15
Feb
2010
our past is your present
huvuden rullar. skådespelare spelar sina roller för blinda människor med döva öron och gör sina bästa prestationer bakom lyckta dörrar. vi tar någon sorts avsked till bioduken, till våra tv-apparater, till bandspelare, videobandspelare (de få som nu finns kvar) och till dvd, minidisc, cdspelare. vi bunkrar för framtiden som aldrig kommer. vi samlar på oss miljontals små saker för att efterlämna någon sorts synbart avtryck av att vi faktiskt varit här. något våra nära och kära kan hitta efter flera års dammsamlande i någon vattenskadad pappkartong som helt enkelt glömts bort. vi samlar för att vi behöver samla, för att vi vill ha gjort det där avtrycket. det som får de efterlevande att komma ihåg. det som får de efterlevande att gräva sig längre och längre ner mot botten av lådan. en mini-arkeologisk utgrävning i något källarförråd. bland böcker, gamla gosedjur, 11 kilo lego, inplastade jackor, byxor, svarta sopsäckar med strumpor, tygstycken – där hittar de just den där biten de inte visste att de letade efter. biten. föremålet som bara genom att existera sammanfattar hela den bortgångnes existens. något att gnida fingrarna mot. ett minne. hur värdelöst det än må vara i riktiga pengar, så är det ovärderligt i riktiga minnen och känslor.
huvuden studsar. invaderande arméer byts ut eller övermannas av nyhetsbyråers utsända reporters, filmcrew, tidningsskribenter. vem hamnar på new york times omslag som en dansande fåne bland brinnande barn, på kullar gjorda av kokta skallar. vem eller vad framkallar nästa politiska skandal i vilken jävla oroshärd som helst i världen? var brinner stubinen snabbast denna sommar? kommer regeringar världen över att införa totalstopp för yttrandefrihet, kommer polisstyrkor att marschera gator upp och ner för att hålla pöbeln i schack? kommer revolutionärer att offra sig själv för att med sitt blod färga om regeringsbyggnader runt om i världen?
när dramatiska tvbilder kablas ut till all världens hörn och censuren är så pass påtaglig att till och med den mest enfaldiga människa förstår att något inte står rätt till – kommer krutdurken att blåsa omkull förövarna, eller kommer den att falla precis innan explosion och slita ansikten av de närmst stående, de oskyldiga. vi inväntar med spänning. [men först går vi till reklam]
[: ljudnivån ökar med 113% tills reklamtiden är överstökad. var god kontrollera batterinivå i fjärrkontroll. du kan vara tvungen att resa dig ur soffan i annat fall. :]
vem som än fäller den första kroppen så innebär det inte ens början på slutet, eller någonting annat viktigt. det som sker, det sker för att det fanns en chans för att det skulle ske. inte för att vi tagit något felsteg eller valt någon sorts bisarr twist of events för att vi har en gömd agenda under våra huvudkuddar. det är dramatik vi eftersöker. det är korrigerad, genomövad, ultravåldsgenomsyrad mänsklighet vi eftersträvar. vi pratar tusentals år av rätt och fel – som bara mynnar ut i en enda stor kavalkad av kreverande kanoner, sprickande husfasader, gråtande barn (typiskt nog), kvinnor och män – vissa krigiskt inställda till en för tidig död, andra med en acceptans i blicken (“det är hit vi vandrat för att falla ihop en sista gång, det är hit vi vandrat för att möta vår bödel.”) nyhetsmurvlarna håller fram mikrofoner, bandspelare, mp3spelare med inspelningsfunktion, videokameror – för att dramatisera för omvärlden, för att kunna visa upp detta om 100 år, enbart för att kunna visa upp de efterlevande vad livet JUST NU handlade om. egentligen. en tidsmaskin tillbaka till tiden då allting ni nu lever i skapades.
ni behöver inte tacka. ni behöver inte glorifiera eller berömma. inte ens i lönndom. inte ens för att få era ynkliga ynglingar på bättre tankar. det behövs inte. vi levde inte för att bli berömda. det är inte så det fungerar. hur du än tänker, eller planerar att utföra dina illdåd, dina goda gärningar eller vad det nu än må vara; så vet du i bakhuvudet att vi sitter där, i min nutid, det du kallar dåtid, och siktar in i framtiden med laddade gevär, vi har bestigit fasader, vi står just nu på barrikaderna, flaggorna vajar, skrålen ekar mellan husväggar, barn fortsätter gråta bakom oss, kroppar fortsätter falla runtom oss, och det enda vi gör är att rikta våra vapen med lasersikte mot just dig, där du bekvämt sitter framför din dator och läser om våra gärningar. jag. vi. vi gör ingenting annat än hoppas att du känner den röda pricken dansa över din svettiga nacke. det kvittar om du vänder dig om för att leta efter oss. vi finns nu. du finns då. vi kommer aldrig mötas. vi har vår tid. du har din framtid. och aldrig ska de två mötas. en total omöjlighet. du kan läsa om oss. vi kan drömma om dig. så långt sträcker sig vetenskapen av idag. ja, du skrattar, men vi har inte kommit längre.
det borde vara någon med megafon som skriker ut detta över folksamlingen framför. det borde vara någon annan än just du. din röst har spruckit av veckors samtalande. dina läppar spricker upp ett i ett leende när du möter folksamlingens frågande blickar. och dina läppar spricker verkligen: små rännilar av ljust liv rinner ner över hakan. och det enda du gör är att skaka på huvudet, låter svettdropparna från hjässan blanda sig med blodet och stänka ut över vakterna som omringar kullen du byggt åt dig själv. ja, du är vaktad. av överheten. utan kontakt med omvärlden.
[: reklampausen tar härvid slut. du har återvänt till din trygga bekväma soffa. skålen med chips står framför dig. batterierna till fjärrkontrollen fungerar och du behöver härmed inte längre anta att vrålen du hörde ifrån tv-apparaten var reklam. du stod i köket och hörde rösterna från förr ta sig in i din värld. du såg väggen gentemot din vägg-tv fyllas med ett virrvarr av röda dansande prickar. du hörde gråten, krasandet av stöveltramp, du hörde historia utspela sig. dåtiden tog sig in. bröt igenom en oigenomträngbar mur. fällde vetenskapens vakter med ett enda leende. allt för att leta efter dig. för att få dig att förstå någonting om dig själv. :]
undersök ingenting. ifrågasätt ingenting. låt makterna över dig dra i sina trådar. du vet att du inte kan ändra på någonting. innerst inne har du redan bestämt dig för att lägga ner dina planer på omstörtande förändring och övertagande av makt. du slutar inom 3 veckor att äta medicinerna som din nuvarande läkare tvingat på dig.
Etiketter: barrikaderna, dåtiden, maktfullkomlighet, protester