Arkiv för kategori ‘Uncategorized’
Du bläddrar just nu i arkivet för kategori Uncategorized.
10
Mar
2010
dream, dream, dream
- sex-sju yngre män surfar på en flygplansvinge i en öken, motorerna vrålar, proppellrarna snurrar fortfarande och sand och grus sprutar upp i kameran bakom. en av männen ramlar av baklänges och voltar, voltar, snurrar runt och stannar upp. någon kommer att vinna genom att stå kvar längst. vingen slår emot en stor sten och de kvarvarande männen flyger huvudstupa framåt och roterar i luften medans de landar en bra bit framför vingen som nu splittrats i flera delar. motorerna är fortfarande igång. alla kommer på benen och springer åt alla håll och kanter för att undkomma. alla utom en klarar sig. han ligger fastklämd under en stor bit ihopknycklad metall. han ser död ut. ett par mad max-bilar kommer körandes. raketmotorer baktill på den bilen som stannar. mannen som förr såg död ut har nu pressat sig fram från under metallskrotet och haltar emot bilen skrattandes.
- en man står i en mörk kontorslokal. han har en väl använd kavaj på sig, bakåtslickat hår. hela hans person utstrålar svett och stress, en nalkande hjärtinfarkt. han stå-sitter mot ett slitet skrivbord och har en gammal bakelittelefon hårt pressad mot öra och axel. han pratar så snabbt och hetsigt att det inte går att förstå hans ord, hans meningar, hans språk. han tittar upp, viftar med en cigarett i luften och pekar mot ett par stora skåp med udragbara metall-lådor. tre lådor i varje skåp. fyra skåp totalt. första skåpet, mittenlådan öppnas. stora bensindunkar i metall. gråfärgade. fyllda med småsaker. minnessaker. en rund stor metallburk öppnas. får aldrig se innehållet men håller på att spricka av nyfikenhet. mannen utbrister plötsligt: -”när blev man så pass gammal att man sparar sitt liv på detta viset?” och det låter på honom som om detta sorteringssätt, detta förpackningssystem faktiskt är något man börjar med vid en viss ålder.
8
Mar
2010
we1.live3.for3.you7
ett intetsägande villebråd bländat av strålkastarna. fordonet vi sitter i luktar av gammalt läder. söndriga läderstolar med spillmärken överallt. den unkna doften av inrökt bil. skumgummi som sticker fram här och var. mestadels på insidan av dörrarna. mestadels i baksätet. antagligen har det suttit barn där.
öppnar askfatet mellan passagerarsätet och förarsätet. lucky strike. en ilsken fråga från föraren: -”vad är det för satans åbäke som haft denna bilen innan oss?”. inte för att det spelar någon som helst roll. vi åker enkel resa. bilen är på väg mot sitt slut, vi likaså. ingen av oss vet om det än. vi röker våra cigaretter, byter radiokanal fram och tillbaka och hittar ingen riktig musik som fungerar. inte heller har någon av oss en tanke på att detta kommer bli soundtracket till vårt oväntade avslut. det kommer inte bli någonting i stil med thelma & louise, ingenting är så förhärligat som död i film. tyvärr har ingen av oss en videokamera. så ingenting förevigas, förutom våra ansikten, våra stirrande blickar som blickar rakt igenom de stackars barnen som hittar oss bredvid den sönderknycklade bilen. plåt, kött, plast & skumgummi. allting ackompanjerat av någon horribel dansbandslåt som man genast kan texten till, även om det är första gången man hör den.
bilen vi färdas i. skogen vi färdas igenom. strålkastarna möter träd, stenar vid vägkanterna, tysta nedsläckta stugor; sedan länge övergivna, sedan länge utan ägare. kommunerna köper upp marken för framtida exploatering, för framtida byggprojekt. strålkastarna viker av, går sin egen väg, vi inne i bilen lägger inte ens märkte till hur ljuset smyger ut åt höger i skogen för att lokalisera något, för att väcka något, för att förvarna om vår ankomst.
vi saktar ner farten, föraren, med blicken framåt, försöker fimpa utan att titta och askar rakt ner. samtidigt som jag sitter där och mosar min cigarettfimp. glödande tunt kött, ett fräsande ljud och en krater bildas på min hand. jag biter ihop käkarna så hårt jag bara kan och ögonen tåras, det är ingen jävla fight club-scen detta. det gör ont. det gör ont på riktigt. när föraren saktar ner helt för att komma till och svänga uppför backen möter min fräsande hand med tillhörande krater hans käke. humöret. medicinen gör det omöjligt att hantera vredesutbrotten och han är den sista som råkar ut för den. och han blir den sista jag slår på käften, dock blir han den första som förtjänade det.
sidorutan på min sida exploderar och det regnar in glassplitter över mig och föraren som, precis som jag, bombarderas av små vassa projektiler. tystnaden utanför möts av ett vrål som ekar runt i den sönderrökta bilen. vi kastar oss ut genom förarens dörr och skottlossningen på min sida bilen fortsätter. föraren tittar upp. ena sekunden är han där, andra sekunden har han ett rykande hål nedanför vänster öga och blod bubblar ur näsa och mun. jag springer två steg nedför backen och träffas av små hagelkulor som trycker sönder ryggslutet på mig och jag halkar till, glider ner på knä, smärtan i ryggen försvinner för ett tag då den omfördelas ner till mina knän som skrapas sönder och samman. sten och kvistar möter hud. sten och myror möter kött. sten och grus möter ben. flåsande på knä faller jag bakåt och hör fotsteg komma emot mig snabbt men jag har ingen möjlighet att röra mig, än mindre försvara mig. något kallt möter min panna och mina öron exploderar och efter det är allting tyst, borta, försvunnet och all smärta är borta.
7
Mar
2010
spend life with who makes you happy, not who you have to impress
vi avvaktar. vi väntar. vi ligger på mage mellan två stora buskar och betraktar alla människor som går förbi. ingen av de som går förbi viker undan med blicken från sin redan utstakade gångväg. -”dit ska jag – och dit ska jag gå. utan problem, ingen stannar upp, ingen är ivägen, ingen tar sig ton och ingen möter min iskalla blick.” (blicken är ditklistrad för att se så intetsägande ut som möjligt, det finns ju all världens pack och rövare därute i verkligheten. mördare, vandaler, elakingar.)
6
Mar
2010
we’re sliding down the surface of things
vandrar omkring med tankarna någon helst annanstans än i nuet. befinner sig inte i nuet, inte heller i dået, eller i näret. tankarna drabbar samman i någon sorts paradis av dramatiska överspelningar av kroppsliga fenomen och en jävulsk massa “tänk om”. det är hela tiden den där gnagande känslan av att vara totalt utlämnad till sin egen kropp och dess jävla nycker hela tiden. magsmärtan fortsätter att bubbla upp i halsen och förstorar tankarna om hemskheter som kan hända och det är så infernaliskt handikappande att inte ha kontroll över sina egna tankar och känslor. noll. kontroll.
3
Mar
2010
remember your made-up stories. forget your real life.
kamerarörelse: filmat bakifrån/stillastående: en kostymklädd man. rök kommer från hans huvudregion och det går inte riktigt att fastslå om det är kallt ute eller om han står där med en cigarett hängandes i mungipan medans han tar bloss efter bloss. kameran sjunker sakta ner mot marken och till slut når den markhöjd och allt man ser är mannens uppvikta byxben. kritstrecksrandiga kostymbyxor. han har inga skor på sig. bredvid höger fot ser vi en mörk, ganska tjock pöl och det droppar då och då i den. en bit bort från mannen, framför mannen ser vi två billampor, och det är allt vi ser av bilen eftersom det är mörkt och vi är bländade. två ben uppenbarar sig i ljusskenet. snäva kurviga ben och högklackade skor. vi antar att det är en kvinna. ett möte i skymundan? plötsligt stannar benen upp, en cigarett släpps eller kastas mot marken och trampas sönder med klacken. classy.
kamerarörelse: ryckig handkamera/fisheye: kameran kryper närmre mannens fötter. kryper som en liten kattunge för att till slut lägga sig bredvid mannens vänstra fot. till höger i vårt synfält ser vi lite mörkt hår på mannens stortå vaja i vinden. han har välvårdade naglar och ser lite solbränd ut. hur man nu kan se det när man blir bländad av helljus och det är mörkt ute. hans fötter framkallar dock en illusion av frisk och stark man som gillar att dricka whisky nära hav.
kamerarörelse: statiskt brus/spöklika röster: nu när våra ögon inte längre ser hur scenen utspelar sig spelar ljudet än större roll än vi tidigare varit vana vid. när vi ber ombedda att lyssna noga så kittlar det till i våra öron, som om de rörde på sig, spetsade sig, ställde in sig på någon otillbördig våglängd. vi hör mumlande röster, som om de pratade med en handduk virad över munnen. idiotisk ljudkille som mixtrat med ljudet. klart han gjorde. regissören ville ju ha någon sorts distad kaoskänsla i samtalen.
kroppsrörelse: springande/panik/stillastående: jag har kastat mig upp ur biostolen och springer med sprängande värk i bröstet. filmen. bioduken. det var jag. det var mig de filmade. i en situation jag aldrig upplevt. jag har inte varit där. jag har inte träffat den där kvinnan. jag äger för fan inte ens ett par kostymbyxor. och än mindre kritstrecksrandiga sådana. utanför biografen stannar jag till. vänder mig om för att se om någon följt efter mig. biografen är borta och det är enbart ett tomrum. jag har tappat förståndet. tappat minnet. tappat mina skor. jag försöker fumla fram ett paket marlboro ur vänster bröstficka. höger arm vägrar fungera. tittar ner på den. en blodpöl har redan börjat forma ett hjärta vid min högra fot. jag ignorerar den och har egentligen inga funderingar över varför jag inte känner någon smärta eller varför jag blöder. bara en tyst acceptans. med vänster hand fumlar jag fram ett paket marlboro och får till sist fram en cigarett. tänder med zippotändare. klang. ritsch. låga. rök i lungorna, rök fyller munnen, rinner ut över läpparna, ut i världen. mörkret oroar mig. min totala brist på minne oroar mig. jag försöker tänka tillbaka. inget. bara tomhet. ensamhet. dårskaper detta. jag tittar ner på mina fötter. kallt. det känns som om jag står på asfalt. askar lite från cigaretten. en bil dyker upp. bländar mig. jag höjer handen för att skymma ljuset. kvinnan röker. går ett par steg emot mig. stannar upp som i en film. poserande hållning. kastar cigaretten på marken. dödar den med stilettklack. kastas tillbaka mot motorhuven med ett john f kennedy-liknande hål i huvudet. jag försöker kasta mig till marken men halkar i blodpölen vid min högra fot. jag landar på någonting stort till vänster om mig. slår huvudet i marken. vänder huvudet till höger. ser en kameralins rulla bort.
28
Feb
2010
t=em3
man står mitt ute på gatan, med blicken höjd mot skyarna. 5 våningar upp tittar en glasögonprydd man fram och plötsligt kastar han ut stora isblock mot trottoaren under sig. isblocket träffar ett annat isblock och på så sätt skapas en projektil som träffar bilar som kör förbi, precis missat en barnvagn som står strategiskt placerad. mamman tittar upp, ganska skräckslagen, skakar på huvudet och ler mot förbipasserande. sen försvinner hon från platsen.
kaoset har börjat sprida ut sig. det är domedagskänslor vart man än tittar. media spyr ut naturkatastrofer likt nyligen uppvaknande vulkaner. översvämningar, människor som överlever 30 dagar under rasmassor, haven stiger, isberg lossnar, människor dör. till slut orkar man inte läsa tidningen längre. till slut håller man sig bara ajour med saker och ting som händer i sitt eget kvarter, och när det blir för mycket slutar man bry sig helt och hållet om omvärlden. att veta för mycket om omvärlden kan nog skada mer än göra nytta. men nyfikenheten får en att leta efter gåtor, efter svar på ens frågor, för att stilla nyfikenheten om allting som händer runtom en i världen
27
Feb
2010
we regret nothing. except for the things we actually did.
[hjärnan startas upp: 01:47]
känslan av total lycka uppstod, en snöslaskig trottoar – precis utanför string. skorna plaskade runt i töande isslask/slusk och överkroppen rörde sig likt neo i matrix för att undkomma de fallande spjuten från hustaken. hemkänslan, med kärleken i min hand, och vi båda leendes, glada, så ihopsnärjda det bara går att bli.
drömmen inatt: jag målar av min farfar, det blir ett hafsigt porträtt – helt olikt mig och färgerna kastas på duken och allting är ett virrvarr av färger och bakom färgerna döljer sig hans ansikte. han gillade porträttet och var väldigt glad över det. jag har redan börjat skissa på porträttet i huvudet. tyvärr kommer jag inte kunna måla av honom i verkligheten utan det får bli från ett fotografi. han hälsar på ibland: i drömmar, genom vissa lukter. det gör farmor också och även mormor. morfar har däremot inte varit inblandad i mitt liv överhuvudtaget, det är som om han aldrig existerat.
kaoset har lugnat ner sig från fredagens händelser. hjärnan går på högvarv fortfarande och arbetar frenetiskt med att hitta gångbara lösningar och inga frågor jag ställer kommer få några som helst svar förräns på måndag. tiden tickar sakta ner. orken tickar ner lite snabbare tyvärr. all lust har försvunnit, all känsla av någonting bra har försvunnit. som utskriven sjukskriven har man inte mycket att hämta: belöningen blir att leva under existensminimum, en klapp på axeln och “det löser sig nog ska du se“-meningarna som avlöser varandra. det började så bra. sen började reglerna ändras och nu sitter man här och räknas ner dagarna tills tiden i utvisningsbåset tar slut. där vi hamnade för att vi var sjuka. en del av oss. fuskarna måste ju klämmas åt, kosta vad det kosta vill. man är för sjuk för att orka ta upp fighten mot överheten, och ingen annan kommer göra det åt en. hopplöshet. och en störtdykning ner i psykiatrins soffa för att man är totalt utbränd.
någon spillde moderat regering på mitt moderkort och garantin har gått ut.
en annan skickar en burdus stämningsansökan till fiktiva banditer. en tredje dansar i sin 6-miljonersvilla och kallar sig en man av folket. vi andra, folkmassan med samma ansikte, skakar på våra huvuden och ser överhetens strama kalkonnackar sträckas mot skyarna. ur mungiporna rinner smält guld. i deras ögon dansar dollartecken och deras förr så blå ådror har färgats svarta av korrumperade år nära maktens korridorer. inte många klarar av att stå emot lockelsen. inte många kan tacka nej till erbjudanden om att skära halsen av människor som lever utanför samhället, människor ingen kommer sakna. – “här är kniven, bästa herrn, var god följ den streckade intatuerade linjen på uteliggarens smutsiga hals. alldeles efter snittet kommer du att få 2 val, var god markera ditt val i en medhavd tonvalstelefon: trycker gode herrn 1) tryck dina trytande läppar mot det pulserande snittet i mannens hals och överta hans liv. (inte många väljer detta.) och trycker underbare herrn 2) kasta vraket andra, mindre utbildade, kallar för människa vid dina fötter och låt hans skräckslagna dödskamp medans du sakta smeker dig själv till orgasm. (ingenting av detta övervakas så ingenting kommer, eller kan, användas mot dig. var god tag din tid för att välja, det är ju trots allt himmel eller helvete du väljer mellan. och som vi alla häruppe vet, så är du antingen med oss eller emot oss. och vi vet ju alla hur de som är emot oss utvecklas när de vill ta ett par steg uppför karriärsstegen.
dröm vidare. ta ditt pick och pack. skaffa ett boende utanför samhället och invänta männen med vapen i hand. i sinom tid kommer vi alla sitta där på knä och tvingas hålla ögonkontakt med någon politiker vi känner igen från vilket jävla debattprogram som helst i tv, om inte värre – någon horribel förnedringsdanstv där de ännu mer försöker hålla uppe sin egen illusion om att de är down to earth och håller sig ajour med kidsens tugg nuförtiden. och vi kommer ligga där och sprattla som fiskar på land medans de drar ner sina kostymbyxor (man som kvinna) och blottar sina scharlakansröda syfilisinfesterade genitalier. det sista vi alla kommer se är ett väsande odjur som hårdhänt blir klappat av en åldersfläckad och blodsdrypande darrande hand.
någon drar för gardinerna och scenen släcks ner. skuggor speglar sig mot gardinerna och scener från filmen ‘psycho’ utspelar sig medans vi smaskar i oss chips och popcorn med händer formade som grävskopor. vi gapar och skyfflar undan skammen över att vara intresserade av andra människors olycka.
[hjärnan stänger ner. 02:05]
26
Feb
2010
where do you think you’re going?
en snöblindhet som infinner sig. en röst som illmarigt väser bakom vänster öra. den rösten som genom åren blivit alltmer högljudd, alltmer påträngande, alltmer verklig. att vifta bort orden som knappt är hörbara – går inte längre. det är ju inte så att det aldrig förr berättats om trasiga själar med hörselsyndrom.
den arga mannen. ståendes i snöslask. han pratar för sig själv, hans läppar rör sig knappt och man hör ett mummel. han skakar på huvudet, tårarna fyller hans ögon, som de gjort i dagarna fyra. han viftar på huvudet, slår sig för öronen. det är någonting i hans blick. skam? skräck?
vi gör bryskt förbi en kvinna som med en pipande röst frågar om vi har ett par slantar över; det har vi inte, och tankarna slår herrn som just sagt nej. hur gör de hemlösa när bankerna inte längre tillåter riktig valuta utan tvingar in mänskligheten i ett visakortsberoende. skaffar de hemlösa kortapparater? ger man dem mat istället? hur överlever människorna i botten när de längst upp sätter gränser utan att veta någonting om de som hamnar utanför dem?
huttrandes i en extremt obekväm soffa. benen i kors. en stickad tröja värmer en del. händerna iskalla. benen likaså. efter den där halva ölen på krogen hände något. som vanligt. kroppen säger ifrån. kroppstemperaturen sjönk från normala 34,9 grader och landade någonstans på 12-gradersstrecket. en vandring hem genom slask, med blicken fäst mot hustaken. snön fortsätter falla, men denna gången inte från himlen utan från stadens sluttande tak som inget hellre vill än att bli av med sin blöta iskalla vita vinterpäls.
gapskrikande siamesiska tvillingar väller ut ur portuppgångar. skrattande läten ekar mellan husväggarna och medans bilar exploderar ett par 100 meter bort så springer vi skrattandes hand i hand, med en svans av gapskrikande siamesiska tvillingar och skrattande barn efter oss. vi tappar vår egen puls och fattning medans vi snubblar över påsar fyllda med blod. till höger om oss ligger vraket av en omkullvält blodgivarbuss. chauffören snyftar på trottoaren bredvid. ett par barn springer skrattandes fram till honom och ger honom godis ur rosa godispåsar. han ler fastän han ganska synbart slagit käken ur led. mobiler börjar ringa i lägenheter längst vägen vi springer. människor svarar inte. allting ringer, vibrerar, skakar, omhuldas i en tjock hinna av öronbedövande ljud. vi exploderar sakta inifrån och galenskapen påbörjas enbart när vi själva känner att vi måste fly. medans flykten i vissa fall kan vara en egensinnig handling är det ingenting för sådana som oss. inte med svansen bakom oss. vi flyter på öronbedövande ljudvågor från ynglingarna bakom oss och våra fötter sluta röra vid marken. våra kroppar slappnar av, vi lyfter uppåt mot skyarna – till slut så högt upp att vi kan blicka ner mot hustakens blöta iskalla vita vinterpäls. du sträcker ut handen och fångar upp lite snöslask och kastar mot mig. vi virvlar runt av rörelsen och fortsätter rotera längre och längre upp.
skratten nedanför försvinner sakta, sakta och
23
Feb
2010
we are the ones, walking around
[stillastående tankar]
drar för gardinerna, trycker dem mot fönsterna, hänger över två stora påslakan för att hålla ute kylan som smyger in.
tittar ut på världen genom köksfönstret, människor går runt på gatorna, påpälsade, matkassar i båda händerna. man ser röken från deras andedräkt. spår i snön lämnas kvar.
uppe i lägenheten är det bara fötterna som är kalla. händerna kokar. hjärnan slår knut på sig själv och tankarna har pausats.
kylan får allting att sakta ner.
20
Feb
2010
farewell and goodbye dear home
välkomnande blickar. utåt sett ingenting som felas och allting är en perfekt fasad av ett totalt ingenting. en hopplöshet som bränner igenom människornas ögon och strålar ut mot tomheten i skyn som laser. stjärnorna har inte synts till på mången månader nu och vi vet alla varför. staden tar för mycket plats, alla lampor från affärer, hotell, ensamstående mäns söklampor som trånande lyser upp deras vissnande gråtande blommor i fönster runtom oss. vi går på upptäcktsfärd genom staden, väljer varje steg framåt så vaksamt vi bara kan – det är minerad mark vi går på.
en man ett par våningar upp hänger ut genom ett fönster och vinkar till oss medans han avväpnar våra spända sinnen med ett enormt lysande leende. han är en man utan lampa. han behöver inte söka. han har ett komplett hem. fru, barn, en skön soffa. han bakar sitt eget bröd. han nöjer sig med det lilla och har inga högtflygande planer på världsherravälde. han har hittat sin nisch i världen och rotat sig fast där. rotat sig. tagit av sina världsliga stödhjul och kastat dem i grovsoprummet. han andas genom ett stort och härligt skägg och kylen i luften gör att rökpelare forsar ur hans mun. en utandning som aldrig verkar ta slut; det slutar aldrig ryka. men han fortsätter tala till oss från sitt fönster och när vi står därnere och tittar upp mot honom så går tankarna till predikstolar i förfallna ålderdomliga kyrkor. de där som slutade användas för ett trettiotal år sedan, under det slutgiltiga religionskriget. vår generation var den sista som föddes in i en religion. vår generation som var den sista att hamna i koma, och även den sista att utveckla stigmatisering. de nya generationernas hjärnor var utvecklade på ett helt annat sätt än våra.
mannen fortsätter att andas ut och hans skägg skiftar i färg av isen som fastnat i hans skägg. han slutar plötsligt tala och flyttar blicken från oss på gatan till ett fönster rakt över gatan där det precis tänts en lampa. en brinnande tystnad uppstår och vi märker plötsligt att vi är hungriga, frusna och helt har tappat bort tiden. vi tittar upp mot fönstret och mannen igen men han är borta. kvar är bara rökplymerna efter hans utandning som aldrig verkade ta slut. det fortsätter ryka.
vi vandrar vidare ner mot hamnen. tomma stora utländska skepp är förtöjda, rostiga, oanvända. de används inte ens som bostäder längre, eftersom de är för kalla. speciellt på vintern. vi går förbi ett av skeppen, fastfrusna i den metertjocka isen. en av oss knackar hårt på skrovet och ekot av ett totalt uttömt inre hörs. när vi vandrat och kollat vår gps ett par tusen gånger för att verkligen vara säkra på att vi är på rätt väg och på rätt plats så stannar vi upp, tar fram isborren och borrar ett tjugo centimeter brett hål, lägger borren åt sidan. vi tar fram våra ryggsäckar och plockar fram filtarna vi tagit med oss och lägger ut runt hålet. själv kastar jag ner en tjugo meter lång lina med fastsurrade lysstavar. vi inväntar. en termos kommer fram ur någons ryggsäck; varmt kaffe. vi delar broderligt. ljuset från hålet börjar sakta öka i styrka och snart, snart.
såklart kan ju inte allt gå som det var tänkt: – plötsligt börjar isen knaka ett par hundra meter runtom oss. stora kaskader av vatten och is frustar upp i mörkret och vi hör isflak landa på gråtande is. någon i vår närhet har börjat springa för att försöka komma bort och mörkret underifrån bolmar upp runt hennes kropp och slukar henne på ett par sekunder. det sista vi hör är ett skrik blandat med vrålande och knakade is. ett hav som vaknar till liv, ett hav på jakt efter föda. ett hav som till slut sänker oss alla ner i en isande kall vak och omsluter våra kläder med en hård kram som sakta, ju längre ner vi sjunker, blir starkare och starkare och innan vi vet ordet av har havet kramat livet ur oss och tryckt sig in i varenda springa i vår kropp, in i munnen, ner i lungorna.
såklart. vi letade bara efter en väg hem.
18
Feb
2010
it’s easier if you sit on his ass
ståendes vid centralstationen betraktar jag kvinnan som står mitt på spåret. med armarna över huvudet, en ungdomlig glöd i blicken medans hon sakta låter oss se hennes ögon. männen i uniform står ett par meter ifrån henne och skriker. hon verkar helt obrydd om deras idiotiska ord. hon har bara sina glödande ögon. ju mer hon höjer huvudet desto mer ser man av ansiktet, och näsan blöder lite lätt medans hennes blodröda mun ger ifrån sig ett smittande leende.
jag tappar koncentrationen och tittar runt på människorna runt mig. paralyserade av intresse. även de leende som idioter. tomma blickar som sugs in i kvinnans ögon. hon ser mätt ut, mätt på blickar, mätt på de uniformerade männens gapskrik; som efter flera minuters skrikande sakta pitchats ner från den mullrande auktioritär bas till ett hest, skrapande, falsettkvidande som bara får kvinnan att dra mungiporna uppåt ännu mer.
när jag börjat titta mig omkring märker jag att ingenting egentligen rör sig längre. löv från höstträden har stannat upp mitt i luften, människor en bit bort har stannat upp mitt i promenader, djur, bilar, allting. tomhet. en stilla ensamhet som dragit sitt förstenande täcke över världen. allting verkar gå i slowmotion. extrem slowmotion. en orörlighet som bara döda ting kan uppfatta. evigheten kan antagligen genomlidas på olika sätt.
små saker: man sitter i soffan med fjärrkontrollen i handen, flippar mellan kanalerna, helt obrydd om programmen. man försöker få fram någon sorts tid. tomt överallt. text-tv har slutat fungera. alla klockor i hemmet har tappat sina visare, mobilen har förlorat sin täckning och displayen blinkar svart/vitt/rött om vartannat och du kastar fjärrkontrollen i väggen – ett sista aggressivt kanalbyte som får tv:n att börja blinka svart/vitt/rött. ett ljud stegras i högtalarna och det enda du kan urskilja är mumlande ord, meningar, noveller, 1200-sidor som om och om igen läses upp i precis den volymen att du inte kan urskilja ett dugg av vad som sägs och du förstår ingenting av vad det handlar om. bakom rösten spelar en fiol. 3 noter som om och om igen upprepas. du tänker på helsingborg – den där drömmen du hade som efter en fängelsevisit visade sig vara sann. mannen du följde efter, hypnotiserad av hans 3 noter på fiolen. dina blodiga byxben, och den totala bristen på minne av vad som hände den dagen.
kvinnan på perrongen står nu framför dig. du är den enda som kan röra dig, du är den enda vars liv faktiskt hamnat i fel fas. du åldras snabbt nu, naglar växer, skägg växer, håret tonas grått och din hållning förskjuts framåt->neråt och kvinnan tittar på dig medans du förvirrat tittar dig omkring. människorna runtom dig är de som lever efter livets rätta rytm. du själv upplever evigheten; den snabbspolade versionen. du tar kvinnans hand, hon fortsätter le. männen som skriker har även de ändrat hållning, hårets färger har förändrats, deras röster fortsätter viska fram ord, meningar, 1200-sidorsnoveller ur din tv. du uppfattar världens ohållbarhet, du snappar upp ljudvågor som kommer från civilisationer långt utdöda. du upplever miljarder människors liv på ett par sekunder och din hand blir svettig i den gamla kvinnans hand. evigheten som nu skrattar dig i bakhuvudet. du vet att det du ser är någon sorts sanning, någon sorts avslut som aldrig kommer att ta slut. du kommer stå här medans människorna runtom dig sakta kommer att röra sig ett par millimeter. du har blivit det döda tinget som uppfattar evighetens storhet. du har blivit en del av världen på ett sätt som inte många ens kommer nära att röra och uppleva.
andas in. andas ut. försök att bli galen. det är lättare att stå ut.
18
Feb
2010
valentines day
ljusterapin.
ljusterapin.
inför middagen.
inför middagen.
toppad öl.
finaste smyger på ölen.
god mat.
sniffar på pepparkakssnapsen.
bottoms up!
*slurp*
18
Feb
2010
17
Feb
2010
wanna be an early riser?
man sitter på bussen, i sin egen lilla bubbla. inte alls sugen på att interagera med omvärlden eller dess invånare. man tittar ut genom fönstret för att slippa se vraken som stapplar på bussen, alla de där som påminner om en själv. i alla olika åldrar. i alla olika kläder. mångfald. egocentrism. ett rop på hjälp. en storstad på väg att explodera av stress, vansinne, trångboddhet.
vi står handfallna i klungor när en olycka eller katastrof inträffar. vi saknar tryggheten i hemmet där vi kan sitta under en filt i soffan och välja att byta kanal när det blir för jobbigt. men när man står i kaskader av blod och någonting som förr var människor så hjälper det inte att blunda för då är ögonen inte det enda intryck man har av omvärlden. du har en helt annan känsel när du känner det varma blodet runt dina anklar stelna. du har en helt annan känsel när du luktar den metalliska doften av blod, byggdamm och innehåll av människa.
men man sitter på bussen till slut. med ett svagt minne av det som hänt, att man gick in igenom roterande dörrar som stannade till varenda gång en äldre människa steg in. de är i framtiden. detta fanns inte när de var i min ålder. jag är inte stressad så jag ger inte den äldre herren blickar som kan döda, som vissa av de andra människor i glasrondellen gör. jag låter honom förstå själv. ja, backa undan lite, dörren börjar rotera snart igen. såja. den äldre mannen ler lite. han har lärt sig något nytt. de yngre människorna bakom honom har inte lärt sig ett dyft. de himlar bara med ögonen och vill inget annat än sparka undan benen på honom och trampa över hans sprattlande kropp. de. måste. någonstans. de känner väl att de är en viktig del av samhället och att deras hetsigt påkomna framtidsplaner för mänskligheten, deras idéer är något som måste ut, ut, ut och de måste fram, fram, fram och ingenting kan på inga sätt eller vis stoppas upp dem i deras framfart mot ära och rikedom:
nu inväntar jag bara dagen då deras hjärta exploderar av stress och idioti. då dyker jag upp bakom ett hörn, med en stor skylt i händerna och höjer sakta plakatet över mitt huvud och ser att människan, som nu sjunkit ihop på knä med höger hand hårt greppat runt bröstet – ser vad det står, det är ett citat: (det är en vacker font och den är lättläst även för någon vars blick blivit dimmig av skräck och annalkande död):
[Progress isn't made by early risers. It's made by lazy ones trying to find easier ways to do something. - Robert Heinlein.]
16
Feb
2010
G.T.W
CHESS POKER FIGHTER COMBAT GUERRILLA ENGAGEMENT DESERT WARFARE AIR-TO-GROUND ACTIONS THEATERWIDE TACTICAL WARFARE THEATERWIDE BIOTOXIC AND CHEMICAL WARFARE GLOBAL THERMONUCLEAR WAR _