3
Sep
2010
you got it all wrong
[helkaklat badrum, sterilt ljus från orangeglödande ljusrör på väggen, i taket en tjock svärm med flugor som samlat sig runt ett oidentifierbart objekt som sitter som fastgjutet i taket ovanför badkaret. i badkaret, en man, långt skägg, trött blick, håret hårt smetat över skalpen. han visslar en melodi bestående av två toner, hypnotisk, hysterisk efter ett tag, dramatisk och inbjudande i början]:
- vi börjar ansa våra näshår när håret på huvudet drar sig tillbaka, när tinningarna blir gråa, när damerna inte längre vänder sig om efter oss, när man börjar låta vid varje hukning, varje gång man reser sig ur soffan, ur sängen. vi börjar tappa kontrollen över vår kropp, medans sinnet växer sig allt starkare. vi börjar kunna styra de minsta insekterna med våra tankar och de lyder till en början bara de enklaste kommandon; som en hund: sitt, flyg, fot; och det gör ingenting, för det är något nytt, det är en ny upptäckt, och vi berättar det inte för någon. folk tar illa vid sig när man berättar om saker de själva inte kan göra. de blir avundsjuka, de rapporterar en till överheten, de tar energi från en pga sitt hat.
Mannen lutar huvudet hårt bakåt och dunkar i badkarskanten. han håller armarna längst sidorna och knackar en tystnadens takt som sprider sig ner i avloppet, ner i de andra badkaren som bildar resonanslådor och de andra hyresgästerna kan inte kontrollera sina kroppar som börjar dansa, sakta, sakta. hypnotiskt sa vi. en förmodad eld på vardagsrumsgolvet och en osynlig shaman som viskar framtidens händelser i våra svettfyllda hörselgångar. vi baktalar alla vi någonsin älskat och tillsammans skapar vi så mycket brus att nedfallet från media för en sekund dammas undan från mänsklighetens hjärnor, från deras sinnen, från deras kroppar. de tappar ett digitalt lager av sin hud och känner för första gången i sina liv verkligheten som trycker mot deras nu så nakna kroppar. gallskriken ekar genom huvudstaden, de plågade människornas skrapande fotsteg längst de trånga gångarna i gamla stan, de klöser sina öron, sina ögon, de sliter sina tungor ur sina munnar och kastar dem på närmsta k-märkta vägg. vi antar att de nu förstått vad mänskligheten egentligen är.
- det är när vi tar våra liv för givet som kropparna runtom oss börjar ge upp, säger mannen i badkaret, han svamlar nu, hans händer svävar runt och skapar ett osynligt konstverk framför hans grumliga ögon. han talar med sig själv, hans brummande röst som fortsätter eka ner genom avloppet ut i grannarnas badkar turned högtalare. han talar till dem, han ledsagar dem. han blir en självspäkande profet och talar enbart sanning. han har sedan länge tappat både förtroende, hopp och ork att lyssna på landets ledare. han håller sig i sitt varma bad, han viftar med armarna och skapar sina självförstörande konstverk; de som varar en halv sekund framför hans ögon.
- det är ingenting som tar slut inom kort. vi kommer alltid att befinna oss här, just nu. vi kommer inte undan tiden. vi kommer aldrig undan våra egna sinnen, vårt inre, vårt kött, blod och genetik. han andas tystare nu, bröstkorgen höjer och sänker sig som hos en komapatient, mekaniskt, men utan synliga hjälpmedel. han håller sig för bröstet, han håller sig för pannan som en primadonna. han ger ifrån sig ett gäspade läte och slumrar till. det är natt i hans rike nu, eftersom han somnat till.
2
Sep
2009
[byte av ämne]
efter ett bad. med kroppen uppmjukad, med huden brinnande i efterdyningarna av det skållheta vattnet i badkaret. dum som jag var så lade jag mobilen på handfatet, ifall någon skulle få för sig att ringa. ingen ringde. och man stänger aldrig av sin mobil, någonsin. alltid tillgänglig. alltid. alltid ett par knapptryck iväg från att meddela sina vänner vad man håller på med för stunden. våra hjärnor förvandlas sakta men säkert till gps-kartor över våra vänner och bekanta. för mycket insyn, för mycket inblick. det blir för mycket “woah-woah-woah, det räcker nu”, från båda hållen.
jag sitter i 3/4 adidasbyxor i sängen, den vita tunna kortärmade skjortan från h&m är knäppt, men jag har lämnat översta knappen oknäppt. mestadels för att jag inte vill strypa mig själv och lite för att det just nu är extremt irriterande att ha saker som rör vid min hals.
badet ja. när jag låg i badkaret fick jag ganska snabbt trötta ögon och det blev lite suddigt att titta på omgivningen. det jag såg var dock mina ben, långa håriga mansben, smala jävla ben till för den delen. och jag fick inte plats i badkaret. benen var för långa, hela jag var för lång. jag låg som en ihopvikt filt av hårigt kött. hade jag varit 90cm lång hade jag kunnat ligga raklång i badkaret. tyvärr är jag 103 cm längre än just det, så därav problematiken.med duschmunstycket sprayades vänster sida av halsen, höger sida av halsen, struphuvudet, slemmet i halsen som lossnar, kroppen mår genast bättre. lättare att andas igen.
efter badet. lokalisering av deo. lokalisering av panocod. en hel tablett denna gången, 2 brutna bitar hittade i resväskan. doseringsökning. smärtlindring. ett måste. jag försöker förklara något som inte behöver förklaras. jag försöker ursäkta något som inte behöver ursäktas. det är legalt. jag har recept. jag försöker ursäkta mig själv. i någon rådvill galenskap där jag försöker förklara för mig att tabletterna faktiskt är till för att hjälpa mig, inte något annat. att jag faktiskt inte, nu på äldre dar, inte äter skiten för att det är roligt, för att jag vill slippa tänka, utan för att jag behöver äta dem.
jag har helt enkelt för stor koll på mig själv. det är som sara säger; jag behöver sluta känna efter så jävla mycket såfort någonting händer inuti mig. men jag antar att man blir ganska lagom galen när man går runt och har ont hela tiden. hjulet fortsätter snurra. piller->ont->piller->ont. neverending story. tills man får så starka värktabletter att man inte ens känner att man lever.