18
Feb
2010
it’s easier if you sit on his ass
ståendes vid centralstationen betraktar jag kvinnan som står mitt på spåret. med armarna över huvudet, en ungdomlig glöd i blicken medans hon sakta låter oss se hennes ögon. männen i uniform står ett par meter ifrån henne och skriker. hon verkar helt obrydd om deras idiotiska ord. hon har bara sina glödande ögon. ju mer hon höjer huvudet desto mer ser man av ansiktet, och näsan blöder lite lätt medans hennes blodröda mun ger ifrån sig ett smittande leende.
jag tappar koncentrationen och tittar runt på människorna runt mig. paralyserade av intresse. även de leende som idioter. tomma blickar som sugs in i kvinnans ögon. hon ser mätt ut, mätt på blickar, mätt på de uniformerade männens gapskrik; som efter flera minuters skrikande sakta pitchats ner från den mullrande auktioritär bas till ett hest, skrapande, falsettkvidande som bara får kvinnan att dra mungiporna uppåt ännu mer.
när jag börjat titta mig omkring märker jag att ingenting egentligen rör sig längre. löv från höstträden har stannat upp mitt i luften, människor en bit bort har stannat upp mitt i promenader, djur, bilar, allting. tomhet. en stilla ensamhet som dragit sitt förstenande täcke över världen. allting verkar gå i slowmotion. extrem slowmotion. en orörlighet som bara döda ting kan uppfatta. evigheten kan antagligen genomlidas på olika sätt.
små saker: man sitter i soffan med fjärrkontrollen i handen, flippar mellan kanalerna, helt obrydd om programmen. man försöker få fram någon sorts tid. tomt överallt. text-tv har slutat fungera. alla klockor i hemmet har tappat sina visare, mobilen har förlorat sin täckning och displayen blinkar svart/vitt/rött om vartannat och du kastar fjärrkontrollen i väggen – ett sista aggressivt kanalbyte som får tv:n att börja blinka svart/vitt/rött. ett ljud stegras i högtalarna och det enda du kan urskilja är mumlande ord, meningar, noveller, 1200-sidor som om och om igen läses upp i precis den volymen att du inte kan urskilja ett dugg av vad som sägs och du förstår ingenting av vad det handlar om. bakom rösten spelar en fiol. 3 noter som om och om igen upprepas. du tänker på helsingborg – den där drömmen du hade som efter en fängelsevisit visade sig vara sann. mannen du följde efter, hypnotiserad av hans 3 noter på fiolen. dina blodiga byxben, och den totala bristen på minne av vad som hände den dagen.
kvinnan på perrongen står nu framför dig. du är den enda som kan röra dig, du är den enda vars liv faktiskt hamnat i fel fas. du åldras snabbt nu, naglar växer, skägg växer, håret tonas grått och din hållning förskjuts framåt->neråt och kvinnan tittar på dig medans du förvirrat tittar dig omkring. människorna runtom dig är de som lever efter livets rätta rytm. du själv upplever evigheten; den snabbspolade versionen. du tar kvinnans hand, hon fortsätter le. männen som skriker har även de ändrat hållning, hårets färger har förändrats, deras röster fortsätter viska fram ord, meningar, 1200-sidorsnoveller ur din tv. du uppfattar världens ohållbarhet, du snappar upp ljudvågor som kommer från civilisationer långt utdöda. du upplever miljarder människors liv på ett par sekunder och din hand blir svettig i den gamla kvinnans hand. evigheten som nu skrattar dig i bakhuvudet. du vet att det du ser är någon sorts sanning, någon sorts avslut som aldrig kommer att ta slut. du kommer stå här medans människorna runtom dig sakta kommer att röra sig ett par millimeter. du har blivit det döda tinget som uppfattar evighetens storhet. du har blivit en del av världen på ett sätt som inte många ens kommer nära att röra och uppleva.
andas in. andas ut. försök att bli galen. det är lättare att stå ut.