sex-sju yngre män surfar på en flygplansvinge i en öken, motorerna vrålar, proppellrarna snurrar fortfarande och sand och grus sprutar upp i kameran bakom. en av männen ramlar av baklänges och voltar, voltar, snurrar runt och stannar upp. någon kommer att vinna genom att stå kvar längst. vingen slår emot en stor sten och de kvarvarande männen flyger huvudstupa framåt och roterar i luften medans de landar en bra bit framför vingen som nu splittrats i flera delar. motorerna är fortfarande igång. alla kommer på benen och springer åt alla håll och kanter för att undkomma. alla utom en klarar sig. han ligger fastklämd under en stor bit ihopknycklad metall. han ser död ut. ett par mad max-bilar kommer körandes. raketmotorer baktill på den bilen som stannar. mannen som förr såg död ut har nu pressat sig fram från under metallskrotet och haltar emot bilen skrattandes.
en man står i en mörk kontorslokal. han har en väl använd kavaj på sig, bakåtslickat hår. hela hans person utstrålar svett och stress, en nalkande hjärtinfarkt. han stå-sitter mot ett slitet skrivbord och har en gammal bakelittelefon hårt pressad mot öra och axel. han pratar så snabbt och hetsigt att det inte går att förstå hans ord, hans meningar, hans språk. han tittar upp, viftar med en cigarett i luften och pekar mot ett par stora skåp med udragbara metall-lådor. tre lådor i varje skåp. fyra skåp totalt. första skåpet, mittenlådan öppnas. stora bensindunkar i metall. gråfärgade. fyllda med småsaker. minnessaker. en rund stor metallburk öppnas. får aldrig se innehållet men håller på att spricka av nyfikenhet. mannen utbrister plötsligt: -”när blev man så pass gammal att man sparar sitt liv på detta viset?” och det låter på honom som om detta sorteringssätt, detta förpackningssystem faktiskt är något man börjar med vid en viss ålder.