ord. skägg. ångest. skägg. present av älskade kvinnan. den röda boken som startskott för den röda perioden; kärlekens period. smöret flyter och jag älskar det. saker har löst sig. på bra sätt. klumpen i magen ligger kvar och gnider sig mot hjärtat. bossk – I ljuder ur högtalarna. baslådan smattrar då och då till med basgångar. blicken flackar. tröttheten sätter in sina fotsoldater igen, stampar in över ögonen mina, sätter små svarta fotspår över hela mitt synfält och sakta men säkert hänger de små men många betongklumpar i ögonfransarna, allt för att tynga ner ögonlocken, få mig att sluta ögonen, få mig att låta medicinen sköta sitt jobb, sluta kämpa emot, bara sov, sov bort skiten.

att flytten skulle kännas så overklig. han bor där nu, däruppe, i svenskens rike, i fiendeland, blivit en uppsvensk. den där skånefanatiska jäveln som förr vrålade och frätljud hördes såfort hans fot sattes på fel sida gränsen. kärleken till skåne kommer ju aldrig att försvinna.

läktiden har påbörjats. instanser har kontaktats. framtiden är vibrerande av ovisshet och hösten känns läskigt färggrann. världen andas runtom en, och man försöker inhalera dofterna. och hoppas, hoppas, hoppas att man kan ta ett andetag till, följt av ett till.

fortsättningen med drömmarna i denna hemmet har inte framkallat besvikelse. det är mardrömmar för hela slanten. hela tiden. tre stycken under natten. minns grumligt insjövatten som man bottnade i. en träflotte bland vassen. en död man på botten som grabbade tag om fötter, armar, ben, drog ner och höll kvar. efter uppvaknandet kom känslan av att huset välter, en klassiker som annars bara brukar komma när man håller på att somna. kort tupplur på eftermiddagen resulterade i arton minuters sömn och en dröm innehållande betongtunnel, tak som rasar in ett tjugotal meter framför en, man vänder sig om för att undkomma, och då rasar taket in på den sidan också och man är fast. uppvaknandet.