indecent exposure

en irreversibel process vs. en mördares kval

mannen går med slumpmässig gåshud över hela kroppen (så slumpmässig att om en blind dragit sina känsliga fingrar över hans arm hade de kunnat läsa gamla testamentet baklänges)

han lämnar sin otrygga lägenhet, lägenheten med fotspår på taket utanför vardagsrummet, fotspåren som gav honom hjärtklappning och feber. för att ta del av världen stegar han ut. äntligen. han går med stormsteg ut ur porten. sakta men säkert vänjer sig ögonen vid solljuset. saker och ting börjar ta form; bilar, människor, barnvagnar, hundskiten på trottoaren, den rosa flaggan i hundskiten som uppmanar ägare (eller vemsomhelst) att plocka upp möget och sluta vara lata äckliga djurägare.

på torget snickras det febrilt, till helgen blir det byfest med hängning som avslutning. innan slutnumret ska diverse band från utomsocknes komma och uppträda. lapparna sitter överallt, lappar med bandens olika namn, en stor bild längst upp på banditen som ska hängas för barnamord. förväntningarna är stora hos alla han träffar på vägen mot dryckesstället, folk gestikulerar med armarna, gapar och skriker. man ser blodtörstigheten i deras ögon. såklart att pulsen ska öka till 120 slag i minuten innan hängningen sker. innan den hängde mannens sista och hetsigaste stryporgasm fläckar ner hans rutiga filtbyxor. innan repet sträcks ut ska ens hals har fuktats av allehanda ölsorter, kanske t.om ett par snapsar från någon grannes medhavda smuggelsprit.

vid lanthandeln verkar det vara uppståndelse. en mor har tappat bort sin son. en mor med skräck i ögonen. länsman står med batongen bakom ryggen, hm:ar lite, tittar snett på folksamlingen som av oförklarlig anledning dragits sig mot honom. han känner sig trängd, otrygg, förbannad. var fan är ungen?
byn är inte stor, och främlingar dyker upp titt som tätt, men ingen i klungan verkar ha sett någon fuffens figur stryka omkring längst väggarna denna dag. de är ju så lätta att se när de går med sina dragande steg, deras finurliga fingrar som sakta känner sig fram längstmed husväggarna vid storgatan. men inte nu. det bådar inte gott. det bådar inte gott alls.

mannen ville ta del av världen, men inte så här mycket. inte sorg, inte besvär, inte länsman för helvete. han hyser redan agg mot mannen. länsman ger mannen ett illvilligt leende, blottar huggtänderna, böjer huvudet framåt på ett sätt som får mannen att dra paralleller till smygande lejon, skrikande gasellhonor på savannen, och en jakt som avslutas blodig, flåsande, mättande.

vi drar oss ett par hundra meter till vänster om folkklungan. mannen spatserar nu med lättare steg, borta från skräcken, borta från den skrikande modern. as. hela högen. bindgalna. i vänstra handen dinglar radbandet. lysande guldskrimrande kors som sakta roterar runt runt hans väldigt aktiva fingrar. han är väl medveten om att även om hans utsida, hans ansikte inbjuder till lugn, att det framställer honom som en trygg man, så virvlar helvetets eldar innanför huden. dansande nakna massajkrigare viftar med sina stavar, och de vräker i sig av mat som kvinnor rört med sina smutsiga labbar. ingenting stämmer. rytandet från mytologiska bestar avtar endast när de pissar mannen i munnen. han vet att länsman kommer nypa honom närsomhelst, att länsman redan fattat misstanke, antagligen pga de tre blodsdropparna på hans skjortkrage. och han vet även att de kommer hitta den stympade kroppen på hans köksgolv, och de kommer hitta väl valda delar av barnet i en stor gjutjärnsgryta på hans spis, fortfarande varm, men på väg att kylas ner så pass att den är ätbar.

tanken slår honom; att han kommer bli nästa festlighets avslut. att han kommer dingla i galgen nästa gång. och männen kommer dricka sin medhavda sprit, de kommer kopulera med sina kvinnor på ängarna efteråt, och de kommer aldrig att glömma den enorma spermafläck han kommer kaskadspraya sina bruna finbyxor med. sakta, men säkert tar han sin klocka och inväntar stunden då klockan slår fjorton noll noll, dags att låta ölet sakta flöda ner i halsen en sista gång.