indecent exposure

get ahead in the race against time itself

vi välkomnas av snöfyllda leenden och kokheta handflator mot kind och barm. vi motas in i någon sorts djurfålla och bedövas där med elchocker, hårda kramar från små barn med stora nyfikna ögon. vi ställs på rad i rulltrappor som aldrig verkar ta slut.

vi möter inga andra människor på vägen upp, ingen är på väg ner. ingen återvänder. ur högtalare till höger om oss hör vi catherine ribeiro sjunga låten paix. jag tittar ner på min vänsterhand och smärtan i mitt förlorade ringfinger tilltar för varje meter uppåt jag kommer. jag drar handen genom håret, tänker tillbaka till bestigningen av mount everest. tänker tillbaka ett par år till. hamnar i ett svart tomrum.

längst med väggarna trycker sig folkmassor mot de smutsiga rutorna. de betraktar oss medans vi åker längre och längre, högre och högre upp. finklädda är vi. smycken runt halsar, dyra klackringar på fingrarna. tyvärr har någon av oss trampat i hundbajs och odören förföljer oss. ingen tar på sig illdådet och erkänner sitt felsteg.

i bakhuvudet vet vi alla vad som väntar.

ett par år tidigare: en munfull havsvatten när jag sväljer ner klunk efter klunk av smutsigt havsvatten efter en misslyckad dykning från piren i helsingborg. ett oändligt antal maneter som guppar runt i hamnen medans jag känner paniken sprida sig genom ådror, nerver, tankar. krampaktigt viftandes, sprattlandes. det är inte djupt där jag landade. en rostig cykel på botten agerar stödpelare och gör så att jag inte sjunker.

vidare på en regnig asfalterad väg. hand i hand. till höger: sädesfält som böjer sig under det piskande regnet. till vänster: glasmästarens hus. genomskinligt. dåligt putsade rutor gör tyvärr att man inte ser in. han har blivit gammal. tröttnat på yrket? tröttnat på livet?

ur innerfickan tar jag en cigarett. tänder med guldtändare. jag tillåter människorna i folkmassan att möta min blick; jag möter deras. jag höjer min hand och vinkar sakta åt dem. i handen håller jag den rykande cigaretten. de jublar. de vet att jag vet vad som väntar. och att jag erbjuder dem en sista show gör dem högljudda, vilda; somligas ögon försöker pressa sig ut ur ögonhålorna, andras tungor hänger fladdrandes utanför munnen, saliven rinner. naglar klöser på rutorna, de vill komma igenom. de vill röra oss. en sista gång.

vi vet vad som väntar.

vi kommer stå i den här rulltrappan för evigt. en vacker människas helvete. jag sänker blicken, tömmer huvudet på tankar, försöker att stänga ute oljudet runtom. andas in, andas ut. vi är här för att visa den fria människan vad brott innebär. beskåda oss. håna oss. avväpna oss med era vrålande läten, era nedlåtande blickar. vi levde åtminstone, om än för ett par tre sekunder. vi tänkte fritt, vi rörde oss fritt, om än för ett par tre sekunder. vi var fria. levande. äkta.

till skillnad från er. i flocken.