it’s an omen
vi vänder oss om. i tunnelbanan. på perrongen. där kvinnor och män i gula självlysande västar står och framför någon sorts dirigentövningar som får människorna runt dem att, utan egen vilja, flytta sig till höger, vänster, framåt, bakåt. perrongen har blivit tetris, människorna i självlysande västar har blivit spelare och vi andra vanliga människor utan västar har blivit brickor i deras spel.
som små radiostyrda köttklumpar vandrar vi omkring på perrongen i ett par timmar innan de personerna i självlysande gula västar drar sig undan. kvar står vi, ganska förvirrade, ganska utmattade.
in på scenen kommer människor liknande oss, men ändå helt olika – de pratar ett helt annat språk och bevakar oss under tystnad. en efter en får vi ställa oss mellan två stora metallpelare och undersöks från topp till tå.
med drömmar om blodfyllda gator får man stiga åt sidan för att transporteras vidare till utredningscentrat mitt i staden. staden som var vår, staden där folk kunde le, känna sig trygga. en stad där våren innebar grönska, kärlek, en sommar som stod och smög runt hörnet och allt var frid och fröjd. istället – detta. en stad där otrygghet var vardag, där överheten satte ner foten så hårt att asfalten sprack, en stad där maktenheterna begick övergrepp enbart för att de kunde, för att de fick en kick av det, för att de älskade makten de blivit gedda. och för att bygga upp ett praktfullt gossestånd i byxan när de såg förövarna skita ner sig av skräck och nervositet bara på grund av personerna med makt började ryta och hota med än det ena, än det andra.
allting har ett slut. även mänskligheten.
get ahead in the race against time itself
vi välkomnas av snöfyllda leenden och kokheta handflator mot kind och barm. vi motas in i någon sorts djurfålla och bedövas där med elchocker, hårda kramar från små barn med stora nyfikna ögon. vi ställs på rad i rulltrappor som aldrig verkar ta slut.
vi möter inga andra människor på vägen upp, ingen är på väg ner. ingen återvänder. ur högtalare till höger om oss hör vi catherine ribeiro sjunga låten paix. jag tittar ner på min vänsterhand och smärtan i mitt förlorade ringfinger tilltar för varje meter uppåt jag kommer. jag drar handen genom håret, tänker tillbaka till bestigningen av mount everest. tänker tillbaka ett par år till. hamnar i ett svart tomrum.
längst med väggarna trycker sig folkmassor mot de smutsiga rutorna. de betraktar oss medans vi åker längre och längre, högre och högre upp. finklädda är vi. smycken runt halsar, dyra klackringar på fingrarna. tyvärr har någon av oss trampat i hundbajs och odören förföljer oss. ingen tar på sig illdådet och erkänner sitt felsteg.
i bakhuvudet vet vi alla vad som väntar.
ett par år tidigare: en munfull havsvatten när jag sväljer ner klunk efter klunk av smutsigt havsvatten efter en misslyckad dykning från piren i helsingborg. ett oändligt antal maneter som guppar runt i hamnen medans jag känner paniken sprida sig genom ådror, nerver, tankar. krampaktigt viftandes, sprattlandes. det är inte djupt där jag landade. en rostig cykel på botten agerar stödpelare och gör så att jag inte sjunker.
vidare på en regnig asfalterad väg. hand i hand. till höger: sädesfält som böjer sig under det piskande regnet. till vänster: glasmästarens hus. genomskinligt. dåligt putsade rutor gör tyvärr att man inte ser in. han har blivit gammal. tröttnat på yrket? tröttnat på livet?
ur innerfickan tar jag en cigarett. tänder med guldtändare. jag tillåter människorna i folkmassan att möta min blick; jag möter deras. jag höjer min hand och vinkar sakta åt dem. i handen håller jag den rykande cigaretten. de jublar. de vet att jag vet vad som väntar. och att jag erbjuder dem en sista show gör dem högljudda, vilda; somligas ögon försöker pressa sig ut ur ögonhålorna, andras tungor hänger fladdrandes utanför munnen, saliven rinner. naglar klöser på rutorna, de vill komma igenom. de vill röra oss. en sista gång.
vi vet vad som väntar.
vi kommer stå i den här rulltrappan för evigt. en vacker människas helvete. jag sänker blicken, tömmer huvudet på tankar, försöker att stänga ute oljudet runtom. andas in, andas ut. vi är här för att visa den fria människan vad brott innebär. beskåda oss. håna oss. avväpna oss med era vrålande läten, era nedlåtande blickar. vi levde åtminstone, om än för ett par tre sekunder. vi tänkte fritt, vi rörde oss fritt, om än för ett par tre sekunder. vi var fria. levande. äkta.
till skillnad från er. i flocken.
get on or get off
“vi har alla en föreställning om att information är något bra, något vi förknippar med ordning och reda och korrekthet. det var det vi lärde oss när vi “skrev rent” provräkningarna i skolan; att utesluta alla mellanuträkningarna på de blyertsskrivna kladdpapperen och bara skriva ut det prydliga svaret med bläck. vi har lärt oss att galla bort information, inte att skaffa den, ändå lever vi i en värld som tror att det är information som är det värdefulla i informationssamhället.“
- tor nörretranders; märk världen – en bok om vetenskap och intuition.
going by train at night
kvinnan som står och sliter med en barnvagn, på väg in genom en port. ingenting händer, hon står stilla, slider och drar i vagnen och ungen sitter och stirrar på omvärlden med enorma ögon och ler. mamman biter ihop tänderna och jag tänker vara en hjälpsam herre och lyfta upp vagnen åt henne men då blir hon sjövild och tar ett sista krafttag och rycker in vagnen och stänger dörren till porten och stirrar på mig som om jag var en galen yxmördare.
kvinnan på bussen med barnvagnen. vi står och väntar på att hon ska av och hon verkar bli extremt stressad av att det är människor runtom henne och istället för att hon går ut först och varsamt kör ner vagnen tar hon liksom sats med den och kör ut den lite snabbare än vad man tycker borde vara ok och ungen sitter i vagnen och hoppar som en krocktestdocka och jollrar efteråt. vilket nog var tur.
den arga rödskäggiga mannen vid gullmarsplan som skriker åt högtalarna varje gång de ropar ut väntetiderna på tågen. och hans mumlade mellan utropen. blickarna människorna har runtom honom ser skrämda ut.
headlights are coming, over the hill
ni vet känslan av dålig hudkräm på insidan av handen. den där klibbiga känslan som inte försvinner, den där hinnan av maskinframställd vit sörja som man med gott mod smörjer in sig med? ja, bra. då är vi på samma våglängd – ett tag. tills tankarna spårar ur och jag väller ur mig en av mina små fobier. handkräm. mot handflatorna.
det har ingen bakgrund, ingen framtid, ingen nutid. inget resonemang biter på det. det är bara en känsla av äckel varje gång handkräm hamnar i handflatan. och om man, som ansvarig för denna kroppen, lider av torr hud under vinterhalvåret, och speciellt huden på ovansidan av händerna – så kommer problemet med handkrämen fram i ljuset. att, som ansvarig för denna kropp, levt i blindo i nästan ett år och sluppit smörja in ovansidan av händerna.
tricket är att applicera handkrämen på ovansidan av händerna. 2 vita toppar av kräm på vardera hand, sen använder man inte handflatorna alls. utan trycker ovansidan av händerna mot varandra och smetar ut krämen. det må se dumt ut, men det gör även så att jag, som huvudperson, som berättare, som människa – faktiskt kan gå vidare med min dag utan att kräkas såfort jag blir påmind om geggan som lagt sig som en svettig hinna över mina handflator.
dancing on the earth – with feet made of fire
ståendes i hissen, när hjärnan klickar till i helt fel ögonblick, och världen runtom bara försvinner, siffrorna mellan våningarna tunnas ut, det känns som om jag stått i den där hissen i hundra år – utan att ha kommit någonstans. stillastående. världen pausades, jag pausades, hjärnan fortsatte registrera information.
[våning 2]
lillhjärnan slår knut på sig själv. smärtan strålar ner i nacken. jag vrider huvudet åt vänster, sneglar in i spegeln. jag har aldrig varit mer hel, mer ren, mer fylld av liv, aldrig förr har jag utstrålat någonting såhär mänskligt gentemot mig själv i en spegel. eller mot omvärlden. jag andas ut och plötsligt slutar kroppen registrera omvärlden, det enda den fokuserar på är mina hårda pumpande hjärtslag. röken som kommer ut ur den för varje andetag jag tar. -”jag är inomhus”, tänker jag. “det är inte ens kallt här.” ögonen hoppar från höger, till vänster, plötsligt ser jag dubbelt, sen är synen bra igen. det är galler i hissen, gammal hiss, knarrande träskepnad, inramade speglar och glas runtom, en liten utfällbar träbänk finns till och med.
jag ser elementet genom gallret, jag har precis åkt förbi våning 2. fastmonterat i väggen, i vanliga fall vitmålat men nu ilsket tjutande, ilsket färgat rött av värmen. jag inväntar någon sorts avslutning på dramat – men hissen fortsätter sakta uppåt.
[våning 3]
berättelsen får sig en törn i sidan. minnet är okomplett, raderat, bortplockat från rullorna. känslorna från tidsrymden är en brännande droppe kaustiksoda utspilld i grytan av tankar, upplevelser, drömmar och ambitioner.
[våning 4]
tankarna fladdrar till. siffran 4 uppenbarar sig mellan våningarna. -”är jag bara här? jag har ju stått i denna hissen en halv livstid för bövelen.”, tänker jag tyst för mig själv. förutom att för bövelen är en sund omskrivning för att göra historian lite bättre lämpad för de små i publiken. ja, jag ser er. barnvagnar, snöslask har ni dragit in på min fina matta också era jävla as till lusbärare! och får mig att avvika från berättelsen. svin. avskum.
[våning 5]
en 30-sekunders hissresa som blev något helt annat än det var tänkt. istället för att förflyttas från punkt A till punkt B svängde vi loss totalt i tid och rum och var en bit bort mot punkt Z och tillbaka. kors och tvärs. plats hade ingen betydelse. tid hade ingen inverkan. att åldras blev något man såg fram emot, istället för (i denna tidsåldern för det yttre) att motarbeta minsta lilla tecken på att man faktiskt kommit en bit på vägen i livet. när klockorna stannade, när barnens skrik från 4:e våningen slutade höras, när mitt eget hjärtslag inte längre hade någon betydelse överhuvudtaget; då var det dags att återvända till verkligheten: ta tag i gallret, invänta hissens ryckiga stopp, öppna gallret, öppna nätdörren -> gå ut i trapphuset och insup verklighetens dofter och synintryck. stoppa nyckeln i underlåset, vrid om, fumla med nyckelknippan, lås upp lås nummer 2. öppna dörren. vänd i dörren och återupprepa hissresan baklänges.
i dream in colour, i live in black & white
vi kopplade in dammsugaren och vips så slockar lamporna i hallen, garderoben och inne på toaletten. dammsugaren slutar även fungera. proppen gick. och som tur är så hade vi givetvis inga sådana hemma, så det blev att, 20 minuter över 10 en söndagskväll, bege sig ut i snörusket och leta upp en öppen butik som säljer proppar. vilket betydde en gångmarsch på cirka 15 steg.
10A-proppar behövdes. mannen i kassan visade upp 6A och 16A. 10A-propparna höll han hårt på, men vi lyckades få honom att plocka fram dom efter ett par snabba flirtögon.
saken var lite den att jag stod där i affären, fullt påklädd med mössa, vinterjacka, varma jeans och visste att hela min kropp var full av huvudhår. minutrarna innan vi hamnade i affären på proppjakt hade kvinnan min avslutat skägg & hårklippning på mig inne på toaletten – så man kan lugnt säga att jag hade kliande hårstrån över hela kroppen. jag tror det lös igenom.
under vår 15-stegsmarsch hem igen så mullrade snöröjarna förbi och skottade upp trottoarer och vägar och betedde sig som snöhungriga gula monster. det kändes bara tryggt att se dem sådär. som om de lekte med varandra.
början av dagen stod vi på perrongen vid gullmarsplan och jag pekar bort mot en man som står och röker. det snöar ute, men det är inte snöflingor som faller mot marken – det är bara glitter. vackert #1. och där står mannen, med en helt underbar mustasch och röker. hela hans ansikte är inramat av varm rök som möter fallande glitter. han märker att jag stirrar på honom, och att jag antagligen har världens fånigaste leende. så han skjuter iväg ciggen och vänder sig om och går därifrån. när ciggen flyger ner mot spåren har den en svans av rök efter sig. vackert #2.
vi ramar in världen i glittrande skratt, plirande ögon, drömmande hörselhallucinationer – och vi tar varandra i hand och går tillsammans mot någonstans nere i europa. vi har planerat resan ett bra tag ihop och nu har den blivit av. vi tar 2 steg över havet och hamnar i tyskland, vi blir förälskade i staden och dess invånare. vi tar sorgset farväl och tar 2 stora kliv ner mot madrid, där vi faller pladask för värmen, vinet, drömmarna. efter en livstid av skratt, älskog, halskyssar och tusentals fotografier faller vi baklänges och landar bredvid champs-élysées. vi skrattar och dansar i en virvlande orkan. hand i hand. öga mot öga. läpp mot hals. dina fingrar drar genom mitt hår och vi upplever världen på nytt. vi spolar tillbaka banden vi filmat under resan, vi bänkar oss i soffan och återupplever vårt liv. och vi slutar aldrig le.
it’s a confusing world
påbörjar någon sorts text. markerar efter avslutad skrivning och trycker på delete. börjar om på nytt. och fortsätter valsen där orden inte riktigt räcker till. det är dags att ta ett par steg tillbaka för att betrakta målningen. ofullständig änsålänge. det är bara konturer uppritade. tar ett par steg tillbaka. ett par till. har en ganska bra överblick härifrån – men ingenting att anmärka på eller att kommentera.
we keep ourselves awake at night
“vansinnigt snöoväder” under dagen. människor kommer gåendes på trottoarerna. hand i hand. alla ler vi. på grund av snön eller på grund av något annat vet jag inte riktigt. jag ler av båda orsakerna. jag går där hand i hand med min käraste. vi har inhandlat dagens matransoner och är på väg hem till värmen, till soffan, till den vackra mattan framför teven. vi ställer ner påsen på parkettgolvet i hallen, gör allt för att inte droppa gammal snö och vatten på golvet och klär av oss halsdukar, mössor, handskar och jackor. skorna tas av och ställs undan.
utanför fortsätter snön att virvla runt. fastän det inte snöar så verkar det som om snön far omkring i vilda akrobatiska danser. det är snön på taken som pressas ner av de tilltagande vindarna. vi tittar ut genom fönstret, drar för gardinerna och stänger ute världen.
vi svarar på mail. vi startar någon sorts stream från friskyradio och låter musiken gå i bakgrunden medans vi låter timmarna ticka framåt mot nattens början. vi ler mot varandra, fortfarande. glädjen är det som håller en vaken, glädjen och kärleken kombinerat är det som håller en levande.
i actually eat your tires at night
husen rakt över gatan smälter sakta ihop. säckar ihop som en trött varm snögubbe. fönsterrutorna slokar och sakta har stuprören glidit ner, brutits i två delar och bildat en sorgsen brun mun som den smälta snön sakta droppar ifrån.
bilarna undertill dansar en hjullös dans om nätterna. man hör metallen från fälgarna skrapa mot asfalten. ljudet från deras frigjorda metalldans studsar mellan husen upp mot det öppna fönstret vi sitter i. ett par stearinljus fladdrar till när vi flyttar kropparna in mot den varmare lägenheten. utanför fortsätter festen och inomhus, där vi befinner oss, har vi lagt oss ner bland kuddar som doftar friskt av varmblodiga kryddor vi inhandlat under våra resor till mellanöstern. de dagarna är förbi. numera lever vi på lagret som byggdes upp under de där 10 åren vi resten fram och tillbaka. flyg ner till Salalah där lokala försäljare mötte upp oss, erbjöd oss kvantiteter av kryddor. vi prutade, vi drack varmt te, berättade för varandra om våra respektive liv i respektive land. vi umgicks sådär ett par dagar, rökte lite opium, dansade om nätterna medans någon obskyr iransk techno dunkande i bakgrunden. när vår container var full till bristningsgränsen betalade vi för oss, vinkade adjö och bevittnade containern bli körd till närmsta hamn.
huset vi bor i står tomt sedan grannarna flytt undan den mekaniska dansen nedanför. ljudet som pågår mestadels om nätterna har blivit någon sorts insomningsvisa för oss. medans grannarna fick psykotiska episoder och klöste sönder öronen på grund av ljudet, ögonen på grund av synerna. det är inte många som kan hantera att en bil helt plötsligt börjar dansa, och till slut hackades regionerna där könen sitter på grund av en viss händelse:
“det var 3 månader in i händelsernas centrum. vi hade sedan några veckor tillbaka slutat köra med stängda dörrar i huset, mestadels för att ingen riktigt visste hur farligt det var, att världen plötsligt fått en ny livsform.
den första grannen som hittades låg i en hög av armar, blod och ben. tungan hängde ut ur munnen och hans ögon såg ut som om någon lagt en hinna av äggvita på dem. i skrevet på hans smutsiga jeans hade blodet sedan länge slutat pumpas ut. en hinna hade bildats på blodpölen.
vi gick in i hans lägenhet. saker hade redan börjat haverera och tapeterna var slitna. allting såg 100 år gammalt ut. damm och smuts. konservburkar och spritflaskor. använda underkläder och hundratals skinnhandskar.
från vardagsrummet hörde vi värdefulla skratt från barn”
on our street it’s always halloween
ett förbannat stormigt yttre. ett lugnt inre. fast det var egentligen tvärtom. läkarbesöket som kostade 0 riksdaler. man har frikort. ett blått vackert laminerat sådant. från akutmottagningen på sös. vänta lite i en soffa bredvid en långhårig man som försökte göra allt för att trycka sig in i mobiltelefonen han hade i handen. läkaren kallade bryskt mitt efternamn, och när han tar en i hand (antagligen efter att ha spritat sina händer), så drar han en mot en. det ger ett hemskt stressat intryck. man blir inföst i hans lilla rum och det förklaras på 10 sekunder för honom vad saken gäller och pangbom så är remissen ordnad från hans sida och allt som behövs nu är att köra någon sorts nedräkning tills kallelsen kommer dimpande ner i brevlådan.
2 gånger under dagen har jag stannat till på trottoaren för att, tillsammans med en random klunga människor betrakta mannen på taket rakt över gatan. svingandes en stor kammare slår han mot 1-meters istappar. de faller ljudlöst mot marken och krossas. ingen övervakar hans arbete, men jag antar att han hade skrikit till om någon bortkollrad person gått på den sidan trottoaren så hade han skrikit till. om det nu ens hjälpt, de flesta går ju med musik i öronen här i krokarna.
sakta men säkert försöker jag skala bort min egna självcensur när jag skriver. det går inte så bra änsålänge. alldeles för proper och blyg. det är mitt eget tycke, inte andras. jag inväntar någon sorts dom från läkarkåren. provresultat och klockan tickar på.
short.
hemmacensuren har tagit vid och fastän dn dimper ner i brevlådan varje morgon så har herrn inte den blekaste aning om vad som händer runtom i världen. förutom allt det stora. haiti. italien. även små saker som sker i den direkta närheten av hemmet. istappar som lossnat från taket rakt över gatan. att en del av snön lossnat från taket och glidit ner under natten. förändringar. våren är på väg. kylan är på väg bort. vi inväntar värmen, vi inväntar mindre kläder.
we can’t fight invisible enemies
återigen står burken där i köket. bland böcker, papper, glas, tidningar, eftersläntade icke än bortstädade glittersnören från julen. själv sitter man i gungstolen, filten över benen, laptopen i knäet. i soffan sitter sara och pluggar med sin rosa överstrykningspenna. ur högtalarna kommer musik från friskyradio. från utsidan av världen, det vill säga det som inte är vår lägenhet – kommer ingenting förutom kyla genom små mikroskopiska sprickor vid fönstret. taket rakt över gatan är fullt av snö. istappar hänger från taket. ibland faller en bit ner, och man hoppas att ingen går på trottoaren just vid det ögonblicket. pillerburken står kvar. jävla rosa jävla tablettjävlar. de måste ätas. enligt schema. annars blir det ingen bättring. efter 1 månad märks fortfarande ingen förbättring.
imorse såg jag en man på taket en bit bort. han satt med en hammare och slog bort snö från takpannorna. runt midjan hade han ett rep. fallhöjden måste ha varit runt 20 meter och min handsvett ökade mer och mer för varje slag han slog. till slut reste jag mig och gick.
ordning har återställts. allt som skulle genomföras under dagen har blivit genomfört. trivseln i hjärnan är tillbaka. glädjen borde infinna sig, och gör det fanimej. humöret svänger snabbare än en pendel i en spasmisk hand.
she started dancing, he started prancing
-”everything is ok, everything passes on by, everything is doable and accepted – as long as you dance in the dark with your shirt tucked in your pants and your hands in your pockets.
vi avfärdar andra människors rädslor som just rädslor. avarter av vårt eget sinne, något vi innerst inne säkert också har en svag dragning av skräck gentemot. vi noterar rasrisk-skyltarna överallt i stan. vi noterar människors blickar uppåt, för att se om det faller istappar, snötäcken eller dylikt från skyarna, från hustakens sluttande dödsfällor. faller inget för stunden gör vi vidare och vänder snabbt blicken nedåt istället. fokusera på det fasta hala istäcket på trottoaren istället, fokusera på mannens skor framför dig – se för allt i världen inte någon av de mötande människorna i ögonen.
kvinnan framför som vid ögonkontakt med en av rasrisk-skyltarna snabbt förflyttade sig från mitten av trottoaren till någon sorts smygande ninjaförflyttande husväggssmekare medans hon fortsatte sin färd framåt på trottoaren.
vi noterar välkommen-mattan i ica-butiken. det som förr åtminstone kunde kallas för en matta, men nu, i snöns och slaskens tid mer borde liknas med filtig pool-liknande attiralj. [mamma med barn #1] – jag hör ett klatschande ljud och barnet bakom mig står och stampar i sörjan, det stänker grus och brun slask över färdigsalladerna bredvid honom. hans mor schyschar honom och säger “nej nej“.
[mamma med barn #2]: som kommer gåendes längst gången. barnet hostar något så kopiöst att jag bara inväntar ett gejserliknande utbrott från hans munhåla. han raphostar och mamman stannar upp, böjer sig ner och undrar om han är ok. han pratar tyst om någonting-rap-som-vill-upp-någonting. mamman reser sig och de fortsätter gå. barnet fortsätter hosta som om han ska spy upp smådjävlar vilken sekund som helst. den lilla 70cm höga köttportalen till helvetet. och inombords noteras det för fullt. mitt illamående av barnets läten. min höjda beredskap på när han väl faktiskt hostar så att han slutar andas. scenarion som utspelas inuti huvudet och ingen av dem slutar bra. till slut försvinner mamma med barn #2 från mina öron och det kan fortsättas med inhandling av mat.
även på tunnelbanan ökade ilskan av någon anledning. 3 av 4 säten till vänster om mig var upptagna med något jag antar kan kallas för människor. 2 unga damer och en man, hans ansikte höll sig hela tiden utanför synfältet så han förblir osedd här i livet. så var det även med damerna. osedda. fastän man tittade rakt på dem var det ingenting som fastnade. teflonansikten. blicken bara gled av dem, bort, bort, ansiktet vände sig instinktivt bort från dem: de hade ett långt samtal om de hellre hade velat gifta sig eller få barn, och det kändes som det dummaste samtal jag någonsin varit tvingad att lyssna på.
vi går igenom en liten park. i ett par buskar vid slutet av parken har någon hängt upp massor med talgbollar och det kvittras febrilt från talgoxar och andra diverse småfåglar. vi pratar om kvittrandet och hur skönt det är att höra på i förbifarten och att det inte är ett ljud man skulle vilja ha runtom sig flera timmar i sträck. vi hämtar en hatt. vi blir bjudna på middag, vi hänger upp gardiner. vi lever ett bra liv.
out here, we blow shit up!
utanför fönstret är det tyst. det är det egentligen alltid, konstigt nog. stockholm är tyst. tystare än lilla hålan klippan i skåne. mycket tystare. åtminstone runtomkring där jag bor. tystnaden. snöfallet. de snötäckta taken på huset rakt över gatan. människorna i fönsterna. deras liv. man bygger fortfarande upp historier om personerna i fönsterna. och samtidigt, fortfarande, tror man att de gör exakt samma om en själv. ett utbyte av tysta berättelser som bara florerar i vardera lägenhet, kanske t.om kompiskrets.
underliggande vrede om kroppsliga krämpor har tonats bort en del. en del tårar under förmiddagen. allting löste sig till slut och lyckan drog sina händer genom både mitt och saras hår. vi tog en liten promenad. vi gav inte upp, vi löste problemen. och ringde en hel del samtal. sara fick svar på sina. jag fick prata in på telefonsvarare.
idag i hissen såg ansiktet smalare ut än vanligt. en nytt sätt att äta har infunnit sig. potatis & kött. enbart. det är vad magen vill ha just nu, och det verkar vara det enda magen klarar av just nu. utredning om problemen fortsätter. på lördag fortsätter undersökningarna. ja, tydligen har sjukhusen besökstider även på helgen häruppe. nästa vecka blir det ct-röntgen av skalle ute i huddinge. utredning fortsätter. jag vet fortfarande lika lite nu som för 10 år sen.
ett paket kom med posten idag. lite godis, en lapp från min mor och lite garn till sara. lyckan. och vi tackar min mor väldigt mycket.