indecent exposure

one foot in front of the other

sittande i tunnelbanetåg. regnet smattrar mot rutorna. kylan utifrån går rakt genom glaset, rakt genom fyra lager av kläder man proppat på sin stackars kropp. medans man rör sig framåt noterar man små ögonblicksbilder som fastnar i hjärnan: ett litet barn böjt över en cykel där kedjan lossnat, han torkar sina oljiga händer på byxorna, tittar upp och möter min blick med tårar i ögonen. och där sitter jag, villig att hjälpa, få bort hans tårar, få hans kedja på plats igen – men tåget accelererar och han försvinner ur mitt synfält och jag ur hans.

på tåget: en sliten kvinna, kanske 50+, kanske 25 år, det går inte riktigt att sätta en ålder. hårt sminkad, slitet ansikte, vilket gör åldersbestämmandet svårt att sätta rätt. sorgsna ögon, kanske ett hårt liv, kanske någon nära precis lämnat jordelivet. sminket verkar cementerat i hennes ansikte och hon möter ingens blick, utan flackar med ögonen än hit, än dit. händerna hårt knutna i knäet.

vilsna själar som man möter. snabbmöten där man på ½ sekund har en människas liv, framtid, mående, arbete, död, framför sig. och sen ser man personen aldrig mer. vi vandrar genom varandras personliga sfärer, stöter emot varandra som elbilar på tivoli, noterar varandras närvaro här i världen och går framåt i vår egen takt, mot vår egen framgång eller vårt eget nederlag. ingen av de andra kan hjälpa mig att nå framgång. medans jag kan höja dem till skyarna på ett ögonblick.

en stor stad. massor med människor. min betraktar-ådra får utlopp för allting som finns att få utlopp för. trivseln finns. oron och ångesten över att vara utomhus bland andra människor dämpas sakta men säkert. snart kommer sjumilastegen återigen. snart trampar vi självständigt och med självförtroende längst med livets vägar. medans vi gör det strör vi vår egen väg med torkade rosblad, allt för att få till någon sorts soundtrack till vandringen vi genomför. även om det här med att trampa på blommor är lite äckligt och ger diktaturvibbar.