indecent exposure » Uncategorized

rainy night, kiss the light

admin — Mon, 26 Jul 2010 20:00:55 +0000

admin — Mon, 26 Jul 2010 19:38:21 +0000

varje morgon på väg till jobbet händer något nytt, som sig bör i en storstad, och vissa saker utmärker sig från de andra. det är mycket människor i rörelse och alla har något sorts mål uppstakat framför sig. vissa går sina sista steg på just denna gatan, andra går sina första. någon kanske cyklar för egen kraft just utanför ditt hus just nu och upplever någon sorts barndom som du kanske, eller kanske inte, minns. allting händer på nytt. allting återupprepar sig genom andra. du har gjort ditt, du har tagit dig framåt och blivit en del av världen. slappna av för helvete, luta dig tillbaka, tillåt dig att ta det lugnt. tillåt dig att ta djupa andetag.

den äldre herren ger ifrån sig ett kvittrande tyst skrik, och det hörs genom fönsterna i bussen vi står i. jag vänder mig om och ser honom falla hårt i marken och precis missa en lyktstolpe med sitt ansikte. han har kortbyxor på sig, ljusbrungrå strumpor och en av hans skor, loafers, har fallit av hans fot. hans ena knäskål är det som tagit emot mest av fallet och han har skrapat upp det ganska rejält. det blöder inte, konstigt nog – mest med tanke på att all hud på knäskålen hänger löst och ser ut att fladdra i vinden. människor springer genast fram och hjälper honom. 5-6-7-8 personer hukar runt honom, ger honom vatten, stöd, någon ser ut att plocka fram en mobil. jag har ingen aning om hur det gick eller om det ens var allvarligt – eftersom bussen började rulla framåt igen.

leendet skakar till lite och ansiktet sjunker in, imploderar i sig själv. skakningarna över ryggraden darrar sakta ner mot skinkorna och där avtar de. känseln i benen har sjunkit med 35%. värktabletterna har dykt upp igen och jag äter dem ett par gånger om dan. lite vila från smärtan. litet break i den vardagliga lunken. haltandet upphör. och kroppen fortsätter försöka göra uppror. sådant trycks ner hitler-style och hålls nertryckt.

admin — Sun, 25 Jul 2010 21:34:25 +0000

admin — Thu, 22 Jul 2010 19:26:33 +0000

admin — Wed, 21 Jul 2010 21:30:13 +0000

han sitter på bussen, långt mörkt hår. framför ögonen har han mörka glasögon och han nickar till hela tiden. höger, höger, vänster, hans arm faller ner på sätet bredvid och damen som sitter där drar handväskan åt sig och byter genast plats. hon ser lite förnärmad ut. mannen sover vidare. bussen svänger till och han faller pladask ner i gången, blir liggande och människor drar efter andan, så som det görs i filmer – för att markera att något dramatiskt hänt. filmen styr verkligheten. en man går fram och skakar om mannen på golvet och han kvicknar till och grymtar. han sätter sig upp igen och bussen stannar efter ett par minuter vid en hållplats. mannen går av, vinglar väldigt mycket, får stödja sig mot allt som finns för att inte falla ihop igen. han gungar fram och tillbaka medans bussen börjar köra. mannen börjar gå för att gå över gatan men missbedömer att bussen rör sig lite för sakta och går rakt in i sidan på bussen, flyger baklänges och gör en 360-sväng innan han faller rakt ut i gatan och landar på armbågarna. han tappar glasögonen och reser sig sakta, sakta.

han ligger på bänken utanför jobbet. skorna avtagna från fötterna och lagda bakom huvudet för att slippa ha en hård metallstång mot nacken. han sover djupt. armarna knäppta över bröstet. de flesta som går förbi tittar nyfiket på honom och han vilar sig bara. han är inte där för att ockupera bänken för att klaga på samhället. han vilar sig bara. en del tanter som går förbi fnyser högljutt åt mannen på bänken. han som njuter av livet. han som har råd att ta det lugnt och inte dras med i hetsen som kallas stockholm. han lever ett steg åt vänster från alla oss andra. han tittar på vårt lämmeltåg och han vinkar saligt adjö när vi alla springer över perrongen minuterna innan tåget kommer.