8
Jan
2010
drive through the swamp at night
vi låter ögonen vila på omvärlden. som utan min medverkan, då jag för tillfället var pausad i en bekväm stol på bussen, faktiskt fortsätter att finnas till, rotera, utvecklas. något steg fram, något steg bak – en livets dans på asfaltsgolv.
resan framåt i världen går så snabbt, accelerationen ökar hela tiden och chauffören ser bitter och grå ut i backspegeln. medpassagerarna hoppar av vid slussen och jag sitter nästan helt ensam kvar och undrar om jag hoppat på fel buss och detta är slutstationen. den enda människan förutom chauffören är en kvinna som sitter nästan längst fram. och utan problem fortsätter resan.
människorna utanför fönstret är stillastående – frusna i ögonblicket. mitt ögonblick, inte deras. duvorna som flygande värjer sig för vår framfart glider förbi. även där stelfrusna. som papperssvalor.
vid kajkanten står en man och hostar, håller sig för bröstet. han ser lidande ut och jag inväntar bara att han ska ramla ihop i en hög av död. människor går förbi honom, tittar inte ens på honom. ett hus tar upp mitt synfält och mannen och människorna försvinner.
asiatiska turister står utanför ett slott i en klunga. ansikten täckta av halsdukar, sjalar och mössor. kameror i händerna. pekandes med tumvantar åt olika håll. vilse?
grävmaskiner pressar upp asfalt och jord. orangegula arbetare hackar och gräver vid gasledningar. en man står och röker i gropen och inom mig får jag syner av exploderande gasledningar, kroppsdelar – en sakta roterande halvrökt cigarett som swischar förbi kameran. själv ligger jag tryckt under sätet och skyddar ansiktet med armar och händer.
en välklädd kvinna kommer gåendes, i famnen har hon ett stort vitt duntäcke: 180x200cm stort skulle jag gissa på. hon kommer till en liten park med snötäckta bänkar. stannar upp och lägger ner duntäcken på en av bänkarna. stannar kvar där ett par sekunder och tittar sig omkring, sen går hon vidare. duntäcket låg kvar i snön.
Etiketter: betraktaren, människor, stockholm