indecent exposure

engulf your books with fire, for humanity, for mankind

vi spatserar sakta, alldeles för sakta för att stockholmarna runtom oss ska känna sig bekväma med vårt gånghastighet. detta är stressen huvudstad har jag märkt. det finns ett fåtal som tar det lugnt, tar det i sin egen takt, går sin egen väg.
vi har tagit det lugnt, vi har varvat ner, vi lever vår egen tid. vi går dit vi vill, och det får faktiskt ta så lång tid det tar. just idag behöver vi inte stressa.

smärtan dansar vidare inuti mig. drar till en tango, drar till en vals, halar fram en mexikansk hattdans ur rockärmen och steppar loss på leder, muskler, senor, benhinnor. dansar vidare. sånger brister ut runtom mig och jag viftar bort deras gapande kråksång med kodein, tystnad, en inre ilska, ett inre hat mot min egen kropp. tämjer man inte sig själv och sitt eget inre, både sinne och kropp, är man väldigt lätt mål för just sådant här. dansanta jävla skitskallar. huggormars avföda, tintins jävla milou’s avföring rakt upp och ner under sina nyinköpta skor.

ett vykort kom med posten idag. min lilla älskade katt i ett träd på framsidan. en trevlig hälsning från familjen på baksidan. så nu befinner sig vykortet bakom en liten magnet på frysen. en ståtlig liten herre den där .iso. sittandes i ett träd, blickandes ut över sina domäner. “här ska jag härska, jag ska jag verka“. hans ögon är fulla av nyfikenhet.

och mina egna ögon. vad säger man. “ingen kan se så ledsen ut som du, martin“, sa sara till mig idag vid köksbordet. jag är nära till tårar nästan hela tiden. utan någon kännbar anledning. jag känner mig slut bara. jag går på sparlåga. men med en extrem vilja att på något sätt förändra denna jävla sitsen.

med hörlurar på huvudet. och glömskan som gjort att jag glömt sätta igång musiken.
det enda jag hör är mina andetag. i tystnaden. så jag sätter igång lite musik. och ler. för jag har egentligen det bra.
jag är bara en jävla dramaqueen som sätter mitt eget mående över alla andras.

jag andas fortfarande rök, eld, whatever. men jag har förändrats. jag har växt upp, kanske. blivit äldre åtminstone. tagit åt mig av vad omvärlden och dess patrask till invånare kastat i mitt ansikte, suttit där med skit och våld kastat i ansiktet, och tagit mig en lång funderare, och hamnat i någon sorts gjutform som format om mig. cynisk misantrop utan hopp om världen och dess invånare. vi vandrar i andras fotspår redan. vi andas samma luft som människan gjorde för tusentals år sen. vi har inte utvecklats det minsta, vad vi än säger och visar upp att vi skapat. vi har bara andra redskap, andra förutsättningar. det handlar inte längre om att leva för att överleva, numera handlar det bara om att leva för att synas, ta för sig av så mycket som möjligt innan man dör och få störst dödsruna i random pappertidning som möjligt. syns du, finns du. äter du, så lever du. lever du sparsamt och tar hand om dig själv och dina egna, så är du ingenting.

vi böjer oss fortfarande för makten. vi är fortfarande en skock livegna jävla bönder som vadar i vår egen skit medans kungligheterna använder våra döttrar till spermabehållare. och de gör det med ett leende. och de gör det gärna. för de kan. och vi har ingenting att sätta emot. inte som enskilda personer åtminstone.

jag inväntar 2000-talets revolution. jag inväntar 2000-talets ådalen. jag inväntar stockholms blodsbad. jag inväntar småfolkets marsch in i maktens byggnader. jag inväntar överhetens skallrande tänder. försök lösa ett helt lands upplopp och rop efter blod, tårar, brinnande byggnader med 400 år på nacken. vi inväntar alla det krasande ljudet av vårt lands diktatornackar. vi inväntar förfallet av ett helt rike. vi inväntar de subtila varningarna bland folket på stan. vi inväntar 1000milablicken hos spädbarn som sitter i vagnar vi går förbi utanför ica, coop, konsum. vi inväntar den ålderdomliga renande elden. och ur askan reser sig något nytt. vi är redo att bygga, vi är redo att slita. jag hoppas bara de där uppe är redo att sätta upp en enad front mot sitt eget folk. minsta lilla vekhet och vi rullar över era glänsande hjässor som stridsvagnar på solblekta kamelskallar i irak. andas in, kära vänner, andas in, för vi förväntar oss att höra era ångestvrål ljuda i maktens salar. stoppa era kristna värderingar i häcken, gott folk, för ni har spelat ut er roll era lismande jävla tattare. vi brinner för framtiden, vi brinner för varandra, tills skillnad från er, som enbart önskar att stoppa fickorna fulla och skiter totalt i vem eller vad ni kör över på vägen mot framgång. jag önskar er en god fight. och jag önskar er en god natt.