25
Jan
2010
i actually eat your tires at night
husen rakt över gatan smälter sakta ihop. säckar ihop som en trött varm snögubbe. fönsterrutorna slokar och sakta har stuprören glidit ner, brutits i två delar och bildat en sorgsen brun mun som den smälta snön sakta droppar ifrån.
bilarna undertill dansar en hjullös dans om nätterna. man hör metallen från fälgarna skrapa mot asfalten. ljudet från deras frigjorda metalldans studsar mellan husen upp mot det öppna fönstret vi sitter i. ett par stearinljus fladdrar till när vi flyttar kropparna in mot den varmare lägenheten. utanför fortsätter festen och inomhus, där vi befinner oss, har vi lagt oss ner bland kuddar som doftar friskt av varmblodiga kryddor vi inhandlat under våra resor till mellanöstern. de dagarna är förbi. numera lever vi på lagret som byggdes upp under de där 10 åren vi resten fram och tillbaka. flyg ner till Salalah där lokala försäljare mötte upp oss, erbjöd oss kvantiteter av kryddor. vi prutade, vi drack varmt te, berättade för varandra om våra respektive liv i respektive land. vi umgicks sådär ett par dagar, rökte lite opium, dansade om nätterna medans någon obskyr iransk techno dunkande i bakgrunden. när vår container var full till bristningsgränsen betalade vi för oss, vinkade adjö och bevittnade containern bli körd till närmsta hamn.
huset vi bor i står tomt sedan grannarna flytt undan den mekaniska dansen nedanför. ljudet som pågår mestadels om nätterna har blivit någon sorts insomningsvisa för oss. medans grannarna fick psykotiska episoder och klöste sönder öronen på grund av ljudet, ögonen på grund av synerna. det är inte många som kan hantera att en bil helt plötsligt börjar dansa, och till slut hackades regionerna där könen sitter på grund av en viss händelse:
“det var 3 månader in i händelsernas centrum. vi hade sedan några veckor tillbaka slutat köra med stängda dörrar i huset, mestadels för att ingen riktigt visste hur farligt det var, att världen plötsligt fått en ny livsform.
den första grannen som hittades låg i en hög av armar, blod och ben. tungan hängde ut ur munnen och hans ögon såg ut som om någon lagt en hinna av äggvita på dem. i skrevet på hans smutsiga jeans hade blodet sedan länge slutat pumpas ut. en hinna hade bildats på blodpölen.
vi gick in i hans lägenhet. saker hade redan börjat haverera och tapeterna var slitna. allting såg 100 år gammalt ut. damm och smuts. konservburkar och spritflaskor. använda underkläder och hundratals skinnhandskar.
från vardagsrummet hörde vi värdefulla skratt från barn”
3
Feb
2009
you aint got no place to go
ok, tågresan hem imorse. herrejesus. satt och skickade sms med sara precis när tåget rullade ut ur stockholm. tårfyllda ögon av saknad, av kärlek, av.. ja, allt jävla möjligt som bara kan klassas som asbra. jag trivs så sjukt bra i hennes sällskap, vi har haft en sjukt nice vecka, med tunnelbana, buss, möten med miljarder människor, skratt, kittlingar, kel & smek, asgod mat, asmycket alkohol och galenskaper som följer av för mycket vinintag.
somnade knappt inatt, låg och vred och vände på mig, täcket klistrade, slängde av det, bädda in sara i det istället, vred och vände på mig mer, klappade henne över ansiktet medans hon sov, små läten som hon gav ifrån sig. somnade antagligen till slut, åtminstone kändes det så när larmet började gala 04.45 och vi halvt-om-halvt rann ur sängen med röda trötta kisskorvsögon, kokade kaffe, mumsade lite banan/jordnötspizza från gårdagen och nån macka, svagt minne av en macka åtminstone. kramades, pratade sömndrucket med varandra med enbart grymtningar som samtalsämne. buss till centralen, hämtade ut massvis med tågbiljetter, kramades och kysstes adjö på perrongen och jag bunkrade mig i vagn sex, längst bak, plats 42. två businessmen från dell satt bredvid och framför mig och var helt jävla av banan, jag undrar om de ens varit ute och sett en människa NÅGONSIN i sina liv. ocd-gubben bredvid mig satt och ritade fyrkanter på 5000 A4-ark under resan, fes äggfisar nonstop, hostade och nös ner mitt ansikte så jag hur lätt som helst hade kunnat förväxlas med random bukakke-queen i japan, men jag överlevde, jag höjde volymen i lurarna, försökte att ignorera avsaknaden av yxa, hagelgevär, eller vadsomhelst som kunnat åsamka denna drasut av idioti bredvid mig. men jag är ju snäll och inte alls en otrevlig uppbrusande ung man och tar hellre skit än ställer till med blodiga scener som inte bara fått mig avkastad i norrköping utan även säkert gjort så att jag fått beblanda mig med rättsväsen & kall häktescell. så jag andades in hans morgongas, torkade förnöjt av mig hans gubb-baciller med ett leende på läpparna och bad till gudarna att hans karmakonto hastigt men lustigt övertrasseras och han sent omsider ramlar nedför random stup när han försöker andas in frisk bris från norr.
kom hem efter en total blackout som gör att jag inte alls kommer ihåg hässleholms-väntetiden. farsan mötte upp mig på stationen i klippan, snackade lite skit, körde mig hem. rasslades med nycklar i ytterdörren, öppnades sakta, och en .iso-katt FLÖG ut i trapphuset och stångade mina ben, slängde sig på rygg och tiggde om att bli söndergosad. vilket han också blev. upplyft, sönderpussad och han pratade precis lika mycket som jag förväntade mig. sen fick han tonfisk och jag berätta om veckans strapatser för honom och han visade upp sina jaktbyten. ett par av saras gummisnoddar, en gummiplopp till vasken och lite stålull. haha. älskade katt. sen bädda vi ner oss i sängen, eftersom någon valt att STÄNGA AV ALLA ELEMENT I LÄGENHETEN, så det var nästan lika kallt inne som ute. så det blev dubbla täcken, .isos filt över benen, .iso på filten och en snabb och hastig insomning som resulterade i 6 timmars välbehövd sömn.
lite inhandling av basvaror på netto och 4-5 nya taveldukar att måla robotar på och sen pös jag hem till föräldrarna, fick tillbaka min svamplampa av lillebror (den är halvt om halvt ganska så trasig men ska lagas) och en av mina backdrops som han hade på väggen innan, så den ska sättas upp i hallen efter att ha genomgått en seriös strykning. glodde lite tv, fick spagetti & köttfärssås, snackade gott om stockholm med dem, berättade om hall-fallet på inflyttningsfesten i lördags, bakfyllan hos svärfar i söndags och allt annat smått och gott som hänt under veckan.
och nu är jag hemma. vilket iochförsig är ruskigt bekvämt, det är ju hemma liksom, men jag saknar. saknar nåt så inihelvete. det är så läskigt, för det känns så bra att det känns för bra för att vara sant, men jag flyter med och njuter av varenda sekund med rödtotten från södermalm.