The storyteller and the end of it all (älskade pappa)

March 23rd, 2013 § 0 comments § permalink

Mannen i mörkret talar till en publik varken han eller arrangörerna sett komma in för att betrakta skådespelet på scenen. Han harklar sig, tar av sig kavajen och sätter sig i en bekväm fåtölj upplyst av en en svag lampa som snarare sänker ljuset i salen än lyser upp mannen på scenen. Han tittar ut i mörkret och möter inga ansikten, inga blickar, inte ett ljud från publiken. Hans läppar fuktas av vinet som står på ett litet bord bredvid honom. Han läppjar, smakar, himlar med ögonen och letar efter cigarettetuiet i sin innerficka, tar ut en handrullad cigarett, knackar den mot låret och tänder den. Röken ringlar sig över hans person och någon i publiken gör sig hörd: -”det är faktiskt förbjudet att röka härinne.” Vi välkomnar mannen tillbaka till landet han föddes i, landet där reglerna är viktigare än människorna, än kunskapen och orden.

Ord han sagt som ingen minns. Ord han yttrar som vissa kommer minnas. Och de faller från hans läppar från och med denna stund:

-”Mina ord är ej längre mina utan är i detta nu enbart stulna och nedsmutsade meningar som en hand som inte är min har skrivit. Vi har lärt oss att automatskrift bara fungerar om man kanaliserar tankarna och känslorna från den som med sitt medgivande tillåtit inträde i sina tankars rike. Förbannelser vilar redan i alla hörn och kanter av mina skapelser, må det vara skrifter, ord av kärlek eller målningar. Så jag säger bara detta engång, denna gång: Träd varsamt, skurkar & banditer. Jag var, är och kommer alltid att vara ett vansinnets dirigent. Läs min sång, hör min röst, lev mitt liv. Men stjäl inte essensen av skapelsen som är jag.

Svävande rörelser över tomma ark med en skrattande penna som spottar ur sig heliga ord, sammanställer allt till en harmonisk berättelse. Berättelserna är eviga, sanna och krypterade. Vetskapen om att allting vi upplever har hänt förr och kommer hända igen. Drömmarna skrattar. Även om vi går hand i hand längst med livets väg så är min inre glödande kärna bara någonting som kommer synas efter att jag försvunnit.

Något lysande och glödande som någon håller i sin hand. En köttets lyckokaka med små remsor fulla av visdomsord, meningar som sliter huden av kropparna de kommer i kontakt med.

Lapp #1: Försvinnande få är blickarna som fortfarande tilltalar en.
Lapp #2: Försvinnande få är tankarna som hamnar i andra människors sinnen.

Mannen på scenen fortsätter att prata. Inspelningsfunktionerna på mobilerna i salen, i händerna på människor i publiken. Inspelningar som kommer hamna på nätet, inspelningar som kommer analyseras av framtidens säkerhetstjänst, av påhittade poeter, av män och kvinnor som kommer vara anledningen till, kommer vara gnistorna till krutdurkarna som spränger människans inre värld i bitar. Hans ord studsar mellan väggarna:

-”Ansvaret är ingenting annat än någonting som vi sedan ett par år tillbaka stängt av. Och tillsammans med musiken som är era röster, så dansar taktpinnen i min hand, tillsammans slutar vi bry oss om varandra, om världen, om framtiden. Vi blev tillsagda att leva i nuet, och nu när vi är här och nu så finns dåtiden och framtiden inte inom oss längre. Världen har stannat upp”.

Mannen tystnar, askar sin cigarett i ett tungt askfat som står på bordet bredvid honom. Glaset med vin fylls på då och då av en ansiktslös man som kommer in från vänster på scenen, smyger fram och håller ömt om berättarens axel och fyller på vinet, nickar och drar sig undan. Mannen i stolen tänder en ny cigarett; samma procedur – knacka cigaretten mot låret, stoppar den mellan läpparna och tänder.

Inandning, ett rökfyllt innanmöte och en utandning som stannar vansinnet ett par sekunder, sedan fortsätter hans ord att bränna bakom våra pannben: -”En eftermiddag kommer ni stillsamt hamna på rygg tillsammans med en eller flera människor ni bryr er om – för att räkna stjärnor, peka ut era forna hem, drömma er bort, skänka en tanke till de som stannade kvar. Och där kommer ni ligga – inkastade i ett liv som ingen av er vet någonting om, och ni kommer att komma med utskrattade berättelser och händelser som ingen kommer tro är sanna. Det handlar om, i människans värld: megalomaniska tankar och virriga idéer. Allting ni säger är sanning, allting ni säger är lögn. Ingenting är på riktigt och samtidigt så är det så glasklart för er som berättar om det.”

-”Världen är inget annat än vår undergång. Jag själv förvandlas till någonting annat och talar med en röst som inte är min, skriver ner tankar som kommer från länder och platser jag aldrig besökt. Allting jag skriver nuförtiden har jag skrivit förr, varje dag, varje natt, varje år sedan jag var 13 år gammal. Den enda skillnaden är att det var med andra ord då.”

“Det är en upprepning som förnyas. Det handlar om ord som förädlas, och om en slutprodukt som aldrig kommer att bli färdig. Det är en återanvänd kropp vi befinner oss i, det är ett återanvänt och utslitet liv vi lever, detsamma gäller vår omgivning. Men i slutändan är det är jakten inom mig som för mig framåt. Jakten på den där meningen som förklarar mitt inre väsen för de som inte vet vem jag är, de som inte träffar mig än. Det handlar om, och det har aldrig och enbart handlat om den där ENDA meningen som förklarar mitt jag för alla andra. Detta är en jakt som aldrig kommer upphöra, en glöd som aldrig kommer att slockna. Jag sitter med vetskapen om att det där lugnet andra människor talar om aldrig kommer att infinna sig hos mig”, mannen harklar sig och rättar till sig i stolen som han under sitt talande sjunkit längre och längre ner i. “Jag har stått i korsningen av Folkungagatan & Renstiernas Gata sedan tidernas begynnelse. Jag har vakat över världen i hörnet ni alla sett och passerat.

Föreläsningen är slut. Mannen sitter kvar i stolen och lyssnar med stängda ögon medan publiken sakta försvinner ut ur den mörklagda salen. Skyltar som visar vart utgångarna befinner sig lyser en bit bort från scenen. Föreläsningen har varit hans sätt att påbörja sin vandring efter en efterlängtad frälsning från högre makter, en frälsning som han i slutändan kommer förstå att bara han själv kan ge sig själv. Det är en handpåläggning som innebär att hans hand hamnar på sitt eget bröst, för att känna att hjärtat fortfarande slår.

Och alldeles för sent kommer att han att förstå att det sedan länge slutat fungera, att hjärtat sedan länge slutat att slå, att allt han företagit sig varit förgäves. Liggandes på rygg, blickandes upp mot stjärnhimlen med sina vänner kommer han att peka ut sitt hem för människorna runt om honom. Hans vänstra arm kommer höja sig mot månen för att vinka farväl.

Det är då det kommer ske, hans färd in ett ljus, ett ljus som består av honom själv. Hans essens, hans jag som lyfts mot valvet ovanför vår jord. Det enda som stannar kvar är hans tankar, och de kvarlämnades vetskap om att han existerat här, just nu, fram till just precis.

Orden gör honom odödlig. Hans kropp och leende spelar inte längre någon roll och ni som kände honom kommer ha fotografier föreställande honom, fotografier ni kan fingra på. Ni har böckerna med hans namn på, böckerna innehållande hans tankar, ord och visdom.

Han viskar ner från ovan: -”Hur ni än gör kommer jag finnas häruppe, ovanför era huvuden, tillsammans med alla de där miljontals stjärnorna som får era tankar att rusa av kärlek och tro.

Livets dofter består av drömmarna ni själv skapar, av vänskaperna ni gör. Och det är nu ni i samlad trupp tar varandras händer och följer med mig, berättaren, på den fortsatta resan som är livet jag skapat för mig själv och nu delar med mig till er.

Inbjudan ligger på köksbordet därute, framför nyligen tända stearinljus, flackande gardiner och nyfikna grannars ögon. Blås ut ljusen innan ni går.

Snälla, blås ut ljusen innan ni går. Vi ses.