huvuden rullar. skådespelare spelar sina roller för blinda människor med döva öron och gör sina bästa prestationer bakom lyckta dörrar. vi tar någon sorts avsked till bioduken, till våra tv-apparater, till bandspelare, videobandspelare (de få som nu finns kvar) och till dvd, minidisc, cdspelare. vi bunkrar för framtiden som aldrig kommer. vi samlar på oss miljontals små saker för att efterlämna någon sorts synbart avtryck av att vi faktiskt varit här. något våra nära och kära kan hitta efter flera års dammsamlande i någon vattenskadad pappkartong som helt enkelt glömts bort. vi samlar för att vi behöver samla, för att vi vill ha gjort det där avtrycket. det som får de efterlevande att komma ihåg. det som får de efterlevande att gräva sig längre och längre ner mot botten av lådan. en mini-arkeologisk utgrävning i något källarförråd. bland böcker, gamla gosedjur, 11 kilo lego, inplastade jackor, byxor, svarta sopsäckar med strumpor, tygstycken – där hittar de just den där biten de inte visste att de letade efter. biten. föremålet som bara genom att existera sammanfattar hela den bortgångnes existens. något att gnida fingrarna mot. ett minne. hur värdelöst det än må vara i riktiga pengar, så är det ovärderligt i riktiga minnen och känslor.

huvuden studsar. invaderande arméer byts ut eller övermannas av nyhetsbyråers utsända reporters, filmcrew, tidningsskribenter. vem hamnar på new york times omslag som en dansande fåne bland brinnande barn, på kullar gjorda av kokta skallar. vem eller vad framkallar nästa politiska skandal i vilken jävla oroshärd som helst i världen? var brinner stubinen snabbast denna sommar? kommer regeringar världen över att införa totalstopp för yttrandefrihet, kommer polisstyrkor att marschera gator upp och ner för att hålla pöbeln i schack? kommer revolutionärer att offra sig själv för att med sitt blod färga om regeringsbyggnader runt om i världen?
när dramatiska tvbilder kablas ut till all världens hörn och censuren är så pass påtaglig att till och med den mest enfaldiga människa förstår att något inte står rätt till – kommer krutdurken att blåsa omkull förövarna, eller kommer den att falla precis innan explosion och slita ansikten av de närmst stående, de oskyldiga. vi inväntar med spänning. [men först går vi till reklam]

[: ljudnivån ökar med 113% tills reklamtiden är överstökad. var god kontrollera batterinivå i fjärrkontroll. du kan vara tvungen att resa dig ur soffan i annat fall. :]

vem som än fäller den första kroppen så innebär det inte ens början på slutet, eller någonting annat viktigt. det som sker, det sker för att det fanns en chans för att det skulle ske. inte för att vi tagit något felsteg eller valt någon sorts bisarr twist of events för att vi har en gömd agenda under våra huvudkuddar. det är dramatik vi eftersöker. det är korrigerad, genomövad, ultravåldsgenomsyrad mänsklighet vi eftersträvar. vi pratar tusentals år av rätt och fel – som bara mynnar ut i en enda stor kavalkad av kreverande kanoner, sprickande husfasader, gråtande barn (typiskt nog), kvinnor och män – vissa krigiskt inställda till en för tidig död, andra med en acceptans i blicken (“det är hit vi vandrat för att falla ihop en sista gång, det är hit vi vandrat för att möta vår bödel.”) nyhetsmurvlarna håller fram mikrofoner, bandspelare, mp3spelare med inspelningsfunktion, videokameror – för att dramatisera för omvärlden, för att kunna visa upp detta om 100 år, enbart för att kunna visa upp de efterlevande vad livet JUST NU handlade om. egentligen. en tidsmaskin tillbaka till tiden då allting ni nu lever i skapades.

ni behöver inte tacka. ni behöver inte glorifiera eller berömma. inte ens i lönndom. inte ens för att få era ynkliga ynglingar på bättre tankar. det behövs inte. vi levde inte för att bli berömda. det är inte så det fungerar. hur du än tänker, eller planerar att utföra dina illdåd, dina goda gärningar eller vad det nu än må vara; så vet du i bakhuvudet att vi sitter där, i min nutid, det du kallar dåtid, och siktar in i framtiden med laddade gevär, vi har bestigit fasader, vi står just nu på barrikaderna, flaggorna vajar, skrålen ekar mellan husväggar, barn fortsätter gråta bakom oss, kroppar fortsätter falla runtom oss, och det enda vi gör är att rikta våra vapen med lasersikte mot just dig, där du bekvämt sitter framför din dator och läser om våra gärningar. jag. vi. vi gör ingenting annat än hoppas att du känner den röda pricken dansa över din svettiga nacke. det kvittar om du vänder dig om för att leta efter oss. vi finns nu. du finns då. vi kommer aldrig mötas. vi har vår tid. du har din framtid. och aldrig ska de två mötas. en total omöjlighet. du kan läsa om oss. vi kan drömma om dig. så långt sträcker sig vetenskapen av idag. ja, du skrattar, men vi har inte kommit längre.

det borde vara någon med megafon som skriker ut detta över folksamlingen framför. det borde vara någon annan än just du. din röst har spruckit av veckors samtalande. dina läppar spricker upp ett i ett leende när du möter folksamlingens frågande blickar. och dina läppar spricker verkligen: små rännilar av ljust liv rinner ner över hakan. och det enda du gör är att skaka på huvudet, låter svettdropparna från hjässan blanda sig med blodet och stänka ut över vakterna som omringar kullen du byggt åt dig själv. ja, du är vaktad. av överheten. utan kontakt med omvärlden.

[: reklampausen tar härvid slut. du har återvänt till din trygga bekväma soffa. skålen med chips står framför dig. batterierna till fjärrkontrollen fungerar och du behöver härmed inte längre anta att vrålen du hörde ifrån tv-apparaten  var reklam. du stod i köket och hörde rösterna från förr ta sig in i din värld. du såg väggen gentemot din vägg-tv fyllas med ett virrvarr av röda dansande prickar. du hörde gråten, krasandet av stöveltramp, du hörde historia utspela sig. dåtiden tog sig in. bröt igenom en oigenomträngbar mur. fällde vetenskapens vakter med ett enda leende. allt för att leta efter dig. för att få dig att förstå någonting om dig själv. :]

undersök ingenting. ifrågasätt ingenting. låt makterna över dig dra i sina trådar. du vet att du inte kan ändra på någonting. innerst inne har du redan bestämt dig för att lägga ner dina planer på omstörtande förändring och övertagande av makt. du slutar inom 3 veckor att äta medicinerna som din nuvarande läkare tvingat på dig.

med händer känsligare än en kirurgs rör han sakta skeden runt kaffekoppen. fotografiet från 1826 hängde på väggen. uppnålat. skändat. förstört. numera inte längre värt någonting. men när ekonomin kollapsat totalt, 9/10 av världens befolkning dött ut, så räknas ju inte saker i pengar längre.  pengar har tappat sin köpkraft, pengar har tappat sin skimrande piedestalplats bland världens, den dåvarande världens, människor. det handlade inte om överlevnad på den tiden – det handlade om att roffa åt sig så mycket man kunde från andra, dela inte med dig för guds skull, när du väl inskaffat något så håll i det hårt, stenhårt, och försöker någon göra så att du kanske förlorar 1 procent av din såkallade rikedom, så avliva dem på plats som ett sjukt djur. slaktmasken var den tidens mest använda vapen i länders olika domstolar.

ljuden av metall som krossar skallben på fattiga män och kvinnor ekar fortfarande när man går i de tomma korridorerna. där makt över andra människor förr var så påtagbart går man nu bland gulnande papper, krossat glas, högar av kläder som täcker benknotor tillhörande dåtidens domare, advokater & åklagare. det är ett virrvarr av en svunnen tid, en tid vi inte saknar. en portal tillbaka till en tid då oron inför frihetsberövande var det som skrämde människor mest, inte oron över att inte kunna äta sig mätt, ha någonstans att sova eller någonting livsviktigt. det var oron över att höra en knackning på dörren, på fönstret, utanför står specialstyrka beväpnad till tänderna. man bävade inför tanken. man inväntade slaktmasken och pappersmedias vrålskrikande rubriker på neongulgrönorange bakgrund.

den elektroniska världen fortsatte som den alltid gjort, vad makthavare eller debattdeltagare än sa och gjorde. den elektroniska världen hittade egna vägar, andra vägar. som brukligt. den digitala dansen med fingrarna över tangentbordet fortsatte. oron över att makthavarna var på väg att rasera världen hängde över oss alla. därför var ingen speciellt förvånad när det väl hände. när svallvågorna från överhetens beslut krossade lcd-skärmarna runtom i folkhemmens rum och knän. ingen var speciellt förvånad när datorerna stängdes ner, stoppades undan, när laptoparna blev bokstöd istället för benvärmare, när människorna som bidat sin tid framför skärmarna helt plötsligt, började göra andra saker. abbonemang sades upp, företag rasade samman, ekonomin blev inte bättre av händelserna som följde. mänskligheten överlevde bristen på kommunikation via tangentbord.

mänskligheten överlevde tyvärr inte makthavarnas motåtgärd för att ätgärda problematiken med en befolkning som ej längre satt pacificerad. en befolkning som, i brist på entertainment, började ifrågasätta mer och mer, blev varmare och varmare i sina kläder och gav makthavare frågor som började likna inkvisitionen, och det var inte långt för makthavarna till pennan för att underteckna undantagstillstånd och drömliknande scenarion. människor dog. människor led. för att de där uppe skulle få behålla makten, för att slippa bli ifrågasatta, för att slippa dålig press. början på undergången var underskriven. början till slutet blev starten på vår nya tid. 

kaffet smakar åtminstone fortfarande gott, vattnet rinner ur kranen i köket. reningsverken fungerar fortfarande. dåtiden suddas sakta men säkert ut mer och mer för varje dag som går. burkmat går fortfarande att äta. växtligheten börjar ta sig in i storstäderna igen, täcker över betong, täcker över motorfordon, täcker över massgravarna vi tvingades att gräva. historian har slutat återupprepa sig själv, eller det är så det antas vara just nu. historian har tagit slut. vi återuppbygger världen återigen. precis som förra gången detta hände. vi tror oss vara smartare än våra förfäder, men i själva fallet så går vi jämte dem, bakom dem, framför dem, trampar upp de fotspår de går i medans vi trampar ner i de fotspår våra förfäder trampade upp årtusenden före oss. vi är fortfarande desamma, och ändå är vi olik oss själva.

vi avslutade dagen framför spegeln, där en varm utandning bildade kondens över vår spegelbild. med fingret ritade vi upp ett hjärta i imman, och stod kvar i stearinlågans sken tills imman sakta försvunnit bort och tagit kärleksförklaringen till vår dåtid, nutid och framtid med sig. imorgon är en ny dag. framtiden kan vänta. ingen stress.