15
Apr
2010
we are the ones that never sleep
- människorna har börjat vakna till liv, gett sig ut i stan. högklackade skor smattrar mellan husväggarna när damerna taktfast marscherar mot vart-de-nu-än-är-på-väg. en gammal man försöker gå uppför en backe med sin rullator men verkar misslyckas med att nå sitt mål. han stannar upp, trycker in bromsarna, vänder sig om och sätter sig ner. pustar ut. drar upp en näsduk ur höger byxficka och snyter sig.
- mitt i strömmen står en man. fiskeutrustning och fiskespö i hand. på land står en folksamling och pekar och tittar på honom. de, såsom jag, inväntar bara att undervattensströmmarna ska slita undan hans ben och att han ska försvinna bort från vårt synfält. hans fötter som sprattlar och bygger upp ett fint löddrande skum runt hans snart drunknade person. ingen kommer hinna fram för att rädda honom. sen försvinner han ur mitt synfält. vart han blev av vet jag inte, för nästa gång jag kommer förbi platsen där han stod är han borta, liksom folksamlingen. folk borde lära sig att stå still när de agerar kuliss och statister i mitt liv.
- en gammal svart man kommer gåendes med sin rullator, i örat har han en hörapparat och han går sakta, sakta. för varje steg framför grimaserar han i något halvdolt lidande och han ser att jag ser hans smärta. han nickar till, antagligen för att visa att han ser min. sedan fortsätter han sin 10 meter långa gång bort till färdtjänsttelefonen för att be någon köra honom hem.
17
Jan
2010
she started dancing, he started prancing
-”everything is ok, everything passes on by, everything is doable and accepted – as long as you dance in the dark with your shirt tucked in your pants and your hands in your pockets.
vi avfärdar andra människors rädslor som just rädslor. avarter av vårt eget sinne, något vi innerst inne säkert också har en svag dragning av skräck gentemot. vi noterar rasrisk-skyltarna överallt i stan. vi noterar människors blickar uppåt, för att se om det faller istappar, snötäcken eller dylikt från skyarna, från hustakens sluttande dödsfällor. faller inget för stunden gör vi vidare och vänder snabbt blicken nedåt istället. fokusera på det fasta hala istäcket på trottoaren istället, fokusera på mannens skor framför dig – se för allt i världen inte någon av de mötande människorna i ögonen.
kvinnan framför som vid ögonkontakt med en av rasrisk-skyltarna snabbt förflyttade sig från mitten av trottoaren till någon sorts smygande ninjaförflyttande husväggssmekare medans hon fortsatte sin färd framåt på trottoaren.
vi noterar välkommen-mattan i ica-butiken. det som förr åtminstone kunde kallas för en matta, men nu, i snöns och slaskens tid mer borde liknas med filtig pool-liknande attiralj. [mamma med barn #1] – jag hör ett klatschande ljud och barnet bakom mig står och stampar i sörjan, det stänker grus och brun slask över färdigsalladerna bredvid honom. hans mor schyschar honom och säger “nej nej“.
[mamma med barn #2]: som kommer gåendes längst gången. barnet hostar något så kopiöst att jag bara inväntar ett gejserliknande utbrott från hans munhåla. han raphostar och mamman stannar upp, böjer sig ner och undrar om han är ok. han pratar tyst om någonting-rap-som-vill-upp-någonting. mamman reser sig och de fortsätter gå. barnet fortsätter hosta som om han ska spy upp smådjävlar vilken sekund som helst. den lilla 70cm höga köttportalen till helvetet. och inombords noteras det för fullt. mitt illamående av barnets läten. min höjda beredskap på när han väl faktiskt hostar så att han slutar andas. scenarion som utspelas inuti huvudet och ingen av dem slutar bra. till slut försvinner mamma med barn #2 från mina öron och det kan fortsättas med inhandling av mat.
även på tunnelbanan ökade ilskan av någon anledning. 3 av 4 säten till vänster om mig var upptagna med något jag antar kan kallas för människor. 2 unga damer och en man, hans ansikte höll sig hela tiden utanför synfältet så han förblir osedd här i livet. så var det även med damerna. osedda. fastän man tittade rakt på dem var det ingenting som fastnade. teflonansikten. blicken bara gled av dem, bort, bort, ansiktet vände sig instinktivt bort från dem: de hade ett långt samtal om de hellre hade velat gifta sig eller få barn, och det kändes som det dummaste samtal jag någonsin varit tvingad att lyssna på.
vi går igenom en liten park. i ett par buskar vid slutet av parken har någon hängt upp massor med talgbollar och det kvittras febrilt från talgoxar och andra diverse småfåglar. vi pratar om kvittrandet och hur skönt det är att höra på i förbifarten och att det inte är ett ljud man skulle vilja ha runtom sig flera timmar i sträck. vi hämtar en hatt. vi blir bjudna på middag, vi hänger upp gardiner. vi lever ett bra liv.
8
Jan
2010
drive through the swamp at night
vi låter ögonen vila på omvärlden. som utan min medverkan, då jag för tillfället var pausad i en bekväm stol på bussen, faktiskt fortsätter att finnas till, rotera, utvecklas. något steg fram, något steg bak – en livets dans på asfaltsgolv.
resan framåt i världen går så snabbt, accelerationen ökar hela tiden och chauffören ser bitter och grå ut i backspegeln. medpassagerarna hoppar av vid slussen och jag sitter nästan helt ensam kvar och undrar om jag hoppat på fel buss och detta är slutstationen. den enda människan förutom chauffören är en kvinna som sitter nästan längst fram. och utan problem fortsätter resan.
människorna utanför fönstret är stillastående – frusna i ögonblicket. mitt ögonblick, inte deras. duvorna som flygande värjer sig för vår framfart glider förbi. även där stelfrusna. som papperssvalor.
vid kajkanten står en man och hostar, håller sig för bröstet. han ser lidande ut och jag inväntar bara att han ska ramla ihop i en hög av död. människor går förbi honom, tittar inte ens på honom. ett hus tar upp mitt synfält och mannen och människorna försvinner.
asiatiska turister står utanför ett slott i en klunga. ansikten täckta av halsdukar, sjalar och mössor. kameror i händerna. pekandes med tumvantar åt olika håll. vilse?
grävmaskiner pressar upp asfalt och jord. orangegula arbetare hackar och gräver vid gasledningar. en man står och röker i gropen och inom mig får jag syner av exploderande gasledningar, kroppsdelar – en sakta roterande halvrökt cigarett som swischar förbi kameran. själv ligger jag tryckt under sätet och skyddar ansiktet med armar och händer.
en välklädd kvinna kommer gåendes, i famnen har hon ett stort vitt duntäcke: 180x200cm stort skulle jag gissa på. hon kommer till en liten park med snötäckta bänkar. stannar upp och lägger ner duntäcken på en av bänkarna. stannar kvar där ett par sekunder och tittar sig omkring, sen går hon vidare. duntäcket låg kvar i snön.
19
Dec
2009
we don’t smoke that shit around here
små saker under snöstormens framfart genom/över stockholm:
- på pendeltåget på väg hem från flemmingsberg bevittnar jag en 24meters lastbil glida ganska snabbt på sidan mot ett par bilar som står stilla på motorvägen efter kollisionen ett par sekunder tidigare. snöflingorna piskar fönstret på pendeltåget och jag är glad att jag sitter inne i värmen. ett hus tar upp hela mitt synfält innan jag hinner se hur scenen slutar. hann lastbilen stanna? blev någon skadad?
- fortfarande på pendeltåget på väg hem från flemmingsberg: vi står stilla ett 10tal minuter medans vi inväntar mötande tåg. jag betraktar det snötäckta landskapet utanför och noterar armeringsjärn som sticker upp ur marken. alla stålpinnarna har röda “hattar” på sig. och jag får bilder i huvudet på någon som halkar till bredvid armeringsjärnen och faller handlöst över dem. och undrade stilla ifall de där röda plasthattarna verkligen skyddar mot sådant.
- någonstans ute i stan, jag minns inte alls vilken dag eller vart jag var på väg till eller ifrån, men jag ser två män stå i solskenet på en trappa 5 meter snett ovanför mig medans jag går. en av männen blickar ut över staden och pekar med hela handen och det ser läskigt nära ut en nazisthälsning och jag undrar ifall han är medveten om hur det ser ut från andra sidan. ibland önskar jag att jag hade en inbyggd kamera i huvudet. ögonblicksbilder som bara kan återberättas i textformat eller ifall man skissar av dem från minnet ger inte riktigt samma stans som ett verkligt fotografi av händelsen.
- någonstans vid odenplan halkar en äldre dam till framför mig och jag greppar tag om hennes vänstra arm och får henne att hålla balansen. hon tittar ilsket på mig medans hon mumlande rultar vidare medans jag skakar på huvudet och går åt andra hållet.
- jag står i kö utanför buss 53. framför mig står 10-15 personer och stampar i marken för att hålla värmen, antar jag. jag står sist i kön. plötsligt öppnas dörrarna till bussen, busschauffören går ut; säger att bussen inte går, sen lämnar han platsen. vi står alla kvar och väntar på en chaufför som inte verkar dyka upp. sakta men säkert krymper kön och till slut står bussen där ensam med varningsblinkers som klickar till varannan sekund.