3
May
2010
i’m too sad to kill you
- instängd mellan en grupp yngre skrikande förmågor. de diskuterar skolavslutningar, viftar med sina stora ryggsäckar och gör high-five helt ogenerat medans deras gälla röster skär sönder öron och trasar sönder allt vad vett och normalitet heter. de diskuterar ett påstått mord här i stan och en av killarna kräker ur sig: “öh, öh, det var jag som gjorde det.” ingen skrattar. killens blick flackar lite mellan vännerna och landar till slut i hans egna knä där han håller kvar den ett par minuter. tillräckligt länge för att han inte ska titta upp, möta blicken från den bleka genomskinliga flickan som sitter rakt framför honom.
- gångarna som aldrig verkade ta slut. människorna man mötte som mestadels såg nedstämda ut kom antagligen från sitt senaste möte med respektive läkare. de ler aldrig. läkarna däremot verkar friska, glada och nyktra. läkaren vi träffar klappar mig på axeln och det enda jag vill veta är vad den senaste skallröntgen visade. -”vi kommer till det, vi kommer till det..“, säger han ursäktande och viftar bort frågan ett par minuter till. vi pratar ett tag och han skickar iväg en remiss till neurokirurgen som ska ta över just huvudsektionen av mig medans han kommer fortsätta med den kroppsliga aspekten av problemen. ingenting sagt, ingenting gjort. det är fortsatt medicinering över sommaren. återbesök när vintern lagt sig över våra gator. sommaren verkar räddad.
- under dagen såg jag en äldre kvinna le för att jag inte gjorde en så stor sak av att en receptionist inte hade 10 kronor att ge mig när jag betalade för 2 sjukhusbesök. “vi kan ta det nästa gång.”, sa jag lugnt och kvinnan i receptionen sa att hon skulle skriva upp att jag skulle betala 10 kronor mindre nästa gång.
- äldre kvinna nummer 2 satt i rullstol och pratade i telefon. en sån där gammal telefon man kan se lite varstans fortfarande. man betalar med telefonkort. hon pratade och hennes röst passade inte alls ihop med hennes utseende. hon hade inte den där åldrade rösten utan lät som ett litet barn fortfarande.
- trycker på hissen och vänder huvudet åt höger – en man kommer haltandes mot mig. jag rycker till och får för mig att han är ute efter mig eftersom jag är i slutet av korridoren och det finns inga andra dörrar förutom hissdörrarna. jag trycker igen på hissknappen och sparkar lite nätt på dörren. jag vänder huvudet till höger igen för att se hur långt han kommit. jag är ensam i korridoren. hissdörren glider upp med ett swischande, inte alls likt ljudet från dörrarna i star wars, och jag går in i hissen med den haltande mannen kvar i minnet. jag trycker på knapp: GRÖN och försöker efterlikna hissmusikens läten genom att vissla.