indecent exposure

headlights are coming, over the hill

ni vet känslan av dålig hudkräm på insidan av handen. den där klibbiga känslan som inte försvinner, den där hinnan av maskinframställd vit sörja som man med gott mod smörjer in sig med? ja, bra. då är vi på samma våglängd – ett tag. tills tankarna spårar ur och jag väller ur mig en av mina små fobier. handkräm. mot handflatorna.

det har ingen bakgrund, ingen framtid, ingen nutid. inget resonemang biter på det. det är bara en känsla av äckel varje gång handkräm hamnar i handflatan. och om man, som ansvarig för denna kroppen, lider av torr hud under vinterhalvåret, och speciellt huden på ovansidan av händerna – så kommer problemet med handkrämen fram i ljuset. att, som ansvarig för denna kropp, levt i blindo i nästan ett år och sluppit smörja in ovansidan av händerna.

tricket är att applicera handkrämen på ovansidan av händerna. 2 vita toppar av kräm på vardera hand, sen använder man inte handflatorna alls. utan trycker ovansidan av händerna mot varandra och smetar ut krämen. det må se dumt ut, men det gör även så att jag, som huvudperson, som berättare, som människa – faktiskt kan gå vidare med min dag utan att kräkas såfort jag blir påmind om geggan som lagt sig som en svettig hinna över mina handflator.