Arkiv för June, 2009
Du bläddrar just nu i indecent exposures bloggarkiv för June, 2009.
30
Jun
2009
kommissarie roy – kommissarie roy
idag är det klippanmusik sådär för att hedra hålan jag bor i, och att jag återvänt hem med ett gladare lynne och mer lugn i själen. balkongen har städats och musiken skrålar ur högtalarna. alla fönster är öppna så klippantrakten får en musikalisk dos av sig själv.
Svenska Popfabriken i Klippan gav i början av åttiotalet ut en hel drös mysko plattor som alla bjöd på mycket spelglädje och en antielitistisk inställning till musicerandet. Det var slamrigt och punkigt och en härlig gör-det-själv-attityd. Kommissarie Roy var ett av de bättre banden, och även om man inte får så mycket information på konvolutet så tror jag mig veta att det var Thomas Holst som var den musikaliska motorn i bandet. Holst har senare dykt upp i ett antal olika sammanhang och är kanske mest känd som en av medlemmarna i Wilmer X. Dock har han gjort plattorna Epatraktorland och Härmapa under eget namn.
( kopierad text från http://www.lucka24.se/ )
30
Jun
2009
24
Jun
2009
leaving some demons on the island of ven
internetlivet har sakta men säkert pausats mer och mer i takt med att solen börjat titta fram mer och mer. värmen ökar, solbrännan verkar stanna kvar och jag trivs konstigt nog med att gå i shorts och tshirt. senaste åren har jag varit en jeans-året-om-människa och har vägrat visa mina spindelben för omvärlden.
men nu jävlar. nånting hände med mig ute på ven. (det är en ö mellan skåne & danmark för er som inte är insatta) vi åkte dit, båttur över. solen sken, människor log och allting var sådär sommarhärligt. jag kände lycka i bröstet, och illamående.
väl framme klättrade vi uppför en 80gradig väg till stället där cyklar hyrdes ut. tjoff-tjoff. en till mig, en till sara, och en cykelkorg på köpet. och sara rotade fram en härlig cykelhjälm till sig själv. och min systers pojkvän yttrade de visa orden: “de som har cykelhjälm vet om att de är livsfarliga i trafiken.” vilket senare skulle visa sig vara skrämmande sant.
cyklade en bit. hitta en kyrka som stod åt danska hållet. framför den befann sig en gammal ww2-bunker som vi placerade ändorna på och intog kaffe och banankaka. måsarna fick sin väl valda del av portionerna och jag började komma med förfrågningar efter luftgevär. satans fåglar.
upp på cyklarna igen. värmen gassade och vi var väl insmörjda i solskyddsfaktor 30. själv hade jag smörjt in armar men inte ansikte. så efter resan såg jag brandskadad ut och hade lilabränd näsa och rödlila panna.
men vidare cyklade vi. sara lyckades på 5 minuter med konststycket att:
- krascha in i ett staket (vägen svängde)
- köra huvudstupa rakt in i en stor jävla buske (vägen svängde)
- göra en huvudstupa framåtvolt över cykelstyret, få cykel över sig, landa i ett fält med brännässlor (vägen svängde)
den sista vurpan gav mig en smärre hjärtattack eftersom jag befann mig ett par meter framför henne och vände mig om medans hon voltade för kung och fosterland. sprang fram och lyfte bort cykel, fråga om hon var ok, om hon hade ont någonstans. svaret var ett gapskratt. jag är mest glad att hon landa i brännässlor och inte på stora kantiga stenar. så, ja, det var tur att söta lilla sara tog en hjälm på sig. efter den sista fadäsen var jag som en HÖK med henne och hennes galencyklande. och det gick bra. jag var mest orolig över att hon skulle cykla nedför stup nummer 4 och bryta alla ben i kroppen.
efter det blev det campingen där vi drack lite cider/öl/vatten, mumsade i oss hamburgertallrikar, laxtallrikar & diverse annat smått och gott. mister kock dök upp och bjöd på dyrt kaffe. vi snackade massor med skit och betraktade de enorma ven-spindlarna som placerat sig rakt ovanför våra huvuden. efter maten slängde vi oss i gräset, sara och therese gick ner till vattnet och doppa fossingarna. sen blev det vin och fotograferande och jag njöt i fulla drag av havslukten, vinden, utsikterna och allting. någonting hemskt inom mig försvann på den där ön och jag är ruskigt glad över det. som om en sida i min hjärna bara vänts bort och allt skit som stod på den försvann bort i glömska.
jag har blivit gladare, lite mindre på vakt mot främlingar och känner lite att jag kan vara jag. i alla lägen. svårt att beskriva. men skönt är det.
15
Jun
2009
att använda en permobil som murbräcka
att åka tåg till och från malmö har väl aldrig varit speciellt intressant eller kul i sig. men när det dyker upp hjältar som mannen i permobilen och bräkande galenskånska dök upp utanför dörrarna i hässleholm efter att alla med ben satt sig ner på bekväm stol i vagnen, så går det inte att hålla sig för skratt, eller känna någon sorts lycka över att det faktiskt finns sve…skåningar som faktiskt är korrekta i sitt sätt att hantera jobbiga situationer.
jag sitter lugnt och stilla på min plats i vagnen, ganska nära dörren, runtom mig sitter ett par som är på väg hem efter någon utlandssemester, damen i sällskapet pratar högt och vilt om vacker natur, vacker konst, goda vinsorter och vafan som helst som var bra och härligt med deras semester. att hon glömde berätta om sin mans infantila försök att stoppa upp vass ananas i hennes stjärt på fyllan medans hon sov berusningssömnen, gjorde ju bara historian så mycket bättre.
på höger sida om mig utanför vagnen sitter en skäggig gapig skåning i permobil. han behöver en ramp. annars kommer han inte in. på vänster sida (också utanför vagnen) sitter en annan, lite yngre herre, i en lite större och mer avancerad permobil. den kvinnliga konduktören för dagen säger att hon är på väg att hämta rampen i nåt rum längre bak i vagnen. skäggiga herren muttrar något om att han minsann missat tåget i kristianstad och blabla och han hade minsann inte fått köpa biljett hela vägen till köpenhamn. mannen i den avancerade permobilen sitter mest och undrar vafan de pysslar med. allt detta händer medans den manliga konduktören mest står och beter sig som ett jävla fån. säger att han inte har tid att fixa med ramper och att de helt enkelt får ta andra tåget, eftersom detta tåget är försenat. kvinnliga konduktören kommer tillbaka och säger att låset till ramprummet (?) är trasigt och de kommer inte åt rampen för att få på dessa två herrar.
skäggiga mannen blir då skogstokig och skriker och har sig och manliga konduktören säger att de helt enkelt får ta nästa tåg och att de pratat med det tåget och rampen är redan framplockat. manliga konduktören går iväg och fler könsglosor från skäggiga mannen uppstår. jag ångrar här att jag inte tog fram min mobil och började filma allt som hände efter det.
skäggiga mannen backar sin permobil, folk verkar tro att han tänker rulla sig tillrätta och invänta nästa tåg i sann kuvad anda. men icke. han trycker joysticken i botten, rakt framåt och hoppar över glappet mellan perrong och tåg och landar inuti vagnen (som befinner sig 50-70cm lägre än perrongen) med ett jävulskt brak och svär och spottar samtidigt efter manliga konduktören att han är ett jävla rövhål och diverse andra härliga svordomar. han kraschar in i vagnen, förstör framsidan av sin permobil och svär ännu mer åt detta. vilken hjälte.
just då vaknar pk-männen i vagnen till liv och flyger upp och erbjuder avancerade permobilen hjälp in i vagnen. jag satt mest och skrattade åt hela jävla cirkusen. vaihelvete liksom.
resten av resan fick jag dock trycka in hörlurarna i hjärnan för att slippa höra skäggiga mannen gråta över sin förstörda permobil, att han bara hade biljett till malmö men skulle till köpenhamn, att han inte hade tid att köpa biljett i malmö och blablabla. visst han sitter i permobil, visst han har säkert inte det lätt. men vaihelvete. bästa var ju när han blev ännu argare för att ingen konduktör ville lösa ut biljett från malmö-köpenhamn åt honom på tåget. undrar varför..
när jag kom av tåget efter många om och men så möttes jag av rally-permobilskäggmannen som var på väg tillbaka från biljettautomaten. så han var snabb ändå. och han hann säkert med tåget till köpenhamn ändå. men han tog ingen skit. han gav dock.
14
Jun
2009
"nej, jag ska inte börja plugga."
senaste veckan har jag vandrat omkring i någon slags dimma. det känns som om jag blivit drogad, och det försvinner inte. yrseln tilltar, hjärnan vevar på i överljudsfart och stickningarna i armar och ben bara fortsätter att öka i styrka. värktabletterna tar bort den vassa spetsen av smärtan, men den är kvar ändå. bitande, tuggande. man hör ljuden på nätterna när man försöker somna. gnagandet på skelettet, hur senor sakta tänjs ut och dras ihop, hur köttet blir poröst för att slutligen kollapsa över sig själv.
det är svårt att förklara känslan. det är bara som om jag väntar på något, som om jag har en mask över huvudet som gör att jag ser helt fel saker, men att den är på väg att falla bort och verkligheten ska stråla emot mig i all sin äcklighet. det känns fejkat. jag måste erkänna att jag känner mig smått galen, och/eller extremt hypokondrisk. jag känner hur normaliteten och galenskapen utstöter krigsvrål inuti mitt huvud.
och jag har ingen aning om hur i helvete jag ska lyckas få bort denna känslan. den skrämmer mig. den får mig att frukta för mitt eget liv. inte att jag känner att någon hotar mig eller något sådant, det är mer, en fruktan för döden. som får mitt hjärta att leka betongborr i bröstkorgen på mig medans jag sakta känner på konturerna av mina revben över bröstkorgen. hur jag lyckas bli smalare men ändå ligga kvar på exakt samma vikt är ju också ett litet mysterium. och jag älskar gåtor.
jag är livrädd för de 2 nya medicinerna jag fått utskrivet. stämningsstabiliserande. inte litium, något annat. och den där satans parkinsonmedicinen, den skrämmer mig nästan ännu mer. nya mediciner överhuvudtaget. jag har tappat förtroendet för dem sen jag fick den där jävla allergichocken förra året. knappt jag klarar av att äta panocod bara. de förstärker bara medvetandet. de förstärker känslorna och får återigen blodet att pumpa snabbare och snabbare genom kroppen.
[avbryts av ett väckarklocksalarm]
jag har bara en oro i kroppen som ingenting verkar kunna stilla längre. fastän jag tänker och går genom livet som en rullstolsbunden sengångare så är mitt inre som en formel 1-förare som virrat in sig på random cykelväg i random storstad. det håller på att gå åt helvete. det kanske redan har gått åt helvete, jag har bara inte uppfattat det än. allting skrämmer livet ur mig och jag klarar knappt av att vara själv längre. för då kommer tankarna, idéerna och den bubblande paranoian.
jag är så sinnessjukt trasig att jag knappt orkar hålla ihop min kropp längre. allting bråkar, allting är så jävla på-väg-utför så det finns inte. det har verkligen börjat snurra ut ur kontroll. eller så är det bara att jag är övertrött och det är kväll nu. men inatt sover jag med sara. så jag är positivt inställd till allt som händer med mig.
jag behöver bara skriva av mig. och jag behöver sluta vara världsmästare på att skrämma upp mig själv för minsta lilla. men jag har haft ont på samma ställen i 8-10 års tid, och helt plötsligt i år så slutar det göra ont på det gamla vanliga sättet och det kommer krämpor på helt nya ställen. klart man flippar ut. och läkarkåren står som fågelholkar och verkar inte ha den minsta lilla aning om vafan problemet är. diagnoser som förr stått som huggna i sten faller till marken som gasade undulater i kolgruvorna förr i tiden, nya diagnoser dyker upp och avfärdas lika snabbt. och jag sitter fånleende på besöksstolen och tappar mer och mer förtroende för läkarkåren. och mig själv. och resten av världen.
jag vill bara sluta ha ont. jag vill sluta vakna av att jag gråter av smärta. jag vill sluta gå runt spyfärdig av smärtan. man blir hänvisad till beteendeterapier, man blir hänvisad att motionera, man blir hänvisad att sluta röka, man blir hänvisad till någon annan. och jag har provat allt snart, t.om all världens jävla huskurer. man ledsnar. och man hör alltid någon jävla saftskalle yttra orden: “klipp dig och skaffa ett jobb” eller “sluta gnäll”. alltid lika trevligt. och onödigt. speciellt för att man efter ett sådant uttalande lägger alldeles för mycket energi med att önska den personen all olycka i världen. det är inte det att jag har ont som gör mig mest upprörd och spattig inombords, det är att ha ont och inte veta varför jag har ont. så det är kanske inte så konstigt att man blivit en ganska inåtvänd, lättirriterad skäggapa.
med extrem smärta kommer extrem kunskap, sägs det. jag säger: med extrem smärta kommer ingenting gott.
11
Jun
2009
we're sliding down the surface of things…
“ditt humör? hur är det då? för du har ju blossat upp rätt rejält här hos mig engång innan. tänkte bara fråga hur din stubin egentligen är.”
- “jag har en extremt lång stubin.”
“jaha?”
- “men den brinner alldeles för snabbt.”
“aah…”
knep & knåp med hjärnstammen. virrvarr av ord och andefattiga uttalanden. jag noterar den lilla mekaniska bandspelaren på hennes skrivbord. efter 30 minuter klickar den till. jag antar att den byter sida. spelar in mina ord. spelar in mina tankar. antagligen rädd för att jag ska få ett nytt utbrott – eftersom denna bandspelaren inte varit framme förr. en bitter säkerhetsåtgärd antar jag. en liten skrämd fågelunge till läkare som försöker hålla modet uppe antar jag. och jag är inte farlig. jag har bara en del saker jag ogillar. och reagerar därefter. sen att jag skulle flyga upp illröd i ansiktet med mord och slaktavfall i blicken och skrika att hon var en sinnessjuk nazist förra gången var kanske inget jag egentligen ville, innerst inne. det var något annat som tog över den gången. och det tog henne ett halvår innan hon vågade träffa mig igen.
jag drar mig lite för att framställa mig själv som en bindgalen gaphals, nej, det är inte jag. inte det minsta. herr alldeles för snäll, herr hjälper till så mycket att han själv blir lidande. det är jag det. karmakontot borde treva mot miljonärsskalan just nu.
inväntar 2 nya mediciner. som antagligen ska stoppas i halsen på huvudrollsinnehavaren. epilepsi/stämningsförhöjande & parkinsonmediciner. hey ho, det går åt helt fel håll detta. kroppen tar ut sin rätt, hjärnan stänger av och jag faller handlöst till marken. som en stående man som precis fått en kula rakt igenom skallbenet, som sakta rotade runt inuti tankesmedjan och krossade sig vidare genom huvudet på andra sidan. rök följer och gapskrik kan höras.
intetsägande. värdelöst och tramsigt. jag skriver ner mina tankar för att försöka få ord på vad jag upplever. och allting blir nåt poetiskt jibberjabber av blod, tårar och benlösa köttstycken. jag trampar vidare. i nya spår dock. på nya ängar, i nya skogar. och ett litet leende har börjat visa sig. inte värst ofta men det finns där. dolt bakom masken av aggressiviteter och oroligheter. anfall är väl bästa försvar right? utplåna ondskan och bli en del av den. bli den.
vi andas sakta, sida vid sida. båda kroppar varma, fötterna kalla. händerna tätt ihopslingrade och vi andas gentemot varandras ansikten. jag ser blå ögon som sakta blir gröna. jag ser blå ögon som lyser av kärlek och lycka. jag kryper närmre. trötta ögon. vi somnar i varandras famn och vaknar likaså. en mobil piper till på morgonen, vi reser oss upp, och försöker plocka ihop nattens spillror. drömmar samtalas och vi dricker kaffe framför varsin dator. och jag älskar henne. så inihelvete förbannat mycket. hon är inte bara under mitt skinn nu, hon är inuti hela min kropp, och tankarna bubblar såfort jag tänker på hennes leende. och återigen är vi inte längre i samma stad. dock väldigt mycket närmre än förr. 1 timme bort med tåg. 1 tusendels sekund borta i tankarna.
6
Jun
2009
bend over and cough
hamrande vecka. hamrande huvudvärk. minimalt med sömn, maximalt med stress. öronbedövande morgontinitus och varma kramar från sara. min kropp sjunker till 24 grader celsius på natten, för maximal djupsömn. och mardrömmarna följer som ett brev på posten. pang bom och sen ligger man där och drömmer om håriga fjärrkontroller och gestalter som står runt sängen och betraktar en medans man försöker sova.
fotografierna på väggarna tittar på mig. munnarna börjar röra på sig. ord jag inte hör formas med, vad jag antar är, orörliga läppar. hade jag kunnat läsa på läppar hade det ju dock varit helt underbart gastkramande. mitt undermedvetna, min trötthet, min totala brist på sömn, och vips, så är hjärnspökena igång och orerar runt min person.
men stockholm lämnades i god ton. bra morgon, vaknade innan larmet tuta igång. åt frukost (wtf?), drack vatten, hällde i mig 2 treo och away we went. 04.30 skulle klockan ringt. rullandes 2 stora resväskor längst dundrande trottoarer tog vi oss mot första destinationen: tunnelbanan. tjo. folk man mötte såg enormt fulla/bakfulla/bakflummiga ut och en enkel ung man stack ur från mängden. han frågade 3 unga damer om något och de svarade bara med: “vi är upptagna.” vad frågan var lär jag aldrig få veta. men det var ändå småintressant att försöka klura ut vad han egentligen frågade dem.
tåget var försenat. ovanligt när det kommer till STATENS JÄRNVÄGAR. nej. en kvart försenade. människor stod och glodde på perrongen. och var FAN kom alla jävla människor ifrån? tåget var fullproppad med arslen med stora resväskor (oss inkluderade) och alla var ändå sådär lagom trevliga och tysta. ingen fes äggfisar i vagnen vilket jag tackade gudarna för. någon ett gäng stolar bakom oss hostade kravallhosta och själv satt jag och snorade för allt smör i småland. hoppas jag åtminstone jämnställde karmakontot för alla jävla resenärer som smittat ner mig med rymdebola och allt möjligt skit de senaste gångerna jag åkt skytteltrafik norrut/söderut om vartannat. somnade till ett par gånger. hässleholm närmade sig. tokkramandes med sara mellan vagnarna, ett snabbt adjö.
pågatågspersonalen var lika övertrevlig och förstående som förr. vårt tåg var extremt försenat och kom in samtidigt som tåget mot helsingborg skulle lämna. folk sprang som lämlar utför random enormt stup och slängde sig combatstyle in i vagnarna för att HINNA MED TÅGET! jag frågade konduktörs (konduktörinnan?) om de väntade på folk som var uppe och köpte biljetter (eftersom det inte finns biljettautomater på perrongen) och hon tittade på mig med djävulens ögon och sa bara “hm, NEJ!” sen stängdes dörrarna och tåget tuffade iväg. åh tack tänkte jag och planerade skånetrafikens inom snart skådande framtida konkurs, utförsäljning, uppsägningar, folks liv i kris och kras. och sen kan jag stå där gnuggandes händerna som nån annan superskurk från stålmannen och sparka igelkottar i ansiktet på dem när de sitter utanför 7-11 och försöker tigga en krona från mig. as. AS. AS!
1
Jun
2009
bonnie & clyde
idag började jag dagen med en sur min som fått vilken sur jävel som helst att bli grön av avund. jag lyckades glömma bort pinkoden till min mobil. helt. totalt. helt borta. det händer rätt ofta att jag glömmer bort siffror, speciellt 4 siffror i rad: portkod, pinkod (idag), bankomatkoden. såna saker. det har hänt förr och det vore väl fan om det vore sista gången.
iallafall. mobilen är död. eller, avstängd kan man väl säga. jag behöver en puk-kod. och puk-koden befinner sig 60 mil bort och jag är lite sur över detta faktum då jag börjar få mobilabstinens.
åtminstone så har jag lärt mig att tycka solen är ok på himlen, inte till den grad att jag faktiskt tillåter mig själv att sitta i den på eget bevåg dock. jag är fortfarande lite avigt inställt till att ha armar och hud täckta av enorma vattenblåsor som kliar och spricker. istället befinner jag mig i skuggan. där det ändå är förbannat jävla varmt.
jag tänkte lägga upp massa bilder från gårdagen då det var grillning och mellanöl och sällskapsspel (jag vet, jag HATAR sällskapsspel men detta var ändå ganska harmlöst.) och jag var grillmeister och köttet blev ka-nongott. enligt mig. jag vet inte inte vad herre #2 tyckte. men han verkade gilla det. vi var bara två som åt kött. damerna åt fisk. jävligt lång dag igår men det känns som om det var värt det. bra människor hela högen. och en supertrevlig avslutning på kvällen.
senare: på väg hem. en halvdunkel skogsväg, en lång asfalterad väg där man behövde gå genom en skräckig tunnel, och jag vände mig om innan vi gick in i den och ett 50tal meter bakom oss gick staplande man a’la motorsågsmassakern. inget hände. hjärnspöken. väl framme vid bussen leta sara efter sin mobil. och givetvis hade hon glömt den. så det var bara att traska tillbaka genom tunneln, genom halvdunkel skogsväg, hitta mobilen efter ett par om och men, för att sedan ÅTERIGEN spatsera halvdunkel skogsväg och creepy tunnel. bussen kom efter 5 minuter. åkte hemåt. vid vägkanten halvvägs hem stod en man med benen brett isär och armarna på polisbilens tak. i baksätet på hans egen bil såg jag ett myller av ansiktslösa ansikten.
läste klart biografin om strindberg. äntligen. den jäveln har levt i mitt huvud den senaste veckan. så nu borde jag väl läsa igenom allt han skrivit också. eller, allt som är värt att läsa vill säga. somnade efter många om och men. måsungarna på taket rakt över gatan övade skalor hela natten och deras skrikande vävde in sig i mina drömmar. förutom att jag drömde att jag och sara var bonnie & clyde och dog i en svärm av hagel, kulor & smattret från tommyguns som omringat vår gamla ford.
benen har blivit besatta av smådjävular som sliter i senor, gnager på ben, våldför sig på mitt kött. jag skakar dem för att bli av med dem, jag äter små doser kodein för att ta bort udden av deras jävla dansbandsfest inuti mig. det känns som om benen kräks inuti sig själv. konvulsioner, ticks, ett och annat aggressivt slag från mina knytnävar. hellre att jag gör så och vet varför det gör ont än har ont utan att veta varför det ont. jag hatar smärtan, men den verkar ha bestämt sig för att den ska vara en del av mig. tills dess får jag helt enkelt godta att den finns där, och försöka göra det bästa av situationen, äta mina jävla tabletter och invänta dagen då jag hittar medicinen som blir smådjävularnas svar på atombomben och sen bara sopa bort deras förbannade lik med grävskopa. en stor grop och släckt kalk inväntar deras livlösa kroppar. jag avslutar med att urinera på deras massgrav. cirkeln är sluten och vi låter vinet flöda återigen.