Dehumanized

-”tänk drömmar”, är allt rösten säger åt oss. ”tänk på känslan ni har när ni drömmer. att ni i drömmen nästan alltid har känslan av att ha den mjukaste hud tryckt mot hela er själ när ni rör er i vilket landskap ni än befinner er i, ett landskap som ni själva skapat. tänk er en synål i er hand mellan tummen och pekfingret och hur ni trycker denna nål mot den silkeslena huden som trycker sig mot er, den hud och den osynliga kropp som får er att springa i slowmotion i drömmarna, den hud som får er att falla från klippor, kyssa främlingar, bli jagade av ert eget inre vansinne. bara tryck, och tryck hårt! ingenting dåligt kommer att ske. tryck så hårt ni kan i drömmen och till slut kommer ni känna hur huden släpper, drar sig undan, flyter under era nakna fötter och bort, ner, genom gräs och bergskedjor. efter detta kan och borde ni röra er fritt. för första gången under er livstid.”

att sen står där med huden draperad över sina axlar och blicka ut över landskapet man själv skapat, det är en magisk känsla. man betraktar skogarna, djuren i dem och de stirrar fånigt och avslappat tillbaka på en. man vinkar, de vinkar tillbaka, åtminstone djuren. träden nickar svajande i vinden, de vill inte avslöja att de faktiskt bryr sig om en. de är lite stolta av sig fortfarande. men vandringen har precis börjat. och vandringen kommer att ta en underbart lång tid. för det är nu äventyret börjar. det är nu vansinnets slöjor helt plötsligt fallit till marken och avslöjat en skimrande inre värld som ligger bredbent och öppen och välkomnar dansanta steg in i vad nu framtiden än har i sitt sköte.

”tänk verklighet”, är allt den nya rösten säger åt oss. ”tänk på känslorna ni har när ni vandrat mitt i huvudstadens myller av galningar, vettvillingar och undanskuffade genier. tänk på kylan som pressar sig mot er när ni vandrar mitt ibland dessa illvilliga och hyperegoistiska svin till människor. tänk på att räkna stegen mellan samtalen ni för med era så kallade vänner, och notera varje rörelse de tar sig för under tiden de talar med er. väldig är den insikt som följer när man avslutat ett samtal med någon vars ögon och kropp inte säger samma sak som lögnerna som gör allt för att pressa sig in i era hjärnor och skapa ett tankefoster, ett framtida missfall av tankebanor. det är när dessa sakerna inte stämmer överens som det är god tid att backa, tacka för sig och kyssa värdinnans hand, skaka värdparets i hand och avsluta sin sorti med att låta ens knutna högerhand snabbt forcera ansikte, leende, kind och tand, tunga på värden. ingenting ger en sådan smärtsam insikt som en galen mans knytnäve mot ens person. 

att sedan stå där, i porten till byggnaden vars festligheter abrupt avslutades tack vare galenskapens intåg i normalitetens och alkoholens rike, och flämtandes efter andan försöka räkna ut vilken väg som lättast tar en bort från länsman och hans fiskaler, eller ännu värre, den uppretade värden och hans välslipade samling av skräckinjagande 1800-talssvärd som under din vistelse i våningen enbart sjöng lovsånger om spillt blod, fallna hjältar och dramatiska drag över blottade strupar. det var det enda rummet på bjudningen som du backade ut ur utan att blunda.

”tänk evigheten”, är allt framtiden viskar i dina öron. ”tänk på känslan av ditt liv som, i sanningens namn, ter sig väldigt ovårdat och osammanhängande när du dinerar med högmaktens gudar och gudinnor. tänk på handslagen, de där fastna och bestämda som tog din hand, drog dig åt sig och berättade om lystna och främmande, krigstrummande statsmakter som konspirerade mot landet du befann dig i för stunden. att de hela tiden låg steget bakom dig vart du än befann dig och att deras kanoner, spioner och lönnmördare hela tiden lurpassade i vartenda hörn, torg och ölhak du än kunde förmå dig att sätta din fot. att du slog värd och värdinna på deras ihopsnörpta trutar är ingenting du behöver bry ditt vackra huvud om. bara låt dina egna fötter och ditt eget hjärta ledsaga dig till din egen framtid och den evighet som universum och gudarna väljer åt dig är bara någonting som kan bestämmas mellan era ögon trenne. din övertalningsförmåga här är ingenting du har bruk av, ej heller dina chamanta och kåtglänsande ögon. det som spelar roll här är vikten på ditt hjärta och allting kommer att vägas framför dig innan du får lov att vandra vidare på evighetens rullband ut bland stjärnorna.”

med ord och meningar studsandes inuti den väl spritmarinerade hjärnan lade sig kvällens hjälte ner på marken för att studera förloppet i skyarna. att stjärna efter stjärna släcktes och tändes var ingenting någon annan lade märke till, fullt upptagna med att slipa sina tänder mot handvevade slipstenar uppställda på stadens gator. fullt upptagna med det egna livet, det lilla egenskapade universum som de valt att fastna i. allt för att kunna slita strupen av påhittade fiender, allt för att kunna blotta blodiga tänder mot den självutnämnda adeln, dess demoniska plastiga yttre och dramatiken som sakta men säkert täckt världen vi ser idag.

”sov nu, mitt barn”, viskar rösten i hjältens vänstra öra. ”låt stjärnorna ovanför dig bli din tids vägskyltar och låt de återkommande kometerna att vara de som visar i vilken hastighet ditt liv ska levas i. glöm bort att bromsa ner i kurvor, glöm bort att bry dig om dina medtrafikanter och gör allt för att lämna så många i diket på din väg framåt. det är ju trots allt detta världen av idag har uppfostrat dig till att göra. funktionera som alla andra. agera som ingen annan. välj din egen väg, välj en egen oupptrampad stig och skapa nya världar för pöbeln bestående av mänskligt avfall och medömkan. men ta inga fångar, det är inte så vi jobbar.”

 

 

Posted in Uncategorized | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.