känslan av total lycka uppstod, en snöslaskig trottoar – precis utanför string. skorna plaskade runt i töande isslask/slusk och överkroppen rörde sig likt neo i matrix för att undkomma de fallande spjuten från hustaken. hemkänslan, med kärleken i min hand, och vi båda leendes, glada, så ihopsnärjda det bara går att bli.

drömmen inatt: jag målar av min farfar, det blir ett hafsigt porträtt – helt olikt mig och färgerna kastas på duken och allting är ett virrvarr av färger och bakom färgerna döljer sig hans ansikte. han gillade porträttet och var väldigt glad över det. jag har redan börjat skissa på porträttet i huvudet. tyvärr kommer jag inte kunna måla av honom i verkligheten utan det får bli från ett fotografi. han hälsar på ibland: i drömmar, genom vissa lukter. det gör farmor också och även mormor. morfar har däremot inte varit inblandad i mitt liv överhuvudtaget, det är som om han aldrig existerat.

kaoset har lugnat ner sig från fredagens händelser. hjärnan går på högvarv fortfarande och arbetar frenetiskt med att hitta gångbara lösningar och inga frågor jag ställer kommer få några som helst svar förräns på måndag. tiden tickar sakta ner. orken tickar ner lite snabbare tyvärr. all lust har försvunnit, all känsla av någonting bra har försvunnit. som utskriven sjukskriven har man inte mycket att hämta: belöningen blir att leva under existensminimum, en klapp på axeln och “det löser sig nog ska du se“-meningarna som avlöser varandra. det började så bra. sen började reglerna ändras och nu sitter man här och räknas ner dagarna tills tiden i utvisningsbåset tar slut. där vi hamnade för att vi var sjuka. en del av oss. fuskarna måste ju klämmas åt, kosta vad det kosta vill. man är för sjuk för att orka ta upp fighten mot överheten, och ingen annan kommer göra det åt en. hopplöshet. och en störtdykning ner i psykiatrins soffa för att man är totalt utbränd.

någon spillde moderat regering på mitt moderkort och garantin har gått ut.

en annan skickar en burdus stämningsansökan till fiktiva banditer. en tredje dansar i sin 6-miljonersvilla och kallar sig en man av folket. vi andra, folkmassan med samma ansikte, skakar på våra huvuden och ser överhetens strama kalkonnackar sträckas mot skyarna. ur mungiporna rinner smält guld. i deras ögon dansar dollartecken och deras förr så blå ådror har färgats svarta av korrumperade år nära maktens korridorer. inte många klarar av att stå emot lockelsen. inte många kan tacka nej till erbjudanden om att skära halsen av människor som lever utanför samhället, människor ingen kommer sakna. – “här är kniven, bästa herrn, var god följ den streckade intatuerade linjen på uteliggarens smutsiga hals. alldeles efter snittet kommer du att få 2 val, var god markera ditt val i en medhavd tonvalstelefon: trycker gode herrn 1) tryck dina trytande läppar mot det pulserande snittet i mannens hals och överta hans liv. (inte många väljer detta.) och trycker underbare herrn 2) kasta vraket andra, mindre utbildade, kallar för människa vid dina fötter och låt hans skräckslagna dödskamp medans du sakta smeker dig själv till orgasm. (ingenting av detta övervakas så ingenting kommer, eller kan, användas mot dig. var god tag din tid för att välja, det är ju trots allt himmel eller helvete du väljer mellan. och som vi alla häruppe vet, så är du antingen med oss eller emot oss. och vi vet ju alla hur de som är emot oss utvecklas när de vill ta ett par steg uppför karriärsstegen.

dröm vidare. ta ditt pick och pack. skaffa ett boende utanför samhället och invänta männen med vapen i hand. i sinom tid kommer vi alla sitta där på knä och tvingas hålla ögonkontakt med någon politiker vi känner igen från vilket jävla debattprogram som helst i tv, om inte värre – någon horribel förnedringsdanstv där de ännu mer försöker hålla uppe sin egen illusion om att de är down to earth och håller sig ajour med kidsens tugg nuförtiden. och vi kommer ligga där och sprattla som fiskar på land medans de drar ner sina kostymbyxor (man som kvinna) och blottar sina scharlakansröda syfilisinfesterade genitalier. det sista vi alla kommer se är ett väsande odjur som hårdhänt blir klappat av en åldersfläckad och blodsdrypande darrande hand.

någon drar för gardinerna och scenen släcks ner. skuggor speglar sig mot gardinerna och scener från filmen ‘psycho’ utspelar sig medans vi smaskar i oss chips och popcorn med händer formade som grävskopor. vi gapar och skyfflar undan skammen över att vara intresserade av andra människors olycka.

[hjärnan stänger ner. 02:05]