indecent exposure

we feel whatever you want us to feel, sir

• varje morgon på väg till jobbet händer något nytt, som sig bör i en storstad, och vissa saker utmärker sig från de andra. det är mycket människor i rörelse och alla har något sorts mål uppstakat framför sig. vissa går sina sista steg på just denna gatan, andra går sina första. någon kanske cyklar för egen kraft just utanför ditt hus just nu och upplever någon sorts barndom som du kanske, eller kanske inte, minns. allting händer på nytt. allting återupprepar sig genom andra. du har gjort ditt, du har tagit dig framåt och blivit en del av världen. slappna av för helvete, luta dig tillbaka, tillåt dig att ta det lugnt. tillåt dig att ta djupa andetag.

• den äldre herren ger ifrån sig ett kvittrande tyst skrik, och det hörs genom fönsterna i bussen vi står i. jag vänder mig om och ser honom falla hårt i marken och precis missa en lyktstolpe med sitt ansikte. han har kortbyxor på sig, ljusbrungrå strumpor och en av hans skor, loafers, har fallit av hans fot. hans ena knäskål är det som tagit emot mest av fallet och han har skrapat upp det ganska rejält. det blöder inte, konstigt nog – mest med tanke på att all hud på knäskålen hänger löst och ser ut att fladdra i vinden. människor springer genast fram och hjälper honom. 5-6-7-8 personer hukar runt honom, ger honom vatten, stöd, någon ser ut att plocka fram en mobil. jag har ingen aning om hur det gick eller om det ens var allvarligt – eftersom bussen började rulla framåt igen.

• leendet skakar till lite och ansiktet sjunker in, imploderar i sig själv. skakningarna över ryggraden darrar sakta ner mot skinkorna och där avtar de. känseln i benen har sjunkit med 35%. värktabletterna har dykt upp igen och jag äter dem ett par gånger om dan. lite vila från smärtan. litet break i den vardagliga lunken. haltandet upphör. och kroppen fortsätter försöka göra uppror. sådant trycks ner hitler-style och hålls nertryckt.