indecent exposure

entering the woods

ett tåg stannar till mitt i en mörk, tät skog. jag står redo att hoppa ut såfort tåget stannat till. någon har saboterat det enbart för att jag ska kunna ta mig ut, och försvinna in i skogen. det är skymning ute och allting är lite svårare att urskilja. grenarna framför mig hade lika gärna kunnat vara soldater. jag har två ryggsäckar att hänga på ryggen och jag klättrar sakta av tåget, och är väldigt rädd om den svarta fjällrävenväskan jag har. jag öppnar den när jag nått marken, och just då pyser tåget till och börjar sakta sakta rulla iväg bort i natten. jag är själv kvar.

i väskan ligger ett litet spädbarn och han skriker för full hals men inget ljud kommer från honom. allt ljud är avstängt och jag hänger väskan han ligger i, på min mage så jag kan se honom. han fortsätter skrika och jag böjer mig ner och plockar ut honom. han är gråblå i skymningsmörkret och jag blir rädd att någonting är fel.

plötsligt försvinner skog och spädbarn och väskor. tågspåret rullas ihop och försvinner ut ur synfältet. skogen faller omkull och världen ljusnar till.

<:scenbyte:>

jag står framför ett stort vitt hus med två stora torn på vardera sida. jag går in och sätter mig ner. tydligen ska mitt huvud undersökas och en läkare som påminner väldigt mycket om dr. mengele fäster en slagruta mot panna och nacke på mig och världen börjar vibrera. jag ska tydligen sitta med den där vibrerande saken för att läkarna ska kunna komma på vad som är fel på mig. de skjuter fram ett bord mot mig eftersom den här behandlingen kan framkalla spasmer i benen och de vill inte att jag ska skada mig.

en kortväxt man med skägg kommer ut från läkarens kontor. han har stort rött skägg, gula horn i pannan och en tajt sjuksköterskedräkt som knappt skymmer hans rejäla kvinnobröst. på ett silverfat som han håller upp står en telefon i guld. den ringer och läkaren svarar. den kortväxta mannen betraktar mig med ett snett leende och min värld, som jag uppfattar den – vibrerar bara allt snabbare.

mitt högerben börjar röra sig uppåt av egen kraft, som om det svävade; stöter emot bordet och ger ifrån sig ett par spasmiska ryck. sådär fortgår det under ganska så lång tid. läkaren står hela tiden bredvid mig och kontrollerar att jag inte kräks av vibrationerna. när han är nöjd försvinner han in på sitt kontor och jag börjar samtala med människorna i rummet jag befinner mig i.

jag får plötsligt extremt ont i benet och går ut och sätter mig på trappen som leder upp till huset. jag tar av mig byxorna för att inspektera högerbenet och allting vibrerar fortfarande. jag har väldigt konstiga utslag på benet som jag börjar trycka på. det ser ut som små finnar, fast med tillhörande ögon, och alla är riktade mot mig.

jag klämmer tag runt en av dem och klämmer och och det väser till när neongul vätska sprayar upp över mina händer. jag hittar en kniv som sitter nedkört i blomrabatten och drar den över alla utslagen samtidigt och det pyser och väser, ögonen på benen sluter sig i panik och det känns som om hela benet töms på sjukdom och läkaren kommer utspringandes och sliter åt sig kniven och kastar sig på knä på marken för att se hur pass skadad jag är. han tar fram ett provrör och fyller det till hälften med den neongula geggan som fortsätter pumpa ut ur mitt ben.

jag kan se ådrorna i benen darra till och spotta ur sig den sista sjukdomen. läkaren håller upp provröret och kliar sig på hakan, tittar på benet, tittar på mig och beslutar att ta bort slagrutan de fäst mot min panna och nacke.

världen surrar till, ögonen verkar tappa förmågan att se och sen sakta men säkert kommer synen tillbaka och jag sitter på knä vid ingången till läkarmottagningen och är täckt av blod. läkaren ser genuint orolig ut och ser inte alls ut som dr. mengele. en sköterska kommer utspringandes med gasbindor & kompresser.

jag tappar medvetandet.