26
Jul
2010
26
Jul
2010
we feel whatever you want us to feel, sir
- varje morgon på väg till jobbet händer något nytt, som sig bör i en storstad, och vissa saker utmärker sig från de andra. det är mycket människor i rörelse och alla har något sorts mål uppstakat framför sig. vissa går sina sista steg på just denna gatan, andra går sina första. någon kanske cyklar för egen kraft just utanför ditt hus just nu och upplever någon sorts barndom som du kanske, eller kanske inte, minns. allting händer på nytt. allting återupprepar sig genom andra. du har gjort ditt, du har tagit dig framåt och blivit en del av världen. slappna av för helvete, luta dig tillbaka, tillåt dig att ta det lugnt. tillåt dig att ta djupa andetag.
- den äldre herren ger ifrån sig ett kvittrande tyst skrik, och det hörs genom fönsterna i bussen vi står i. jag vänder mig om och ser honom falla hårt i marken och precis missa en lyktstolpe med sitt ansikte. han har kortbyxor på sig, ljusbrungrå strumpor och en av hans skor, loafers, har fallit av hans fot. hans ena knäskål är det som tagit emot mest av fallet och han har skrapat upp det ganska rejält. det blöder inte, konstigt nog – mest med tanke på att all hud på knäskålen hänger löst och ser ut att fladdra i vinden. människor springer genast fram och hjälper honom. 5-6-7-8 personer hukar runt honom, ger honom vatten, stöd, någon ser ut att plocka fram en mobil. jag har ingen aning om hur det gick eller om det ens var allvarligt – eftersom bussen började rulla framåt igen.
- leendet skakar till lite och ansiktet sjunker in, imploderar i sig själv. skakningarna över ryggraden darrar sakta ner mot skinkorna och där avtar de. känseln i benen har sjunkit med 35%. värktabletterna har dykt upp igen och jag äter dem ett par gånger om dan. lite vila från smärtan. litet break i den vardagliga lunken. haltandet upphör. och kroppen fortsätter försöka göra uppror. sådant trycks ner hitler-style och hålls nertryckt.
25
Jul
2010
22
Jul
2010
21
Jul
2010
we could be eating our young
- han sitter på bussen, långt mörkt hår. framför ögonen har han mörka glasögon och han nickar till hela tiden. höger, höger, vänster, hans arm faller ner på sätet bredvid och damen som sitter där drar handväskan åt sig och byter genast plats. hon ser lite förnärmad ut. mannen sover vidare. bussen svänger till och han faller pladask ner i gången, blir liggande och människor drar efter andan, så som det görs i filmer – för att markera att något dramatiskt hänt. filmen styr verkligheten. en man går fram och skakar om mannen på golvet och han kvicknar till och grymtar. han sätter sig upp igen och bussen stannar efter ett par minuter vid en hållplats. mannen går av, vinglar väldigt mycket, får stödja sig mot allt som finns för att inte falla ihop igen. han gungar fram och tillbaka medans bussen börjar köra. mannen börjar gå för att gå över gatan men missbedömer att bussen rör sig lite för sakta och går rakt in i sidan på bussen, flyger baklänges och gör en 360-sväng innan han faller rakt ut i gatan och landar på armbågarna. han tappar glasögonen och reser sig sakta, sakta.
- han ligger på bänken utanför jobbet. skorna avtagna från fötterna och lagda bakom huvudet för att slippa ha en hård metallstång mot nacken. han sover djupt. armarna knäppta över bröstet. de flesta som går förbi tittar nyfiket på honom och han vilar sig bara. han är inte där för att ockupera bänken för att klaga på samhället. han vilar sig bara. en del tanter som går förbi fnyser högljutt åt mannen på bänken. han som njuter av livet. han som har råd att ta det lugnt och inte dras med i hetsen som kallas stockholm. han lever ett steg åt vänster från alla oss andra. han tittar på vårt lämmeltåg och han vinkar saligt adjö när vi alla springer över perrongen minuterna innan tåget kommer.
19
Jul
2010
8
Jul
2010
8
Jul
2010
dancing queen
de växer upp så snabbt de små liven. det känns som bara igår mamma och pappa fiskmås började bygga bo på taket rakt över gatan, och idag dansar en av ungarna runt på taknocken som fred astaire. jag känner lite stolthet ändå, jag har sett ungarna växa upp, jag har genomlidit deras infernaliska pipande dag och natt, men nu – i slutet av deras markburna liv, så känner jag ändå mycket glädje för att ha varit med om detta. och titta bara så fint han/hon dansar. jag tror jag fick första korta flygturen på bild också. det lönar sig att vara envis med kameran.
3
Jul
2010
2
Jul
2010
2
Jul
2010
1
Jul
2010
30
Jun
2010
be. a. famous. bastard. you. swine.
- en man med hund kommer gåendes och stannar plötsligt upp. han drar ner gylfen och ställer sig vid en preliminär stoppskylt som vägarbetarna satt upp vid trottoarkanten, det ska nämligen borras upp asfalt vid övergångstället och trixas med sladdar och ledningar. jag misstänker att stoppljusen inte riktigt fungerar som de ska. mannen har en hund i koppel och hunden tittar vant bort medans mannen tömmer sig utomjordiskt stora urinblåsa över trottoar, skylt & väg. han frustar nöjd precis när vi går förbi. ingen annan på gatan ger sken av att märka av vad mannen håller på med. förutom jag som skrattar och pekar.
jag har ~500 bilder från de senaste 2 veckorna som måste ordnas och tittas igenom. jag har ingen aning om vad som finns där eller om jag någonsin kommer att orka gå igenom och lägga upp dem. jag bävar inför denna uppgift.
- en man i 50-60årsåldern kommer gåendes, sliten blå adidasjacka som var ny på 70-talet. ett par stentvättade jeans och en öl i ena näven. hans andra arm håller hårt runt en stor jävla bergssprängare, en sån där gammal jävel man såg ghettosnubbar kuta runt med när de breakdansade. rattar överallt, lampor, klistermärken. och han, mannen alltså, han ler med hela ansiktet. han har gråspräckligt skägg, har en uteliggarsolbränna som kombineras med den där alkoholiserade rödsprängda nyansen som alkisar får. men han ler, och han svänger med benen när han går, och han njuter av våra blickar, och han vet att det han spelar och hans utseende inte alls går ihop. men han är lycklig. han har sin öl, han har sin musik, och han har folkets jävla uppmärksamhet. just nu, just då, i den sekunden, när hela gatan vände sig om efter honom då han höjde volymen till 11 av 10, då var han något. om än bara en jävla idiot som spelade alldeles för hög skitdålig musik utanför systembolaget.
22
Jun
2010
break my fingers, with your face
- en ansiktslös man skriker argt bakom oss, precis innan vi går nedför trapporna mot tunnelbanan. jag vänder mig om och ser hans uppspända kropp, grå hoodtröja, lite guld runt halsen, arga knutna händer. och en tanig, nästan fallfärdig man gränsle över en silvrig cykel. -”ro hit en cigg innan det smäller.” ekar lite och jag känner inom mig en enda stor utandning. flyktkänslorna tilltar och adrenalinet ökar. jag kan känna ögonen svartna. sen kommer tåget och vi är på väg. bort. bort från en arg påverkad man. och jag är glad att jag inte har ett ansikte att sätta på honom.
- en uteservering. ett par stolar, ett par bord. en man sitter vid ett av borden. han sitter ensam. han dricker sitt kaffe och har en bit wienerbröd på en mindre vit tallrik. han har grått hår, rätt långt i nacken, bakåtkammat, lite begynnande flint. han märker att jag tittar och våra blickar möts. ondskan jag möter i hans blick är nog det värsta jag sett i hela mitt liv. jag läste in ett liv av sadistisk tortyr i hans blick. ryggraden stelnade till och hans blick vägrade släppa min. jag såg tredje rikets samlade ondska i en mans ögon. och han satt i mitt kvarter. och han har sett mitt ansikte.
- en man sitter på tunnelbanan. gråa hårtussar lite överallt på huvudet. ansiktet täckt av blåsor, bölder, någonting jag inte riktigt vill se, än mindre ha i mitt synfält. för det betyder bara att jag inte kan sluta titta. han sitter och tittar ut genom fönstret. tycker synd om honom. varför gör han inget åt det där i ansiktet? eller det gör han kanske? pågående behandling? han ser sjuk ut, riktigt sjuk. sådär i slutet av en livslång kamp mot någon sjukdom som skulle ha tagit hans liv för 40 år sedan. tåget stannar. han går av. våra blickar möts aldrig.
- en ung kille går framför oss på trottaren. vi är på väg hem. antagligen han också. han går lite konstigt och jag märker av ganska snabbt varför. han räknar plattorna i trottoaren. han trampar hela tiden innanför strecken. och de gånger han trampar på ett streck stannar han panikartat upp, backar sakta utan att röra strecken och nuddar plattan han missade med foten. sen går han vidare. detta upprepar sig ett antal gånger innan vi når vår port och tappar honom ur sikte. jag såg bara hans bakhuvud.
20
Jun
2010
- en man går runt och dyker in bland vänskapsgrupper, gnider sig mot dem i något sorts försök att bli en del av gemenskapen men han misslyckas gång på gång. han säger fel saker, han ser fel ut (han ger ett intryck som stinker av nidbilden av en sinnesförvirrad ensamvarg med grava narkotikaproblem) och han har ett yttre som får folk att rygga tillbaka. när han ställer frågor svarar folk kort för att fort bli av med honom. han kommer fram till mig och frågar om jag har trippar att sälja varpå jag kort svarar -”nej“. innan han går säger han: “du ser ju ganska trippig ut.“