indecent exposure

four. or. one.

• runt hörnet står en pappa och hans 2-3åriga son. mitt på gatan. sonen har byxorna nere och tittar intresserad på när pappan håller i hans snopp och säger “kissa nu.” – varpå sonen såklart kissar. bredvid en röd cykel, bakom en bil, vid en soptunna, framför den lokala fiskaffären. tyckte det var sött. nöden har ingen lag.

• han kommer cyklandes, en systemetkasse hänger på styret. cykeln stannar till, han tittar sig omkring, tittar upp i luften – antagligen för att utvärdera hur vädret kommer att bli och verkar nöjd med vad han ser för han sätter sig ner på bänken bredvid sig. tar fram en öl ur kassen och knäpper upp den. ett mentalt pscht-ljud hörs inuti mitt huvud. han tar en klunk, tittar sig omkring. sätter burken bredvid sig. som varenda gång jag ser honom sitta där på bänken. sen sitter han där en timme ungefär, tittar på folk som går förbi, stressade ungdomar, hipsters, fuckfaces, kloner, en av de vanliga lite mer hardcore-bänkgubbarna cyklar förbi med sin systemetkasse på styret, tittar surt på mannen på bänken, skakar på huvudet och cyklar vidare. mannen på bänken rättar till sin keps, plockar fram ett par papper ur en av sina västfickor, sorterar om lite och stoppar tillbaka. ett papper faller till marken men han låter det ligga. jag för får mig att det är namn/hemadress/telefonnummer/ till mannen som cyklade förbi. förr en vän – nu bortglömd, med vilje.

• en annan av affärerna på väg hem. en kvinna sitter utanför, hårt sminkad. väldigt bister uppsyn, ingen verkar gå in i hennes butik heller. hon sitter där varje gång jag går förbi, utanför affären, med samma blick. långt bort, förbi horisonten har hon blicken, hon tittar in i framtiden, hon tittar rakt igenom en när man möter hennes blick.

• två yngre killar sitter vid parken som stupar ner mot gatan, dinglar med benen. varsin öl mellan sig. en av dem har svart hatt på sig, linne, uppkavlade skrikfärgade jeans, skor som inte har ett uns av sommar i sig och de bara sitter där. tittar på människor. de betraktar mig när jag betraktar dem. vi har alla solglasögon på oss. ingen av oss bekänner ögonfärg. ingen av oss kan se in i den andres värld. avskärmade.

also, wear gasmasks while you sleep

• kvinnan vid övergångsstället skriker och gapar. hon står där med en stor ikea-påse på axeln och skriker, skriker, skriker. hon skriker oavbrutet och stampar med höger fot i marken och förbannar övergångsstället. hon kliar sig i huvudet, tittar sig vilt omkring. jag gör allt för att inte möta hennes brännande blick och hon vänder sig om med någon sorts fnysande, jag ser hornen i hennes panna, jag ser galenskapen smyga omkring under hennes hud. hon går över övergångsstället och försvinner runt husknuten.

• en väldigt berusad man som brukar sitta utanför jobbet börjar sakta röra sig ut i gatan, mitt i korsningen mellan alkisgängets bänkar och vår ingång där jag och ett par kollegor står. han ser målinriktad ut, håller ut höger hand i något sorts infantilt försök att få grepp om oss, för att inte falla omkull, kanske för att sikta in sig så att han håller sin gång rakt framåt och inte faller av mot höger eller vänster och avslutar vandringen med att kolllidera mot en husvägg eller bil. han stannar upp mitt i vägen, vänder sig om mot sina vänner på bänkarna och alla fnittrar gubbigt berusat och en stor man på bänken höjer sin ölburk mot mannen i korsningen. som påbörjar sin enmans-dans. det hade platsat i en tecknad lucky luke-film. han dansar med armarna och benen och vinglar än hit, än dit. en dans som går i en halv minut, sen bugar han sig och går tillbaka till bänkarna och verkar få ta emot en oöppnad ölburk av gänget. kanske för en bra dans?

wicked city

• mannen, den onda mannen med de så väldigt elaka ögonen. ögon som första gången jag såg dem erbjöd mig en inblick i ett liv fullt av ilska, hat och en genetik som dansar på en tunn tråd mellan fantasi & rasbiologi. jag kan så lätt se denna man som en väldigt arg och elak lägerfångevakt i något krig i dåtidens värld. gevärskolvar som träffar oskyldiga kvinnors ansikten, krossar tänder, får ögon att ramla ut ur sina hålor, ett fortsatt matande med träkolven och till slut återstår bara en darrande hög av varfylld, rutten galenskap. en bild han memorerar och återkommer till när han tar sig en avkopplade och lustfylld resa i sitt inre. oftast på en offentlig toalett. oftast med en strypsnara runt sin hals. han lever hårt, äckligt och ingen misstänker att han egentligen är den som orsakar allt lidande här i världen.

• utanför det lilla fiket sitter han, ägaren, i svart skjorta & svarta jeans. hans skor är sådana där foppatofflor som det pratats om i media. han har blommor på dem, plastsaker fastsatta överallt och det passar verkligen inte in med hans vindbitna ansikte och trötta, drömlösa ögon. han låtar ögonen vandra över tidningen han har i handen och han möter min blick när jag går förbi. mina ögon vandrar vidare upp i hans panna, över hans svartgråa tunna hår och hamnar inne i fiket, innanför fönstret. tomt. inte en själ, och det ser inte ut att ha varit någon därinne på hela dagen. frågar mig tyst hur han har råd att ha kvar ett ställe där ingen äter. mannen visar sin vänstra hand och håller upp ett rakblad så att solen reflekteras i det. bländad blinkar jag till och missar ögonblicket då han tar tidningen och skär ut ögonen på statsministern som med ett bajsätande leende täcker hela framsidan.