Arkiv för July, 2009
Du bläddrar just nu i indecent exposures bloggarkiv för July, 2009.
29
Jul
2009
who watched the bomb drop?
scheman läggs upp i huvudet. listor ska skrivas. livet ska vändas om. 180 grader förhoppningsvis. tavlor ska produeras. förhoppningsvis. kreativiteten ska inte tämjas, den ska släppas fri. i det vilda. för att utvecklas, för att lära sig, och sakta men säkert ta över världen bit för bit, människa efter människa, kontinent efter kontinent.
lägenheten jag bor i. psykotisk. misskött. borde dömas ut och ingen människa skulle någonsin igen få lov att sätta sin fot i den. mura igen fönster och dörrar, lämna allt som det var. låt det bli en tidsmaskin och tillåt mänskligheten att få tillträde igenom 250 år. damma inte av någonting, låt folket som besöker sätta sina egna fotspår över det dammiga golvet. one small step for man, one giant leap for mankind. vi besöker gamla världar och tar del av det som varit. avslöja dåtidens människa som en slusk och brutal grottmänniska. erkänn att dåtiden verkade vara mer våldsam och mer estetiskt tilltalande.
26
Jul
2009
e-n-t-o-u-r-a-g-e
det har varit ett gäng riktigt tråkiga dagar. mycket sjukdom, mycket sånt som tillhör sjukdom. mediciner, läkarbesök, idioti. mitt vänstra armveck ser för jävligt ut tack vare en blind sköterska. som stack mig båda gångerna, med fem dagars mellanrum. andra gången fick jag ett blåmärke redan innan hon stuckit mig, så illa var det.
sara och jag har legat utslagna i soffan/sängen och hostat/snorat/harklat/gnällt/gråtit av magont, feber, snor, värk i hela kroppen. vi gick väl antagligen rakt in i influensa-land och kom ut på andra sidan med allt i behåll. mina bihålor slog bakut totalt och tvingade ner mig på knä. så jag har ätit hårdkur penicilin de senaste dagarna. snart färdig med det, hjälper inte det, vilket jag inte är helt hundra på att det gör/gjort så blir det väl mer tester hos läkare och ännu mer antibiotika. tristess.
så det har inte varit så mycket tjoho och rajtantajtan om man säger så. förutom att vi tittat igenom alla säsonger entourage nu. sara för första gången, jag för andra eller tredje. en serie som flyter så sjukt smidigt är svårt att hitta. speciellt med så många säsonger.
och nyheten som slår allt annat: .iso kom hem igen. efter nitton dagars frånvaro dök han upp. några kilo smalare, väldigt trött och kelsjuk och extremt hungrig. och kelen. jag har nog aldrig sett honom vara så närgången mot mig. kom och la sig bredvid mig i sängen och gosa in sig i en liten hög och spann så hela sängen vibrerade. han är lycklig. jag är lycklig. han har det så bra. och numera håller han sig inne i trädgården och går inte utanför. förutom när det kommer vildkatter som inkräktar. då blir det fight. trodde aldrig jag skulle få gå runt med honom på axeln mer. älskade lilla kattrackare.
21
Jul
2009
höger-vänster
[03.18]:> skriver högerhänta sms med vänster hand och vänsterhänta med höger?
eller är det bara jag och sara som är felkonstruerade? snälla hjälp mig bullen, jag orkar snart inte mer.
17
Jul
2009
fuck it
jag tar andetaget.
vilseledande röster dansar på båda mina hjärnhalvor, och jag tar andetaget. jag låter dem ta över, jag inväntar den svalnande psykosociala strukturen som i folkmun anses vara dyster, inåtvänt, dräpande allvarlig och tabubelagd. jag inväntar min vardag.
i andetaget, som sträcker sig över flera hundra år lever vi våra liv precis som vanligt. som ni lever det. ni vet, skolgång, kamratskap, lätt mobbing, gängbildning, en fast punkt i livet, att hitta sig själv. vi lever jävel på natten, sover på dagen. vi lever vidare i drömmarna som blir verklighet under dagtid, och drömmer oss igenom den vakna tiden. polerna ändras. drömmarna är lika mycket sanning som
jag tar andetaget.
bråte på stranden. vi påtar oss igenom snäckor, vi är på jakt. vi drömmer om bärnsten, det stora fyndet. att finna stenen, den stelnande kådan med tillhörande inbakad urtidsinsekt i. mycket pengar, mycket prestige. vi påtar oss igenom hav, vind, sand och liv.
jag tar andetaget.
med min medicinlåda framför mig sitter jag i gästhuset, på ovanvåningen. påtänd, ett slutgiltigt avsked. ett dramatiskt sådant. jag lever myten om mig själv, jag lever med medias bevakning och tippar runt på äggskal för att komma undan. smaken av metall i munnen blandas med smaken av blod. den sista smaksensationen på min tunga blir smaken av mitt eget liv.
jag tar andetaget.
äh, vi trycker av. fuck it.
17
Jul
2009
it's ok to eat fish
välsignad av läkarvårdens top men så ligger jag nu här i sängen. utlämnad åt penicilinets öde. utlämnad åt den gula sörja som sakta rinner nedför min matstrupe. näsan är täppt, jag är röd i hörselgångarna och världen känns samtidigt så jävla intetsägande. jag har slutit kokongen om mig själv. dragit mig undan med mediciner, vatten, musik från dubstep.fm och laptopen. ligger och tittar på sopranos-avsnitt, men ändå inte. avsnitten rullar förbi, jag hänger inte med i storyn alls. men det är skönt med lite ljud och rörelse framför ögonen.
under gårdagen besöktes köpenhamn. christiania var målet. gick runt lite. spanade läget. chris är chris fortfarande. till stor del. till samma del som förr också för den delen. hamnade på nån uteservering med liveband som sög. de spela en låt, gick av scenen i 30 minuter, återkom, spela en låt till. vi drack öl. snackade skit. blev solbrända. betraktade människor från när och fjärran. turister. yngre som äldre. glada allihopa. ölen flödade. vi gick en runda. virra in oss i folks trädgårdar. spatserade längst kanalen hela vägen till centralen. jag vet inte hur långt vi gick igår, men det var 200 gånger längre än jag trodde jag skulle orka med. och det känns fanimej idag. smalbenen är som mörat kött. sönderbankat.
tåg hem över bron. jag skulle vidare till klippan eftersom jag hade doktorstid idag. åkte om hässleholm. dummaste jag gjort denna sidan söndag. tog 10 minuter att komma ifrån malmö central (en av dörrarna på tåget vägrade stänga sig), sen fastnade vi vid nån perrong efter hjärup (spårarbete) och där satt vi en riktigt bra stund. tåget mot helsingborg som lämnade hässleholm 22.22 gick tidsenligt också. 22.24 kom vårt tåg in på stationen i hässleholm och nästa tåg gick 23.22. lyckan! om stockholmare tycker att sl är nåt av det jävligaste som finns, så har de aldrig åkt med skånetrafiken.
så där stod man. iofs inte ensam, eftersom alla tåg var försenade på ett eller annat sätt. så vi var väl en bruten skara av resenärer.
kom åtminstone hem till byn igen. alla väglampor längst järnvägen var släckta. kolsvart. en kolsvart by där ingen befinner sig utomhus efter klockan 21 på kvällen. förutom stökiga element. och jag då. med sara i luren gick det dock ganska bra. jag avskyr att vara ute ensam när det är mörkt. fortfarande. istället för att låta mörkret arbeta åt mig, låter jag det motarbeta mig. men jag kom hem.
och nu ligger jag här. i sängen. trött av penicilinet. mätt i magen av kikärtsbiffarna jag åt innan med keso/oliver & rostade mackor. lite för mätt för mitt eget bästa. dubstep.fm smeker ut basgångar från vardagsrummet och balkongdörren är vidöppen och svalkar mig med kalla på-väg-att-bli-regn-vindar. psykiskt är jag på topphumör. faktiskt. utan satans mediciner från skojologerna i ängelholm. det trodde man aldrig väl?
15
Jul
2009
i kinda said my back hurts
ett historiskt motstycke inbundet i en köttpärm. jag sitter i soffan, välklädd, ett skäggigt men ändå stiligt yttre. med darriga tentakler skriver jag ner tankar, berättelser, händelser, drömmar; helt enkelt, ett textdokument bestående av vad jag har inom mig.
vad som präglat mig genom livets alla resor, alla skarpa svängar, alla mjuka motorvägar där man dragit i cruise-control (inte tom) och bara låtit vägen ta en vart man än hamnar. nu händer ju detta inte så ofta.
men jag har märkt av en sak med mig. mitt jävla humör. jag exploderar för ingenting, jag inhyser aggressioner, hat, utsatthet. det är väl mest glömskan som spelar roll egentligen, det är det enda som gör mig arg. hela icke-arbetet med att hålla mig kvar i försäkringskassans klor. och jag tillåter dem att hunsa runt med mig. jag tillåter så mycket. jag sätter aldrig ner foten. mest för att jag vet inom mig, att när jag blir arg, så blir människor rädda för mig. det är enklare för dem att ta avstånd från en om man visar sina dåliga sidor. och jag har problem med att vara den folk tar avstånd ifrån.
jag lugnar ner mig med skrivandet. fastän det kanske är kaosartade scener som utspelar sig inuti läsarens huvuden så är det faktiskt inte så. jag blir en mjuk, avslappnad (kanske inte fullt SÅ avslappnad) och släpper tyglarna lösa och låter texten rida mig barbacka. jag frustar, pustar och tömmer ut även de inre katakomberna inuti huvudet. demonerna ska ut, och de ska ut omedelbums.
jag har genom årens lopp lämnat vänner utan ett ord. inte ens ett hejdå. jag har gjort detta fullt medveten om att jag en dag kommer att sitta helt ensam. och ändå gjort det. jag har försökt nå botten. jag nådde den, grävde lite extra ner i sörjan. och sakta men säkert tog jag starkare och starkare simtag upp mot “ytan” igen. jag tog lite luft, för att återigen fästa blytyngder runt mina lemmar och påbörjade nedstigningen återigen. sådär har det hållt på. snabba klipp i filmen, det blir som en svartvit “svår” fransk film detta. med det enda undantaget att scenbytena går lika snabbt som när man spolar igenom porr. man ser bara de smaskiga detaljerna. resten skiter man i.
och det är väl lite så jag är också. vem fan bryr sig om vad jag åt för frukost imorse (ingen alls om ni nu undrade) eller hur vädret utanför var (det regnade och var soligt samtidigt om ni nu undrade) eller nåt sånt. vad jag gör med mina dagar är nog ingenting som intresserar. det är det där inre som får folk att sluka ens ord. den där inre glödande kärnan av gudomlighet/galenskap som pulserar. vi följer hjärtats rytm med maskiner på sjukhus. vi följer människors inre förfall via bloggar på internet. vi betraktar. och sparkar gärna undan benen på vemsomhelst. för att se vad som händer.
vi säger inte att folk intresserar oss. vi säger inte att människor tvunget måste ta del av vårt liv. vi säger inte att vi skriver för att andra ska läsa, vi gör det för oss själva. i tysthet. i lönndom. vi planerar kupper/blodbad. vi ramlar i trappor, skaffar oss blåmärken efter att ha fått 12 burköl intryckta i buken. och det gör inget. för det är inte det som är det väsentliga här. jag skriver för att jag älskar det. jag skriver för att det hjälper, för att det för mig framåt. jag skriver för att jag älskar att ha en uppkoppling, att se lamporna på mina 2 routrar blinka epileptiskt för varje knapptryckning jag gör. jag skriver för att jag alltid gjort det, jag skriver, jag skriver, och sen om någon läser det. det är skitsamma. det är inte det det handlar om. det handlar inte om andra, det handlar inte om läsaren. det handlar om mig, mitt liv, och de som befinner sig inuti min krets.
att skriva kan vara egoistiskt. åtminstone om man inte ger andra chansen att läsa det man skrivit. samma med måleri eller vilken annan konstform som helst. det är i själva skapandet av någonting som den där glödande kärnan helt plötsligt glöder med en helt ny kraft. ivrigt brinnande, ivrigt pumpande. en enastående bedrift. att ens få någonting gjort.
jag har så många år av stillasittande bullshit bakom mig. och jag är less på det. jag brände ut mig genom att göra ingenting. jag tappade vänner genom att lämna dem. jag vann ett gäng nya vänner genom att ta mig ut i världen igen.
och svamlet. det är där. det är ingen röd tråd i någonting av detta. det är bara en enkelriktad uttömning av slaggprodukter som min hjärna skapat. och efter att jag sovit inatt. så börjar det om igen.
14
Jul
2009
messias tvåpunktnoll
samtidigt som man erkänner att sorgen i ens själ är likvärdig med eldmassan man har i baken så har man inför världen och all dess invånare erkänt sig brutalt förlorad och utlämnad. vilseledd av sitt inre förfall. ansiktslös inför släkt och familj. man har sakta men säkert tagit sig tiden och orken att förvandla sig själv till ett själlöst odjur.
det verkar som om huvudrollsinnehavaren inte riktigt förstår att människor kan tycka illa om honom, att enligt världslig statistik, rotad i grundfundamenten till statliga och världsliga samhällen, faktiskt finns 50%, och då är det verkligen 50% av all världens invånare, som innerligt och otvedtydligt avskyr, hatar, äcklas av, och uttalar glåpord å hans vägnar.
innerst inne är han fortfarande en liten rädd pojke som inte, fastän han börjat bli till åren, förstått vitsen med att bli hårdhudad. han själv är ju, numera, en snäll och trevlig herre. vi pratar nog autism light här.
vilseledd av sin egen drömvärld hamnar han i situation efter situation. i vänskap efter vänskap. där allt till slut hårt och brutalt faller i bitar mot marken vid hans bara fötter, smutsiga av gräs, jord, lek och stök. det går inte in. det går bara inte in i hans huvud att förändringar kanske vore på sin plats. skaffa lite mer hud. håll dig borta ett tag. sköt om dig själv, inte andra. bry dig om dig själv, inte andra. bli inte omvärldens samvete och försök för i helsike inte att bli 2000-talets nya messias. du är inte guds ende son, han älskade inte världen så pass mycket att han gav dem son 2.0. inte engång till.
gräv dig en grop i skogen. bosätt dig i den. täck över dig själv med kvistar och skog. bli en del av denna livgivande plats. men till skillnad från träd, jord och stenar runtom dig – så har du en puls som inte samstämmer med skogens varelser. du är ett byte, du är utsatt utan vapen. du är som en godtrogen turist i stockholm.
utlämnad till vargarna. en munsbit för verkligheten.
12
Jul
2009
.iso
nu har min lilla älskling varit försvunnen i en vecka. inte ett spår av honom. har satt upp lappar runtom i byn, lagt ut efterlysning på blocket och mailat kattkommando syd angående försvinnandet också. inte ett ljud. från någon. och idag när jag var hemma hos mina föräldrar, där .iso bott senaste 2 månaderna, så kom grannen in och frågade om vi sett deras katt. han hade tydligen varit borta ett dygn cirka. och han brukade aldrig vara borta på nätterna.
det är jobbigt att inte veta. har han det bra? har någon tagit hand om honom och valt att undvika den gröna tatueringen i örat? ovetskapen skär i hjärtat på mig. ser katter överallt nu när jag är ute och går. ingen är .iso. han är bara borta.
12
Jul
2009
game over
indisponibla drömmar. ett avkall av nattens frostiga sessioner.
sömnen gör avkall på vaken tid. vikten minskar. stressen ökar.
det är så mycket som måste klargöras innan tiden tar slut.
innan världen tar slut.
det är som en ouppnåbar deadline som inte blivit satt än.
stressen gräver sig in i märg och själ, liv och lust.
vi går med glansiga ögon genom stadens gator. och fastän vi betraktar, tar del av, och ett fåtal gånger faktiskt njuter av, så är det en stad som vilken annan.
byggnader, vägar, människor [infoga ett huttrande socialfobisk darr på rösten här], djur och ljud. vi andas in, andas ut. hittar vårt happy place för att bli av med idiotin, oss själva.
vi lever ett icke-telepatiskt samliv med människor vi aldrig förr träffat och aldrig mer kommer se igen. och vi nöjer oss med det. berättelserna är vad som för mänskligheten framåt. historierna får oss att se andra vägar förr höljda i dunkel för oss. vi tror oss ta så stor del av världens alla händelser och dramatiska uppbyggnader, fastän vi i själva verket går med mentala skygglappar för att slippa se smulorna falla från kungahusets fasader. sakta men säkert vittrar vi alla sönder.
sakta men säkert slutar vi dansa. sakta men säkert stelnar lederna, musklerna. kvar av hjärnan blir ett förr så aktivt och kärleksfullt skal. vi inser alldeles för sent att vi faktiskt kunde gjort mer, att vi kunde förändrat det som andra före oss försökte förändra, men misslyckades med.
vi, dumdristigt nog, tror oss vara bättre utrustade för att lyckas där våra förfäder misslyckades. teknik är inte alltid svaret på alla problem. det gäller bara att inte göra samma misstag som massan innan oss gjorde. gör tvärtom, gör om – gör rätt. och ge aldrig upp, inte förräns huden skalats av era fingrar, ögonen blöder av trötthet och hjärtat har hamnat på en stadig <15BPM-rak linje.
låt inte drömmarna vara slutmålet. låt dem vara början. utgå från det mest intensiva och mest galna idé och arbeta er uppåt. öppna sinnet. öppna famnen. låt världen bli en del av er. låt ingenting gå till spillo. tillåt er att bli hjälpa, stjälpta, överkörda och rånade. världen är inte farlig om man bara ler åt galenskapen. det är inte en ny tid som infunnit sig – det är samma tid som alltid varit, och som alltid kommer att vara.
låt inte rädslan ta över. tillåt inte det, för fem öre. slåss från det att du vaknar tills det att du stupar i säng. och har du inte tillbringat hela din vakna tid till att ifrågasätta, förändra, pantsätta ditt eget liv för att rädda någon annan – så är du icke tillåten att somna. kör hårt. kör försiktigt.
men se till att släppa ratten när du ställt in farthållaren på 150km/h och be till gudarna att bilen börjar dra åt vänster. och att slumpen tillåter att det kommer en lastbil på andra sidan motorvägen med tillhörande överarbetad lastbilschaufför vid spakarna. vi säger game over, men det är bara efter detta som spelet verkligen börjar.
9
Jul
2009
till j.
[tomheten är slående, tystnaden likaså.]
[minnen som återkommer med kraften hos en atombomb. världen ruckas. världen skakar. världen krackeleras och faller i bitar.]
någonting hände under åren vi växte upp, så som det ofta gör vänner emellan. man glider isär.nya vänner innfinner sig, nya grupperingar i skolklasser bildas.
tiden innan kvinnorna kom in i bilden. tiden innan verkligheten sparkade oss i ansiktet. tiden när nästan allt var oskyldigt. glidandet fortsatte. våra inre flyttfåglar började dra i oss. olika håll i livet, olika platser i världen, olika tankegångar om densamma. åren gick. du startade upp familj på annan ort, jag gled planlöst runt i sverige på flykt från mig själv.
men det är inte det vi ska prata om. vi ska prata om mitt beteende. gentemot dig. gentemot andra. men mest mot dig. jag önskar, såhär i efterhand, när dåtiden dök upp och sparkade ut alla tänder på mig med ett par ord: “han hatar dig. än idag.“, att jag kunde vara stark nog att stå emot grupptrycket, att jag kunde ställa mig på dina sida av den vita linjen och hålla upp en enad front mot idiotin.
starka ord. och jag hade ingen aning. vi har pratat ett par gånger genom åren. jag minns att vi faktiskt skrattade. och du sa ingenting om ungdomens hårda år. och jag hade väldigt svaga minnen från den tiden.
jag önskar att allt jag sagt och gjort dig genom åren inte hänt. jag önskar att jag kunde varit en stöttepelare åt dig när omvärlden rasade av hat. jag önskar att jag inte var en del av den. såhär lång tid efter önskar jag att du inte kände ett så starkt hat gentemot mig. att jag valt andra vägar på den tiden. att saker vore ogjorda. att jag varit en riktig vän till dig. att jag inte betedde mig som ett jävla as. och att du inte hatade mig.
man kan inte förändra det som hänt; man kan försöka gottgöra för allt fel man gjort. jag vet bara inte vad som kan hjälpa. som kan få dig att må bättre. kanske att jag idag ser dig som en av de starkare människorna från den tiden. att du hade modet, drivkraften, viljan att slå dig loss, inte att fly, utan hitta något nytt. utforska världen utanför den lilla skithåla vi växte upp i. att du tog dig någonstans, att du växte som människa. att du verkade lägga den gamla tiden bakom dig och ta nya fasta tag om framtiden. att du gjorde något jag själv önskade att jag vågade. att börja om.
jag tror inte att ett telefonsamtal till dig hade blivit väl bemött. jag önskar jag hade modet att ringa dig. någon förklaring till varför ungdomens tid var som den var har jag inte. några förklaringar till någonting av det som hände har jag inte. jag önskar jag kunde förklara någonting av all skit som hänt mellan oss. men det kan jag inte. det är lätt att skylla på ungdomligt oförstånd, grupptryck, och fan vet vad. men det hjälper inte. det är bortförklaringar. jag betedde mig som ett jävla as kort sagt. och jag önskar, så jävla innerligt, att jag hade allt det där ogjort.
jag har bara ett ord på min tunga. som säkerligen inte kommer hjälpa, men som kanske kan vara en bra början.
förlåt.
8
Jul
2009
whiskey leech
små små fragment av vad som varit:
tågresor, backgammon, panikattacker som sakta men säkert går att kontrollera någorlunda, kel och smek med sara, besök i malmö, en utslagen man på rygg utanför mormors bageri: “andas han? ja han andas. då går vi vidare.”. bilresor. ullared. en bilolycka med tillhörande arg, förvirrad, livrädd, panikslagen man som inte förstod vad man sa åt honom. jag i telefon med 112, 3partsamtal mellan 112, mig & ambulans. återberättandet av händelser och sinnesintryck av mannens utstående ögon, den synbara pulsen under hans tshirt (man såg hans hjärta försöka fly sitt fängelse i mannens bröstkorg). vidareresa efter ambulansens ankomst. “vi tar hand om detta” och peka med hela handen åt oss att lämna scenen.
ullared var ullared. jag blev inte påkörd av någon blåhårig 130cm lång tant dock. en anställd tacklade mig med en pall shampoo. så det var väl alltid något. det dyraste jag inhandlade var en stock snus. men nu har jag varit där och det var rätt ok. det var överkomligt. kanske för att vi körde på årtusendets varmaste dag. mcdonaldsbesök efteråt. polacker pissandes bredvid vår bil.
malmö. folkets park. jag och sara med vinflaska och backgammon, filt och honungsmelon. trevliga stunder.
och jag har för engångs skull faktiskt tagit tag i någonting. det har nog lite med min hälsa att göra också. hals & bihålor blir cementbelagda väsande entiteter med eget liv såfort jag befinner mig i min lägenhet. hyresvärden har kontaktats. i måndags. skulle få samtal efter att jag samtalat med henne. ingen ringde. ringde upp återigen idag och undrade vad som hänt. ingen aning, var svaret och det skulle telefoneras mera. jag inväntar tålmodigt ett samtal. kommer inget innan middagstid imorgon kontaktas hälsovårdsnämnd och hyresgästförening och jag tvår mina händer av vad som komma skall.
besök av mosters man idag. han misstänkte laminatmattorna i hall, kök, målarrum, sovrum. de kunde tydligen vara dåligt lagda. det var något med att lämna den gamla mattan kvar, lim för nya mattan och någon kemisk reaktion mellan gamla matta + nya limmet. det kunde lukta ohyggligt äckligt. och det gör det. jag har kommit på doften. roadkill som legat ett tag. ni vet så länge att de säckat ihop totalt och köttet numera bara är ett myller av larver, skalbaggar och fan vet vad. den doften. adera sedan doften av smörjgrop på random bilverkstad, så vips har ni doften i min lägenhet. och man undrar varför jag alltid är förkyld och täppt i näsan.
1
Jul
2009
glädjande upptäckter i värmen
en bra grej med denna värmebölja är att kaffet faktiskt aldrig blir kallt. det håller sig sådär fesljummet hela tiden. och på så vis kan man dra ut kaffedrickandet över en hel förmiddag utan att kräkas pga iskallt kaffe i svalget.