17
Sep
2009
qu'est-ce que j'attends, qu'est-ce que j'attends?
vi följer insekternas fasettögon från fjärran. vi noterar rörelsemönster. avvikande. ej normala. vi bränner er i gryningen. vi kommer andas in röken, själarna, doften av er inre essens. på våra tungor kommer era liv att bli ihågkomna hos oss alla. smaken av liv, död, bränt kött. sorteringen påbörjades. sorteringen avslutades. insikterna vi skapade hos resterande värld var från början en ovetskap, en obryddhet, en homosexuell handrörelse i luften framför våra ansikten. ni visste inte, sa ni. innerst inne. smaken av liv, död och bränt kött satt fast i era sinnen också, smaken på tungan som ni frenetiskt försökte skrubba bort innan sänggåendet. i era trygga hem. en bra bit ifrån oss.
innerst inne visste ni, att någon av oss stod på vakt utanför era hem. betraktade, bevittnade, antecknade, noterade, noterade rörelsemönster, era nervösa ögon mellan fördragna gardiner.
vandringen tillbaka. ordervägran, diskussioner hetsigare än vanligt. förvåning över att ingen av oss är maskiner, drömmande om ett slut på irritationen, de uppburrade fjäderdräkterna hos oss. en förväntan över att det hela ska vara slut. tröttheten som inte längre bara sitter i ögonen. hela kroppen är infekterad, skadat gods, förstört. framtiden är oviss och ingen vet vart någonting slutar förräns det slutar.
skvallret på mässen tar upp meter efter meter i källaren. allt antecknas. allt noteras. själen hos en normal person förtvinas, ruttnar, drar sig undan med skriande läten vid anblicken av dessa pärmar, rad efter rad – fyllda med skitsnack. fyllda med smutsigheter om överheten. underdånig inför makten i att veta allt detta. vi faller på knän här i källaren. direkt innanför ingången är det gråa betonggolvet fläckat av brunt. knän som mött betong. hakor som tappats. längst väggarna kan man vissa kvällar känna avgrundsvrålen studsa från sida till sida. små utbucklingar. små hack i betongen.
vik dig inför visdomen hos något så mycket större än dig själv. bit i kudden, bit dig i armen, nyp dig i skinnet. gör något för att förstå att nu kommer du inte undan. vi har dig fast. vi har allt om dig. att såhär, mitt i livet, när du själv uttalade orden: “jag är en man i mina bästa år”, så uttalade du din egen undergång. sådana tankar kan vi inte ha flytande fritt i samhället.
andas in (nervöst) : tänk dig tiden då ingenting betydde något. bara tänk dig tillbaka.
andas ut (sista utandningen) : du behöver inte tänka mer. vi ordnar med borttagningen av skalet efter dig. undrar om röken efter dig smakar annorlunda än de andra. våra smaklökar är nyfikna.
sist men inte minst: det sista som fladdrar mellan hjärnhalvorna på dig. ja, även det fångade vi upp. din senaste sömnperiod. drömmen du hade.
“sjukhushissen upp till våning 15, våning 14 fanns inte med på knappsatsen. hissmusiken var precis som hissmusik bör vara, intetsägande, knappt hörbar men inte så tyst att det irriterar. ett jazzigt fenomen. din våning. läkarbesöket. du ska dö, eller läkaren ska dö? det råder viss tveksamhet med tanke på att du tröstar läkaren som gråter i soffan bredvid dig. plötsligt hoppar bilden till, du är på våning 19, hur du hamna där vet ingen, alla minst du i drömmen. du påbörjar vandringen tillbaka till hissen. kala väggar, folktomt. frostade glas längst väggarna med orörliga kroppar bakom. de trycker sig inte mot glaset, såklart inte, då hade det känts som en cheesy b-skräckfilm detta. du fortsätter gå, du behöver trösta läkaren, eller behöver du tröst själv av läkaren? förbi den runda receptionen. stort sjukhus detta. massor med rum att gå vilse ibland. du börjar hoppa mellan rum, utan att röra dig. ordet teleportering dyker upp i huvudet på dig i drömmen. du hoppar allt snabbare, utmattad, men ingenting avslutas, inte en lugn stund. sakta men säkert bryts kroppen ner, cellerna exploderar, sjunger på sista valsen, andningen existerar inte längre, du hoppar, hoppar, mellan platserna i sjukhuset, du noterar våningsnummer, du noterar ansikten, korta fragment av meningar de få gånger du hamnar mellan 2 personer i konversation med varandra. till slut ger du upp, låter allting ske. virrvarret smälter tankarna på dig, ögonen börjar leta sig bakåt i huvudet på dig och till slut imploderar du i ett drömskt men ändå tecknadfilm-liknande ploppljud. ett ingenting tar över.”
röken efter dig smakade exakt som de andras. det var inget speciellt med dig. ditt ärkekräk.
Etiketter: drömmen, elden, oro, övervakning