22
Jun
2010
break my fingers, with your face
- en ansiktslös man skriker argt bakom oss, precis innan vi går nedför trapporna mot tunnelbanan. jag vänder mig om och ser hans uppspända kropp, grå hoodtröja, lite guld runt halsen, arga knutna händer. och en tanig, nästan fallfärdig man gränsle över en silvrig cykel. -”ro hit en cigg innan det smäller.” ekar lite och jag känner inom mig en enda stor utandning. flyktkänslorna tilltar och adrenalinet ökar. jag kan känna ögonen svartna. sen kommer tåget och vi är på väg. bort. bort från en arg påverkad man. och jag är glad att jag inte har ett ansikte att sätta på honom.
- en uteservering. ett par stolar, ett par bord. en man sitter vid ett av borden. han sitter ensam. han dricker sitt kaffe och har en bit wienerbröd på en mindre vit tallrik. han har grått hår, rätt långt i nacken, bakåtkammat, lite begynnande flint. han märker att jag tittar och våra blickar möts. ondskan jag möter i hans blick är nog det värsta jag sett i hela mitt liv. jag läste in ett liv av sadistisk tortyr i hans blick. ryggraden stelnade till och hans blick vägrade släppa min. jag såg tredje rikets samlade ondska i en mans ögon. och han satt i mitt kvarter. och han har sett mitt ansikte.
- en man sitter på tunnelbanan. gråa hårtussar lite överallt på huvudet. ansiktet täckt av blåsor, bölder, någonting jag inte riktigt vill se, än mindre ha i mitt synfält. för det betyder bara att jag inte kan sluta titta. han sitter och tittar ut genom fönstret. tycker synd om honom. varför gör han inget åt det där i ansiktet? eller det gör han kanske? pågående behandling? han ser sjuk ut, riktigt sjuk. sådär i slutet av en livslång kamp mot någon sjukdom som skulle ha tagit hans liv för 40 år sedan. tåget stannar. han går av. våra blickar möts aldrig.
- en ung kille går framför oss på trottaren. vi är på väg hem. antagligen han också. han går lite konstigt och jag märker av ganska snabbt varför. han räknar plattorna i trottoaren. han trampar hela tiden innanför strecken. och de gånger han trampar på ett streck stannar han panikartat upp, backar sakta utan att röra strecken och nuddar plattan han missade med foten. sen går han vidare. detta upprepar sig ett antal gånger innan vi når vår port och tappar honom ur sikte. jag såg bara hans bakhuvud.
Etiketter: betraktelser, stockholm