djuren börjar festa på sin egen art, precis som människan. förutom att vi människor som bevittnar kalaset i kött, senor och hårtäckt blod får för oss att det handlar om någon sorts siande – att vi ser framtiden just där och då. att detta ovanliga är något man aldrig kommer att få berätta för sina barnbarn – för nu ska världen gå under. nu väller domedagsprofeterna ur hus och hem. löpsedlar smäller upp fontsize 132 rubriker längst husväggar, längst gator och gapskriker ut att kriget vi fört mot oss själva sen urminnes tider både är vunnet och förlorat. för att världen ska överleva (vilket ingen egentligen, innerst inne) bryr sig om; så måste människan avlägsnas, och det med våld. yttre krafter kommer se till detta. intelligensen ökar, övervakningen, paranoian, får våra sinnen att gå i baklås. vi stryker längst med väggarna när vi väl går utanför våra hem och återvänder med fastklistrade löpsedlar på baksidan av våra rockar. ytterligare nyheter om död, förstörelse och en och annan avdankad fotbollsspelare/dokusåpadeltagare/politiker som a) kört rattfull, b) våldtagit någon och blivit dömd för det c) blivit påkommen med att använda statliga medel för att bygga upp en lyxbordell och tillhörande minderåriga asiater i riksdagshusets källare.

vi kokar te. vi odlar egen mat på platta tak. våra höghus tar oss närmre skyarna än aldrig förr. våra händer kan nå solen, kan greppa den och köra en hädisk och sadistisk parodi på “i’ll squisch your head”-sketscherna från ‘kids in the hall’. vi krossar den livgivande glimmande cirkeln och byter ut solskenet mot jihad jane’s ödleliknande judas-ansikte som enbart ser datorgjort ut.

på nätterna dansar vi ritualistiska danser i mörka källarlokaler och väggarna glimmar fuktiga av extas, droger, chai-te och chiabatta-bröd. vi avslutar danserna när demonerna ligger utspydda i pölar under våra bara fötter. vi bevittnar ingenting så drastiskt som jordens undergång. vi har sedan länge accepterat att politiken är något vansinnigt och tyvärr något vi kommer att få dras med tills de som är folkvalda, de som är till för att få världen framåt, gör något så urbota dumt att allting raseras på ett ögonblick. vi har sedan länge tappat tilltron till de styrande, de som ska upprätthålla lag och ordning, de som arbetar åt folket (och inte sig själva i första hand). vi är ledsna, men ni är bara ett onödigt ont, ni som roffar åt er och förstör. i egoismens tidsålder var ni kanske hotshots och onåbara, ingen kunde röra er. se tillbaka och njut av det helvete ni skapade för att ni skulle kunna tillfredsställa era egna perversa fantasier om en rättfärdig värld. vi hoppas ni åtminstone har någonting sparat som ni kan hålla  i handen medans murarna faller runt era palats. det kanske ger er tröst under den där sista minuten. tills plundrarna kommer och stampar vartenda ett av era fingrar ur led för att komma åt era dyrbara runkobjekt.

er tid är över.

• en man står i en mörk kontorslokal. han har en väl använd kavaj på sig, bakåtslickat hår. hela hans person utstrålar svett och stress, en nalkande hjärtinfarkt. han stå-sitter mot ett slitet skrivbord och har en gammal bakelittelefon hårt pressad mot öra och axel. han pratar så snabbt och hetsigt att det inte går att förstå hans ord, hans meningar, hans språk. han tittar upp, viftar med en cigarett i luften och pekar mot ett par stora skåp med udragbara metall-lådor. tre lådor i varje skåp. fyra skåp totalt. första skåpet, mittenlådan öppnas. stora bensindunkar i metall. gråfärgade. fyllda med småsaker. minnessaker. en rund stor metallburk öppnas. får aldrig se innehållet men håller på att spricka av nyfikenhet. mannen utbrister plötsligt: -”när blev man så pass gammal att man sparar sitt liv på detta viset?” och det låter på honom som om detta sorteringssätt, detta förpackningssystem faktiskt är något man börjar med vid en viss ålder.

öppnar askfatet mellan passagerarsätet och förarsätet. lucky strike. en ilsken fråga från föraren: -”vad är det för satans åbäke som haft denna bilen innan oss?”. inte för att det spelar någon som helst roll. vi åker enkel resa. bilen är på väg mot sitt slut, vi likaså. ingen av oss vet om det än. vi röker våra cigaretter, byter radiokanal fram och tillbaka och hittar ingen riktig musik som fungerar. inte heller har någon av oss en tanke på att detta kommer bli soundtracket till vårt oväntade avslut. det kommer inte bli någonting i stil med thelma & louise, ingenting är så förhärligat som död i film. tyvärr har ingen av oss en videokamera. så ingenting förevigas, förutom våra ansikten, våra stirrande blickar som blickar rakt igenom de stackars barnen som hittar oss bredvid den sönderknycklade bilen. plåt, kött, plast & skumgummi. allting ackompanjerat av någon horribel dansbandslåt som man genast kan texten till, även om det är första gången man hör den.

bilen vi färdas i. skogen vi färdas igenom. strålkastarna möter träd, stenar vid vägkanterna, tysta nedsläckta stugor; sedan länge övergivna, sedan länge utan ägare. kommunerna köper upp marken för framtida exploatering, för framtida byggprojekt. strålkastarna viker av, går sin egen väg, vi inne i bilen lägger inte ens märkte till hur ljuset smyger ut åt höger i skogen för att lokalisera något, för att väcka något, för att förvarna om vår ankomst.

vi saktar ner farten, föraren, med blicken framåt, försöker fimpa utan att titta och askar rakt ner. samtidigt som jag sitter där och mosar min cigarettfimp. glödande tunt kött, ett fräsande ljud och en krater bildas på min hand. jag biter ihop käkarna så hårt jag bara kan och ögonen tåras, det är ingen jävla fight club-scen detta. det gör ont. det gör ont på riktigt. när föraren saktar ner helt för att komma till och svänga uppför backen möter min fräsande hand med tillhörande krater hans käke. humöret. medicinen gör det omöjligt att hantera vredesutbrotten och han är den sista som råkar ut för den. och han blir den sista jag slår på käften, dock blir han den första som förtjänade det.

sidorutan på min sida exploderar och det regnar in glassplitter över mig och föraren som, precis som jag, bombarderas av små vassa projektiler. tystnaden utanför möts av ett vrål som ekar runt i den sönderrökta bilen. vi kastar oss ut genom förarens dörr och skottlossningen på min sida bilen fortsätter. föraren tittar upp. ena sekunden är han där, andra sekunden har han ett rykande hål nedanför vänster öga och blod bubblar ur näsa och mun. jag springer två steg nedför backen och träffas av små hagelkulor som trycker sönder ryggslutet på mig och jag halkar till, glider ner på knä, smärtan i ryggen försvinner för ett tag då den omfördelas ner till mina knän som skrapas sönder och samman. sten och kvistar möter hud. sten och myror möter kött. sten och grus möter ben. flåsande på knä faller jag bakåt och hör fotsteg komma emot mig snabbt men jag har ingen möjlighet att röra mig, än mindre försvara mig. något kallt möter min panna och mina öron exploderar och efter det är allting tyst, borta, försvunnet och all smärta är borta.