12
Mar
2010
my name is fuckface. and this is clonetown.
djuren börjar festa på sin egen art, precis som människan. förutom att vi människor som bevittnar kalaset i kött, senor och hårtäckt blod får för oss att det handlar om någon sorts siande – att vi ser framtiden just där och då. att detta ovanliga är något man aldrig kommer att få berätta för sina barnbarn – för nu ska världen gå under. nu väller domedagsprofeterna ur hus och hem. löpsedlar smäller upp fontsize 132 rubriker längst husväggar, längst gator och gapskriker ut att kriget vi fört mot oss själva sen urminnes tider både är vunnet och förlorat. för att världen ska överleva (vilket ingen egentligen, innerst inne) bryr sig om; så måste människan avlägsnas, och det med våld. yttre krafter kommer se till detta. intelligensen ökar, övervakningen, paranoian, får våra sinnen att gå i baklås. vi stryker längst med väggarna när vi väl går utanför våra hem och återvänder med fastklistrade löpsedlar på baksidan av våra rockar. ytterligare nyheter om död, förstörelse och en och annan avdankad fotbollsspelare/dokusåpadeltagare/politiker som a) kört rattfull, b) våldtagit någon och blivit dömd för det c) blivit påkommen med att använda statliga medel för att bygga upp en lyxbordell och tillhörande minderåriga asiater i riksdagshusets källare.
vi kokar te. vi odlar egen mat på platta tak. våra höghus tar oss närmre skyarna än aldrig förr. våra händer kan nå solen, kan greppa den och köra en hädisk och sadistisk parodi på “i’ll squisch your head”-sketscherna från ‘kids in the hall’. vi krossar den livgivande glimmande cirkeln och byter ut solskenet mot jihad jane’s ödleliknande judas-ansikte som enbart ser datorgjort ut.
på nätterna dansar vi ritualistiska danser i mörka källarlokaler och väggarna glimmar fuktiga av extas, droger, chai-te och chiabatta-bröd. vi avslutar danserna när demonerna ligger utspydda i pölar under våra bara fötter. vi bevittnar ingenting så drastiskt som jordens undergång. vi har sedan länge accepterat att politiken är något vansinnigt och tyvärr något vi kommer att få dras med tills de som är folkvalda, de som är till för att få världen framåt, gör något så urbota dumt att allting raseras på ett ögonblick. vi har sedan länge tappat tilltron till de styrande, de som ska upprätthålla lag och ordning, de som arbetar åt folket (och inte sig själva i första hand). vi är ledsna, men ni är bara ett onödigt ont, ni som roffar åt er och förstör. i egoismens tidsålder var ni kanske hotshots och onåbara, ingen kunde röra er. se tillbaka och njut av det helvete ni skapade för att ni skulle kunna tillfredsställa era egna perversa fantasier om en rättfärdig värld. vi hoppas ni åtminstone har någonting sparat som ni kan hålla i handen medans murarna faller runt era palats. det kanske ger er tröst under den där sista minuten. tills plundrarna kommer och stampar vartenda ett av era fingrar ur led för att komma åt era dyrbara runkobjekt.
er tid är över.
Etiketter: dramatiken, nostradamus, ruinerna