indecent exposure

i just need to wake up

vaknar upp på ett torrt gammalt rapsfält och ögonen är inte riktigt med när de först öppnas. allting är suddigt, allting luktar skarpt av högsommar, insekter och åker. ingenting i kroppen är brutet känns det som och efter ett par försök kommer jag upp på knä och knådar den torra jorden för att försöka komma ihåg vad som egentligen hänt och varför jag vaknar upp på ett fält mitt på dagen.

synen börjar återhämta sig och jag blinkar till ett par gånger för att försöka lokalisera mig. ingenting som får mig att komma ihåg någonting. en gigantisk åker, en större bondgård ett par kilometer bort, ett dike som sträcker sig bort mot horisonten. diket får mig att komma ihåg något men det enda som ploppar upp i minnet är spindlar, i tusental.

jag kastar mig mot trånga väggar i en gränd, fukten tränger genast igenom mina ytterplagg och jag hör fotsteg som klapprar mot kullerstenen bakom mig. jag vänder mig inte om för att se vem eller vad som jagar mig. över kroppen har jag en infernalisk klåda som jag går att trycka bort. allting kliar, jag springer i vild panik och kastar mig ut på bilfyllda gator och framkallar en symfoni av bildäckstjut, biltutor och skrikande människor. snabba klipp och minnesbilder och plötsligt är jag i ett trapphus och tar sjumilasteg uppför trapporna för att undkomma klådan och min eller mina förföljare. jag ringer på dörrar och faller ihop på knä utanför en dörr. en blond man i bar överkropp öppnar. han släpper in mig efter att jag vrålat att jag behöver en dusch omedelbart.

i duschen sliter jag av kläderna ett plagg i taget och jag har miljarder små svarta spindlar som kryper omkring på mig. de biter inte mig, bygger ingenting, spinner inga nät. de bara är där. fripassagerare. jag duschar av dem i kokhett vatten och bränner sönder min hud samtidigt. den brännande smärtan är ingenting mot klådan spindlarna framkallar och jag njuter nästan av att helt plötsligt ha första gradens brännskador över hela kroppen. jag bränner sönder kinder, panna, haka, hals.

när alla spindlar är bortspolade och nerspolade i avloppet lutar jag mig tillbaka mot det blåa kaklet i duschen och pustar ut. inga fler förföljare, inga fler spindlar. jag slutar mina ögon för att vila mina sinnen och min kropp.

ljuset från lampan i badrummets tak lyser igenom mina ögonlock och jag ser spindlarna krypa omkring på mina hornhinnor.

uppvaknandet.