Varsamt, och likt våra förfäder – i vördnad inför överheten som är tid och rymd, stänger vi ner de mentala oroshärdarna och de brinnande oljefälten i våra bakhuvuden.
Lika stillsamt vaggar vi helvetets budbärare till sömns med vår evighets tårar.
Uppställda på rad, precis på den plats där land möter hav, där vågor slår mot våra bara fötter, den plats där vi, ett fåtal, tillsammans och med sänkta huvuden hoppas på frälsning genom andras goda gärningar. Framför oss, på havets tunna hud, vandrar de andra och tittar åt vårt håll samtidigt som de, i någon konstlad och synkroniserad gärning pekar på oss för att sedan föra sina pekfingrar genom höljet som är hinnan, som är havet.
Någon av dem talar till oss, berättar för oss, förklarar för oss, beordrar oss att tillåta honom inträde i våra tankar, för att rota, för att utforska. För han vet, de vet, att det är därnere, under ytan – som våra dåliga sidor befinner sig – blinda, med ansikten långt från någonting mänskligt, någonting formlöst. Endast täckta av en hud av genomskinliga, kvävda skrik.
Stående på stranden, med huvudet sänkt, med en annan människas giriga händer och smutsiga fingrar inuti mitt huvud försöker jag avsluta drömmen om den gigantiska och arga mannen. Ett första försök att försöka få honom att få ro i mitt sinne, att låta min sömn vara en evighet.
Och samtidigt som mannens giriga fingrar finner vad de söker öppnar vi våra munnar, lika synkroniserad som folkmassan ute bland vågorna. Bländande ljus knäcker molnen ovanför oss likt ägg och innehållet, vår sol, vårt ljus – rinner sakta över våra ansikten, kroppar och vår värld. Orden vi talar, deras uppgång och fall, sker i samrådan med våra ålderdomliga gudar. Och samtidigt som vi släpper taget om varandras händer – för att vandra våra egna vägar, även då, även om våra vägar skiljs åt – så släpper våra händer aldrig taget om varandra.
Jag vänder vattnet ryggen, jag vänder mig från människorna därute och blickar inåt land, in i själen som är jag. Ansiktet jag bär är min sorgs ansikte, masken som fylls av tårar. Även om jag är vansinnig och förstummad av mina val och de dåliga odds jag själv varit med att skapa så har det ingen som helst betydelse inför framtiden och vad som komma skall, eftersom jag nu och för alltid bär min sorgs ansikte. Jag är återfödd och formades i limbo om till en annan slags man. Och människorna bakom min rygg ser jag aldrig igen.
Vi fortsätter leva livet och vårt sökande efter trygghet och lycka när flykten som aldrig tar slut försvinner.