19
Aug
2009
heartbreak hotel
de tre vackert utsnidade triangelformade träbitarna låg välplacerade rakt utanför garageuppfarten. inte så stora att de syntes direkt och inte heller så små att man inte la märke till dem. en subtil hälsning från andra sidan.
jag noterade mörkret runt mig. tårarna som värmde mina kalla kinder, tårar som rann in i skäggets varma följe för att uppslukas. telefonsamtalen under dagen hade inte gått bra. inte alls bra. arga meningar utbyttes, trötta ord repeterades, idiotiska saker sades, men till slut hittade vi tillbaka till skrattet. pärsen kanske var över för denna gången. en klar miss i planeringen. och där ligger han, med två kala runda fläckar på bröstet. kliar sig. tvinnar skägget mellan tumme och pekfinger.
de tre dagarna av rädsla, tårar och ensamhet gjorde väl sitt till. jag vill ha dem ogjorda. jag ville kunna se tillbaka på denna tiden med ett leende. inte med “åh, det var då jag trodde jag skulle dö stup i kvarten för att mitt hjärta höll på att explodera i mitt bröst.” inte alls så. fuck. inte ALLS så. lika bra att radera minnet av vad som hänt. jag vill glömma den där halvsvettiga sjukhuslukten man drog till sig efter ett dygn där. lukten av död som bitit sig fast i sängen man låg i. lukten av skräck som genomsyrade alla lokaler man befann sig i. och bristen på öppna fönster. det enda man valde att fästa ögonen på var de två monitorer som var fästa i gången som slingrade sig förbi alla rum på våningen. monitorerna med tolv personers hjärtslag. vissa snabba, andra sackande, sista valsen-sortof. andra såg ut som pennväss. hackiga streck åt alla håll, en hjärtrytm vilse bland ålder och dåliga framtidsutsikter.
humöret var väl inte alltid på topp bland dem som befann sig där. det vankades av och an i korridoren. man utstötte bräkande “godmorgon/godmiddag/godkvä..” inte det sista. jag var yngst på avdelningen. när klockan var tio på kvällen låg alla nerbäddade utom jag och nattsköterskorna. som bara glodde surt och ville att jag skulle be om sömntabletter och somna in. då slipper de ha koll på annat än de två monitorerna. jag bäddade ner mig varje kväll, som en snäll hjärtpatient. drog på mig hörlurarna, hoppade mellan p1-p4 i jakt på något sövande nog. drömmarna var intetsägande, dystra, mörka, mestadels kolsvarta. ett virrvarr av svartvita kontraster. ekg-strecken gjorde sig påminda även när jag sov. min ständiga följeslagare som satt i vänster armveck gjorde ju också att jag vaknade varje gång jag rörde armen. nåljävlar.
efter tre dagar kom jag hem. en stressig morgon med frukost tidigt, följt av en massa blodprover, ekg-tester & fan vet vad. sjuksköterskorna var helt underbart snälla, allt glada. läkarna kom och spana till folket då och då. jag fick nålen i armvecket utdragen, plåster på såret. alla sugpropps-hjärtsladdar + maskinen kopplades ner och mina hjärtslag, som efter tre dagar faktiskt såg mer normala ut än dag ett, försvann från monitorerna i korridoren. jag lämnade platsen med en region skåne-tshirt, mysbyxor och en påse med min jacka och lite annat smått och gott. virrade runt inne på sjukhuset, kom ut utanför sjukhuset, solen stekte mig till knaperstekt skåning på fem sekunder. jag väste vampyrdöden, kisade med ögonen och bosatte mig på en bänk i skuggan utanför.
Etiketter: hjärtat, sjukhus, verkligheten