20
Feb
2010
farewell and goodbye dear home
välkomnande blickar. utåt sett ingenting som felas och allting är en perfekt fasad av ett totalt ingenting. en hopplöshet som bränner igenom människornas ögon och strålar ut mot tomheten i skyn som laser. stjärnorna har inte synts till på mången månader nu och vi vet alla varför. staden tar för mycket plats, alla lampor från affärer, hotell, ensamstående mäns söklampor som trånande lyser upp deras vissnande gråtande blommor i fönster runtom oss. vi går på upptäcktsfärd genom staden, väljer varje steg framåt så vaksamt vi bara kan – det är minerad mark vi går på.
en man ett par våningar upp hänger ut genom ett fönster och vinkar till oss medans han avväpnar våra spända sinnen med ett enormt lysande leende. han är en man utan lampa. han behöver inte söka. han har ett komplett hem. fru, barn, en skön soffa. han bakar sitt eget bröd. han nöjer sig med det lilla och har inga högtflygande planer på världsherravälde. han har hittat sin nisch i världen och rotat sig fast där. rotat sig. tagit av sina världsliga stödhjul och kastat dem i grovsoprummet. han andas genom ett stort och härligt skägg och kylen i luften gör att rökpelare forsar ur hans mun. en utandning som aldrig verkar ta slut; det slutar aldrig ryka. men han fortsätter tala till oss från sitt fönster och när vi står därnere och tittar upp mot honom så går tankarna till predikstolar i förfallna ålderdomliga kyrkor. de där som slutade användas för ett trettiotal år sedan, under det slutgiltiga religionskriget. vår generation var den sista som föddes in i en religion. vår generation som var den sista att hamna i koma, och även den sista att utveckla stigmatisering. de nya generationernas hjärnor var utvecklade på ett helt annat sätt än våra.
mannen fortsätter att andas ut och hans skägg skiftar i färg av isen som fastnat i hans skägg. han slutar plötsligt tala och flyttar blicken från oss på gatan till ett fönster rakt över gatan där det precis tänts en lampa. en brinnande tystnad uppstår och vi märker plötsligt att vi är hungriga, frusna och helt har tappat bort tiden. vi tittar upp mot fönstret och mannen igen men han är borta. kvar är bara rökplymerna efter hans utandning som aldrig verkade ta slut. det fortsätter ryka.
vi vandrar vidare ner mot hamnen. tomma stora utländska skepp är förtöjda, rostiga, oanvända. de används inte ens som bostäder längre, eftersom de är för kalla. speciellt på vintern. vi går förbi ett av skeppen, fastfrusna i den metertjocka isen. en av oss knackar hårt på skrovet och ekot av ett totalt uttömt inre hörs. när vi vandrat och kollat vår gps ett par tusen gånger för att verkligen vara säkra på att vi är på rätt väg och på rätt plats så stannar vi upp, tar fram isborren och borrar ett tjugo centimeter brett hål, lägger borren åt sidan. vi tar fram våra ryggsäckar och plockar fram filtarna vi tagit med oss och lägger ut runt hålet. själv kastar jag ner en tjugo meter lång lina med fastsurrade lysstavar. vi inväntar. en termos kommer fram ur någons ryggsäck; varmt kaffe. vi delar broderligt. ljuset från hålet börjar sakta öka i styrka och snart, snart.
såklart kan ju inte allt gå som det var tänkt: – plötsligt börjar isen knaka ett par hundra meter runtom oss. stora kaskader av vatten och is frustar upp i mörkret och vi hör isflak landa på gråtande is. någon i vår närhet har börjat springa för att försöka komma bort och mörkret underifrån bolmar upp runt hennes kropp och slukar henne på ett par sekunder. det sista vi hör är ett skrik blandat med vrålande och knakade is. ett hav som vaknar till liv, ett hav på jakt efter föda. ett hav som till slut sänker oss alla ner i en isande kall vak och omsluter våra kläder med en hård kram som sakta, ju längre ner vi sjunker, blir starkare och starkare och innan vi vet ordet av har havet kramat livet ur oss och tryckt sig in i varenda springa i vår kropp, in i munnen, ner i lungorna.
såklart. vi letade bara efter en väg hem.
Etiketter: avslutningen, havet, religion, vinter