11
Aug
2010
what we are, and have become
vi tittar aldrig bakåt – bara framåt, framåt, framåt. vi stannar inte upp och tänker efter, för det är inte så vi fungerar. vi måste vidare. upp för nästa steg, vi måste klara ännu en level, lägra ännu en man eller kvinna, vi måste utvecklas, lära oss mer om vår omgivning – som vi ignorerar totalt när den skriker ut i en sprattlande dödskamp. vår mark brinner, vårt hav färgas svart av blodet från världens inre, något vi frenetiskt sörplar i oss likt speedade mygg och vi biter oss fast i världens hud som mekaniska fästingar. vi säger att vi bryr oss om världen, våra medmänniskor, men i själva verket har vi för länge sedan tappat greppet om vad benämningen människor står för. vi har blivit en parodi på oss själva, vi har blivit just de personerna som våra förfäder fasade för att vi skulle bli, om inte värre. vi har sakta muterats in i en värld som gång på gång visar att vi är små intetsägande kryp som en liten orkan, storm eller värmebölja lätt sopar under mattan.
men vi kommer aldrig att stanna upp, vi kommer fortsätta, framåt, framåt i en allt hetsigare takt. vi ökar farten, pressar gasen i botten och med utstående ögon vilda av droger, som läkare ordinerat oss i lugnande syfte, kommer vi att skrika och frusta oss in i någon sorts uppkopplad evighet. vi kommer aldrig mer att kunna dö. vi är inne på en väg där tabubelagda ämnen blivit snäppet värre – något man blir av med jobbet eller ansiktet om man talar öppet om.
allting är verkligen försent. vi rusar motorn och kommer till slut upp i 250km/h, vi biter tag i svångremmen vi virat runt överarmen, en sista lugnande spruta för att döva ångesten över vetskapen om att detta är slutet och att vi genomlidit slutet i hela vårt liv. bergväggen närmar sig snabbt och istället för att krossas ihop med bilens metall och ett par avskrap från berget som fortsätter våra själar in genom berget, genom hela världen, genom varandras sinnen, tankar, lycka och smärtor: vi fortsätter ut i vad vi kallar universum och slutar aldrig att röra oss framåt.
14
Jan
2010
out here, we blow shit up!
utanför fönstret är det tyst. det är det egentligen alltid, konstigt nog. stockholm är tyst. tystare än lilla hålan klippan i skåne. mycket tystare. åtminstone runtomkring där jag bor. tystnaden. snöfallet. de snötäckta taken på huset rakt över gatan. människorna i fönsterna. deras liv. man bygger fortfarande upp historier om personerna i fönsterna. och samtidigt, fortfarande, tror man att de gör exakt samma om en själv. ett utbyte av tysta berättelser som bara florerar i vardera lägenhet, kanske t.om kompiskrets.
underliggande vrede om kroppsliga krämpor har tonats bort en del. en del tårar under förmiddagen. allting löste sig till slut och lyckan drog sina händer genom både mitt och saras hår. vi tog en liten promenad. vi gav inte upp, vi löste problemen. och ringde en hel del samtal. sara fick svar på sina. jag fick prata in på telefonsvarare.
idag i hissen såg ansiktet smalare ut än vanligt. en nytt sätt att äta har infunnit sig. potatis & kött. enbart. det är vad magen vill ha just nu, och det verkar vara det enda magen klarar av just nu. utredning om problemen fortsätter. på lördag fortsätter undersökningarna. ja, tydligen har sjukhusen besökstider även på helgen häruppe. nästa vecka blir det ct-röntgen av skalle ute i huddinge. utredning fortsätter. jag vet fortfarande lika lite nu som för 10 år sen.
ett paket kom med posten idag. lite godis, en lapp från min mor och lite garn till sara. lyckan. och vi tackar min mor väldigt mycket.
8
Jul
2009
whiskey leech
små små fragment av vad som varit:
tågresor, backgammon, panikattacker som sakta men säkert går att kontrollera någorlunda, kel och smek med sara, besök i malmö, en utslagen man på rygg utanför mormors bageri: “andas han? ja han andas. då går vi vidare.”. bilresor. ullared. en bilolycka med tillhörande arg, förvirrad, livrädd, panikslagen man som inte förstod vad man sa åt honom. jag i telefon med 112, 3partsamtal mellan 112, mig & ambulans. återberättandet av händelser och sinnesintryck av mannens utstående ögon, den synbara pulsen under hans tshirt (man såg hans hjärta försöka fly sitt fängelse i mannens bröstkorg). vidareresa efter ambulansens ankomst. “vi tar hand om detta” och peka med hela handen åt oss att lämna scenen.
ullared var ullared. jag blev inte påkörd av någon blåhårig 130cm lång tant dock. en anställd tacklade mig med en pall shampoo. så det var väl alltid något. det dyraste jag inhandlade var en stock snus. men nu har jag varit där och det var rätt ok. det var överkomligt. kanske för att vi körde på årtusendets varmaste dag. mcdonaldsbesök efteråt. polacker pissandes bredvid vår bil.
malmö. folkets park. jag och sara med vinflaska och backgammon, filt och honungsmelon. trevliga stunder.
och jag har för engångs skull faktiskt tagit tag i någonting. det har nog lite med min hälsa att göra också. hals & bihålor blir cementbelagda väsande entiteter med eget liv såfort jag befinner mig i min lägenhet. hyresvärden har kontaktats. i måndags. skulle få samtal efter att jag samtalat med henne. ingen ringde. ringde upp återigen idag och undrade vad som hänt. ingen aning, var svaret och det skulle telefoneras mera. jag inväntar tålmodigt ett samtal. kommer inget innan middagstid imorgon kontaktas hälsovårdsnämnd och hyresgästförening och jag tvår mina händer av vad som komma skall.
besök av mosters man idag. han misstänkte laminatmattorna i hall, kök, målarrum, sovrum. de kunde tydligen vara dåligt lagda. det var något med att lämna den gamla mattan kvar, lim för nya mattan och någon kemisk reaktion mellan gamla matta + nya limmet. det kunde lukta ohyggligt äckligt. och det gör det. jag har kommit på doften. roadkill som legat ett tag. ni vet så länge att de säckat ihop totalt och köttet numera bara är ett myller av larver, skalbaggar och fan vet vad. den doften. adera sedan doften av smörjgrop på random bilverkstad, så vips har ni doften i min lägenhet. och man undrar varför jag alltid är förkyld och täppt i näsan.