25
Apr
2010
can you please stand still for one second, mister
sjukhusdrömmen är återkommande. det där stora runda sjukhuset, 19 våningar högt. när man kommer in i entrén och tittar rakt fram ser man reception och skyltar. när man tittar upp är det 19 våningar tomhet, förutom de där 2 runda hiss-schakten som tar läkare, patienter, nyligen avlidna, nyligen födda till respektive våning.
jag står i hissen, eller någon står i hissen, den vars ögon jag ser igenom för tillfället. det hoppar lite under resans gång. speglarna i hissen fungerar inte, men räknaren för våningarna ovanför dörren i hissen fungerar ypperligt. jag trycker våning 19 direkt för att komma någonstans, jag vet inte vart. när hissen når 19:e våningen har hissen varken stannat eller saktat ner. den bara fortsätter. och sen börjar jag hoppa runt mellan rum, läkarkontor, mötesrum, korridorer, bårhus. jag teleporteras runt. och jag har ingen aning om vad det är jag letar efter. det känns som om någon försöker visa mig en dold hemlighet. men jag ser inget. jag bara löses upp, återskapas på en annan plats, får en snabb glimt av det nya, för att sedan lösas upp igen och allting går snabbare och snabbare och hjärnan är på gränsen att kollapsa av synintrycken och kroppen håller på att stängas av för gott av det ständiga upplösandet och ihopsättandet av celler och till slut slutar ögonen att ta in information och omvärlden, rummen, korridorerna suddas sakta bort från hornhinnorna och de mörka partierna blir ljusare och ljusare tills allt jag ser är ett vitt ljus och sen vaknar jag.
4
Apr
2010
i just need to wake up
vaknar upp på ett torrt gammalt rapsfält och ögonen är inte riktigt med när de först öppnas. allting är suddigt, allting luktar skarpt av högsommar, insekter och åker. ingenting i kroppen är brutet känns det som och efter ett par försök kommer jag upp på knä och knådar den torra jorden för att försöka komma ihåg vad som egentligen hänt och varför jag vaknar upp på ett fält mitt på dagen.
synen börjar återhämta sig och jag blinkar till ett par gånger för att försöka lokalisera mig. ingenting som får mig att komma ihåg någonting. en gigantisk åker, en större bondgård ett par kilometer bort, ett dike som sträcker sig bort mot horisonten. diket får mig att komma ihåg något men det enda som ploppar upp i minnet är spindlar, i tusental.
jag kastar mig mot trånga väggar i en gränd, fukten tränger genast igenom mina ytterplagg och jag hör fotsteg som klapprar mot kullerstenen bakom mig. jag vänder mig inte om för att se vem eller vad som jagar mig. över kroppen har jag en infernalisk klåda som jag går att trycka bort. allting kliar, jag springer i vild panik och kastar mig ut på bilfyllda gator och framkallar en symfoni av bildäckstjut, biltutor och skrikande människor. snabba klipp och minnesbilder och plötsligt är jag i ett trapphus och tar sjumilasteg uppför trapporna för att undkomma klådan och min eller mina förföljare. jag ringer på dörrar och faller ihop på knä utanför en dörr. en blond man i bar överkropp öppnar. han släpper in mig efter att jag vrålat att jag behöver en dusch omedelbart.
i duschen sliter jag av kläderna ett plagg i taget och jag har miljarder små svarta spindlar som kryper omkring på mig. de biter inte mig, bygger ingenting, spinner inga nät. de bara är där. fripassagerare. jag duschar av dem i kokhett vatten och bränner sönder min hud samtidigt. den brännande smärtan är ingenting mot klådan spindlarna framkallar och jag njuter nästan av att helt plötsligt ha första gradens brännskador över hela kroppen. jag bränner sönder kinder, panna, haka, hals.
när alla spindlar är bortspolade och nerspolade i avloppet lutar jag mig tillbaka mot det blåa kaklet i duschen och pustar ut. inga fler förföljare, inga fler spindlar. jag slutar mina ögon för att vila mina sinnen och min kropp.
ljuset från lampan i badrummets tak lyser igenom mina ögonlock och jag ser spindlarna krypa omkring på mina hornhinnor.
uppvaknandet.
28
Mar
2010
dream a little dream
sakta vinglandes fram på en bakgata i helsingborg och husen runtom hänger över mig, samtidigt ändrar de färger, form och storlek helt utan att bry sig om vare sig perspektiv, formspråk eller naturlagar. 5-våningshus blir 12-våningshus och breddar sig så att fönsterna på framsidan dubblas – för att sedan börjar rotera, ändra färg och allting är ett virrvarr av färger, explosioner och allting känns precis som det ska kännas. det är på riktigt och ingenting skrämmer mig. jag plockar fram en trasig kamera i plast och laddar den med film. börjar fotografera och böjer mig ner över ting jag tycker är vackra och borde förevigas inför de kommande generationerna. allting zoomas in och innan filmen är framkallad ser jag hur fotografier kommer bli. mycket ljus slinker in och det blir som en vacker renoir-målning där ljusprickar täcker människors ryggar, bord, stolar. allting är en dans och jag går vidare.
för att få fram ett fotografi som fungerar så måste jag först ta ett kort *klick* sedan måste jag dra i en spak så att det klickar till 5 gånger. de där 5 klicken gör att det smyger in lite extraljus på filmen och på så vis blir fotografiet mycket bättre.
jag går vidare, vinglar fram, husen dansar med mig och jag ramlar medans jag fotograferar men känner noll smärta. det är som det ska vara. att ramla är inte något onaturligt eller konstigt, inte heller smärtsamt. det är bara så det ska vara. det är så man går här helt enkelt. de få människor jag ser åker runt i mad max-bilar och skriker och viftar med sablar, kättingar och har djurhudar som kläder. jag har ingen som helst lust att fotografera dem utan ser bara på klungan av människor som någonting som skymmer sikten för mig. jag vill se bakgrunden, inte folket.
10
Mar
2010
dream, dream, dream
- sex-sju yngre män surfar på en flygplansvinge i en öken, motorerna vrålar, proppellrarna snurrar fortfarande och sand och grus sprutar upp i kameran bakom. en av männen ramlar av baklänges och voltar, voltar, snurrar runt och stannar upp. någon kommer att vinna genom att stå kvar längst. vingen slår emot en stor sten och de kvarvarande männen flyger huvudstupa framåt och roterar i luften medans de landar en bra bit framför vingen som nu splittrats i flera delar. motorerna är fortfarande igång. alla kommer på benen och springer åt alla håll och kanter för att undkomma. alla utom en klarar sig. han ligger fastklämd under en stor bit ihopknycklad metall. han ser död ut. ett par mad max-bilar kommer körandes. raketmotorer baktill på den bilen som stannar. mannen som förr såg död ut har nu pressat sig fram från under metallskrotet och haltar emot bilen skrattandes.
- en man står i en mörk kontorslokal. han har en väl använd kavaj på sig, bakåtslickat hår. hela hans person utstrålar svett och stress, en nalkande hjärtinfarkt. han stå-sitter mot ett slitet skrivbord och har en gammal bakelittelefon hårt pressad mot öra och axel. han pratar så snabbt och hetsigt att det inte går att förstå hans ord, hans meningar, hans språk. han tittar upp, viftar med en cigarett i luften och pekar mot ett par stora skåp med udragbara metall-lådor. tre lådor i varje skåp. fyra skåp totalt. första skåpet, mittenlådan öppnas. stora bensindunkar i metall. gråfärgade. fyllda med småsaker. minnessaker. en rund stor metallburk öppnas. får aldrig se innehållet men håller på att spricka av nyfikenhet. mannen utbrister plötsligt: -”när blev man så pass gammal att man sparar sitt liv på detta viset?” och det låter på honom som om detta sorteringssätt, detta förpackningssystem faktiskt är något man börjar med vid en viss ålder.
24
Feb
2009
squeeze my tits from the inside
härlig uppvakningsdröm:
jag ligger under en filt i en soffa. en filt i massor av färger. i stolen framför mig sitter hunter s. thompson och orerar. han håller på att bli inskriven på stället. vårdhem, psykhem? in kommer en man med ett litet glas vatten i handen och en skeptisk blick. han ställer sig mot väggen och lyssnar på kavalkaderna av idioti som vräker ur hunters mun. jag nickar mot honom och får inget svar. hans ansikte uppvisar äckel. hunter verkar lukta sig till vem personen är och utbrister: “är det inte det där svinet björn ranelid?”. jag skrattar från soffan och nickar, enbart för att se herr ranelid kasta sitt glas och bli skogstokig. han vrålar och skriker och en fråga kastas ut ur hans mun: “ska det där jävla vraket bo här?”.
när han får ett jakande svar brinner hans ögon och han spottar ur sig att han bestämt sig för att åka hem. hunter sitter i en stol, och har pratat svenska hela tiden. han börjar prata om någon bok som herr ranelid skrivit, om hans horribla språkbruk och hans story om ett gäng skidåkare och han gungar fram och tillbaka i sin stol och skriker “SWOSCH SWOSCH SWOSCH” för att simulera skidornas karvningar genom snön. jag skrattar i soffan. sara är med och försöker lugna ner hunter i stolen. en sköterska kommer med en ihopvikt filt, exakt samma som den jag ligger under. jag frågar hunter om han verkligen är säker på att han ska bo här och han säger att fallet är så.
snabbt hopp vidare:
jag står med hörlurar över öronen och följer en måltavla för prickskytte fara genom landskapet. jag har kontakt med en gammal vän från båstad via comradio och han undrar varfan den tagit vägen. måltavlan rör sig sakta runt en kyrkogård, ett sågverk, en husvagnscamping. jag går ett varv och in på parkeringen kommer 2 vänner. jag försöker ge dem en välkomstkram, men de ryggar hastigt tillbaka. något om maginfluensa från min sida och jag har ingen aning om vad de pratar om. jag betraktar huset bakom oss och det är helskumt utformat, mitt i en backe, 3x3x3m undervåning med en enorm ovanvåning som inte verkar förstå hur hus ska vara byggda för att ens kunna hålla sig uppe. jag pratar med mina vänner om att jag bara behövde jobba lite innan jag åkte tillbaka till vart jag kom ifrån. jga har hela tiden en tidpunkt i huvudet och känner mig sådär lagom stressad, för jag vet att det inte en chans i helvetet att jag kommer att komma med tåget.