indecent exposure

where do you think you’re going?

en snöblindhet som infinner sig. en röst som illmarigt väser bakom vänster öra. den rösten som genom åren blivit alltmer högljudd, alltmer påträngande, alltmer verklig. att vifta bort orden som knappt är hörbara – går inte längre. det är ju inte så att det aldrig förr berättats om trasiga själar med hörselsyndrom.

den arga mannen. ståendes i snöslask. han pratar för sig själv, hans läppar rör sig knappt och man hör ett mummel. han skakar på huvudet, tårarna fyller hans ögon, som de gjort i dagarna fyra. han viftar på huvudet, slår sig för öronen. det är någonting i hans blick. skam? skräck?

vi gör bryskt förbi en kvinna som med en pipande röst frågar om vi har ett par slantar över; det har vi inte, och tankarna slår herrn som just sagt nej. hur gör de hemlösa när bankerna inte längre tillåter riktig valuta utan tvingar in mänskligheten i ett visakortsberoende. skaffar de hemlösa kortapparater? ger man dem mat istället? hur överlever människorna i botten när de längst upp sätter gränser utan att veta någonting om de som hamnar utanför dem?

huttrandes i en extremt obekväm soffa. benen i kors. en stickad tröja värmer en del. händerna iskalla. benen likaså. efter den där halva ölen på krogen hände något. som vanligt. kroppen säger ifrån. kroppstemperaturen sjönk från normala 34,9 grader och landade någonstans på 12-gradersstrecket. en vandring hem genom slask, med blicken fäst mot hustaken. snön fortsätter falla, men denna gången inte från himlen utan från stadens sluttande tak som inget hellre vill än att bli av med sin blöta iskalla vita vinterpäls.

gapskrikande siamesiska tvillingar väller ut ur portuppgångar. skrattande läten ekar mellan husväggarna och medans bilar exploderar ett par 100 meter bort så springer vi skrattandes hand i hand, med en svans av gapskrikande siamesiska tvillingar och skrattande barn efter oss. vi tappar vår egen puls och fattning medans vi snubblar över påsar fyllda med blod. till höger om oss ligger vraket av en omkullvält blodgivarbuss. chauffören snyftar på trottoaren bredvid. ett par barn springer skrattandes fram till honom och ger honom godis ur rosa godispåsar. han ler fastän han ganska synbart slagit käken ur led. mobiler börjar ringa i lägenheter längst vägen vi springer. människor svarar inte. allting ringer, vibrerar, skakar, omhuldas i en tjock hinna av öronbedövande ljud. vi exploderar sakta inifrån och galenskapen påbörjas enbart när vi själva känner att vi måste fly. medans flykten i vissa fall kan vara en egensinnig handling är det ingenting för sådana som oss. inte med svansen bakom oss. vi flyter på öronbedövande ljudvågor från ynglingarna bakom oss och våra fötter sluta röra vid marken. våra kroppar slappnar av, vi lyfter uppåt mot skyarna – till slut så högt upp att vi kan blicka ner mot hustakens blöta iskalla vita vinterpäls. du sträcker ut handen och fångar upp lite snöslask och kastar mot mig. vi virvlar runt av rörelsen och fortsätter rotera längre och längre upp.

skratten nedanför försvinner sakta, sakta och