17
May
2010
we could be leaving this country
värmen som dansar på hustaken. fåglarna fortsätter sitt eviga skrikande. fågelungarna piper ikapp med föräldrarna och kräver att bli matade. själv inväntar man dagen man förhoppningsvis får se de små liven ta sina första vingtag. alternativet för ungarna är att falla 6 våningar ner mot en ganska hårt trottoar.
- 2 män sitter utanför en affär. varsin stol, ett litet bord av metall framför sig. en vattenpipa står och jäser på bordet. de röker och kvarteret fylls med dofter från fjärran land. en man kommer gåendes och möts av ett: “hej, mannen” från de 2 männen med vattenpipan. han höjer armarna och pekar glatt bakåt och säger att deras rök luktar långt upp mot ett annat kvarter. han ler med hela ansiktet, hela själen. han sätter sig ner och blir erbjuden att röka.
- en tågresa genom sverige: vagnen vi sitter i är besatt av alla onda andar som genom tiderna rest med sj. efter 1 timmes restid annonseras det ut att fjädringen i vår vagn är trasig och det är därför vi alla i vagnen verkar tro att vi sitter i någon hetsig berg & dalbana och klamrar oss fast för glatta livet. skolklassen i vagnen är läskigt lugna och trevliga mot varandra och jag misstänker hjärntvättning. de bjuder varandra på godis, de pratar som miniatyrvuxna med varandra (trevliga icke-aggressiva vuxna) och allting ger mig ståpäls. ett par av barnen får diverse drycker hällda över sig då de ställt dem på de nedfällbara borden framför sig och tåget börjar gunga som en speedad gungstol när en sväng kommer.
- en dam går framför mig. bakom sig har hon en liten vagn full med matvaror. en bil kör upp ett 10-tal meter framför oss och väntar på möjlighet att svänga höger. damen börjar svinga med sin lediga högerhand och väsa “flytta på dig, för helvete.” och verkar märkbart irriterad över att bilar existerar. jag noterar halskydden på hennes skor och funderar lite över möjligheterna att halka på snustorr asfalt.
26
Apr
2010
my rooftop diamond
[jag ser dig:] vårkväll, fönsterna är öppna i vardagsrummet. utanför skriker måsarna som försöker sig på att bygga bo bakom ett vindsfönster och samtidigt hålla de nyfikna duvorna borta. i fönstret står man och betraktar dem, med kameran bredvid sig ifall någonting extraordinärt händer. inte för att det brukar hända något speciellt på denna gatan. inte ens när tiden kommer för måsarna att putta sina ungar över kanten så att de kan lära sig, eller inte lära sig flyga är någonting man höjer på ögonbrynen åt. för det är ingenting speciellt, det är bara så naturen fungerar. alla kan inte leva. det är vi medvetna om. när det gäller djur.
måsarna fortsätter sitt eviga slagsmål med duvorna om rätten till hustaket och deras skrik är ibland öronbedövande. jag tittar över på dem och suckar: -”en hel jävla sommar till av detta alltså, det är snart dags att leta upp ny lya.”
[måsarna tystnar]
[jag ser dig inte:] nere på gatan kommer ett par människor gåendes. en av dem bärs upp av två andra. hans andetag är hörbara ända upp på femte våningen där man står. jag tar kameran och knäpper av ett par bilder ner mot dem. zoomobjektivet gör så att det känns som om jag står två meter bort. ljudet av slutaren ekar mellan husen och en av männen därnere på gatan tittar upp och jag fångar hans brunögda arga blick och hans ihopbitna läppar perfekt på två-tre bilder. han ger mig fingret. ett kort till.
han kommer på sig själv och får in handen i fickan på sin svarta hoodtröja igen. jag lutar mig tillbaka, kollar igenom bilderna och får fram hans perfekta långfingershälsning. på fingret har han en diamant tatuerad, men det som slår mig mest är att han har ganska färskt glänsande blod över knogarna och hela handryggen. när jag tittar ut genom fönstret är de borta.
[måsarna fortsätter sin tystnad]
[jag ser dig:] jag tittar över på måsarna. de står vid kanten på taket och tittar ner mot gatan. väldigt nära dem står duvorna och gör samma sak. de lyfter sakta på sina huvuden, unisont och nästan inövat, som på teater. deras blickar riktas mot mitt håll. sedan fäller de ut vingarna, fortfarande med blickarna fastnaglade vid min. sedan kastar de sig ut över kanten. själv står man som en idiot i fönstret, kameran i hand, men alldeles för förvånad för att kunna knäppa bilder på det som sker framför ögonen.
[jag ser dig inte:] när de landar hörs ingenting. kropparna ligger därnere, lite blod glittrar i solskenet, ett par fjädrar flyger iväg. tystnaden har lagt sig. länge står jag och tittar på fåglarna som ligger döda på gatan. tar fram kameran till slut och tar ett par bilder på dem.
[jag SER dig:] jag höjer blicken. och reagerar direkt av rörelserna på taket rakt över gatan. kameran flyger upp direkt av ren reflex, det har hänt för mycket konstigheter idag och nu är beredskapen på högsta. jag ser aldrig någon med mina egna ögon, jag ser inte någon genom kameran.
det är inte förräns bilderna framkallats som jag får se honom igen. killen med diamanten tatuerad på långfingret. och han sitter där, på kanten till taket rakt över mitt fönster och ger mig fingret. denna gången har han inget blod på sina händer. det som slår mig är hans vackra leende. som aldrig verkar ta slut, och nu är det förevigat. en gånger en meter stort blev fotografiet till slut. och all skärpa är fokuserat på diamanten på hans långfinger, och ur den strålar kärleken till livet.