• en man dyker upp från ingenstans, sjaskigt klädd, rutig brungrå skjorta som är helt felknäppt, på det en grå väst med massor av fickor och hans byxor är grårutiga och hans skor är på väg att tappa sulan helt och hållet. i handen håller han ett koppel och hans hund skäller på förbipasserande i manisk takt. folk ryggar tillbaka och han skriker: “nej!” & “han bits inte, det är ok!” om vartannat. han sticker in huvudet genom dörröppningen och frågar oss om detta är en mediabutik, och hans tänder dansar en ohygienisk virveldans i hans mun och odören biter tag om min strupe fastän jag står 10 meter ifrån honom. jag svarar: “nej!” och han drar på smilbanden lite och kör en tyst och meningslös: exit – stage left.

• temperaturen ligger runt 20-22 grader och jag noterar en ung man komma gåendes utanför. mössa, dunjacka, jeans och tunga, vadderade skor. han går bara förbi lite snabbt men återkommer efter 5 minuter då han tar upp en cirkelgång runt cykelstället utanför. 10 gånger rundar han cykelstället medsols, varpå han snurrar ståendes på plats 4-5 gånger och upprepar cirkelgången runt cykelstället motsols. sen försvinner han åt höger, ut ur scenen.

• damen i lägenheten bredvid står i trapphuset när jag lämnar lägenheten. hon är gammal och har rullator för att ta sig fram. ett par paket har kommit till henne och hon försöker få in dem i lägenheten. hon bakom rullatorn och så puttar hon paketen med den. tröskeln tar emot och jag erbjuder henne min hjälp. hon blir glad och jag bär in 2 ganska stora tunga paket och lägger på hennes hallgolv och hon tackar mig så jättemycket. jag säger att det inte är några problem och säger att om hon behöver hjälp fler gånger och jag är hemma så är det bara att knacka på så ställer jag upp. dagens goda gärning.

• i den lilla parken som jag går förbi ett par dagar i veckan sitter det människor överallt. gamla som unga. de äldre håller sig i skuggan är och betydligt mer påklädda än ungdomarna som sitter bredbend på trästolar som är utställda runt fiket. de är utställda på så sätt att det ska se ut som om där inte är ett mönster eller mening med hur de är uppställda, men tittar man tillräckligt länge finner man ett mönster. de flesta av gamlingarna som sitter på bänkarna i skuggorna pratar med varandra och skrattar, dricker vatten, äter vindruvor, håller tag i sina rullatorer, käppar, kryckor medans ungdomarna oftast sitter med mobiltelefon tryckt mot örat och/eller en laptop (mac) på bordet framför sig. kontraster. hur kommer de kontrasterna se ut när vår generation sitter på bänkarna i skuggan och de ännu ofödda tar för sig av världen?

• en mamma kommer gåendes med sin dotter i barnvagn framför sig. båda är klädda i färgglada kläder, dottern skrattar och pekar på allt och frågar och mamman svarar glatt på allt barnet frågar om. de håller på att krocka med möblemanget utanför en restaurang och barnet frågar genast varför det står en massa stolar & bord på trottoaren och mamman svarar glatt på detta. och det slår mig att det är första gången sen jag flyttade hit i september jag ser en förälder föra en konversation med sitt barn. alla andra gånger jag sett just den här bilden har det varit att barnet antingen sovit eller suttit och uttråkat tittat på omvärlden med en neutral min på munnen medans mamman eller pappan som kör vagnen antingen surfar på sin iphone (såklart) eller håller den tryckt mot örat och frenetiskt spottar ur sig stressiga saker som ingen vill höra.

-”everything is ok, everything passes on by, everything is doable and accepted – as long as you dance in the dark with your shirt tucked in your pants and your hands in your pockets.

vi avfärdar andra människors rädslor som just rädslor. avarter av vårt eget sinne, något vi innerst inne säkert också har en svag dragning av skräck gentemot. vi noterar rasrisk-skyltarna överallt i stan. vi noterar människors blickar uppåt, för att se om det faller istappar, snötäcken eller dylikt från skyarna, från hustakens sluttande dödsfällor. faller inget för stunden gör vi vidare och vänder snabbt blicken nedåt istället. fokusera på det fasta hala istäcket på trottoaren istället, fokusera på mannens skor framför dig – se för allt i världen inte någon av de mötande människorna i ögonen.

kvinnan framför som vid ögonkontakt med en av rasrisk-skyltarna snabbt förflyttade sig från mitten av trottoaren till någon sorts smygande ninjaförflyttande husväggssmekare medans hon fortsatte sin färd framåt på trottoaren.

vi noterar välkommen-mattan i ica-butiken. det som förr åtminstone kunde kallas för en matta, men nu, i snöns och slaskens tid mer borde liknas med filtig pool-liknande attiralj. [mamma med barn #1] – jag hör ett klatschande ljud och barnet bakom mig står och stampar i sörjan, det stänker grus och brun slask över färdigsalladerna bredvid honom. hans mor schyschar honom och säger “nej nej“.

[mamma med barn #2]:  som kommer gåendes längst gången. barnet hostar något så kopiöst att jag bara inväntar ett gejserliknande utbrott från hans munhåla. han raphostar och mamman stannar upp, böjer sig ner och undrar om han är ok. han pratar tyst om någonting-rap-som-vill-upp-någonting. mamman reser sig och de fortsätter gå. barnet fortsätter hosta som om han ska spy upp smådjävlar vilken sekund som helst. den lilla 70cm höga köttportalen till helvetet. och inombords noteras det för fullt. mitt illamående av barnets läten. min höjda beredskap på när han väl faktiskt hostar så att han slutar andas. scenarion som utspelas inuti huvudet  och ingen av dem slutar bra. till slut försvinner mamma med barn #2 från mina öron och det kan fortsättas med inhandling av mat.

även på tunnelbanan ökade ilskan av någon anledning. 3 av 4 säten till vänster om mig var upptagna med något jag antar kan kallas för människor. 2 unga damer och en man, hans ansikte höll sig hela tiden utanför synfältet så han förblir osedd här i livet. så var det även med damerna. osedda. fastän man tittade rakt på dem var det ingenting som fastnade. teflonansikten. blicken bara gled av dem, bort, bort, ansiktet vände sig instinktivt bort från dem: de hade ett långt samtal om de hellre hade velat gifta sig eller få barn, och det kändes som det dummaste samtal jag någonsin varit tvingad att lyssna på.

vi går igenom en liten park. i ett par buskar vid slutet av parken har någon hängt upp massor med talgbollar och det kvittras febrilt från talgoxar och andra diverse småfåglar. vi pratar om kvittrandet och hur skönt det är att höra på i förbifarten och att det inte är ett ljud man skulle vilja ha runtom sig flera timmar i sträck. vi hämtar en hatt. vi blir bjudna på middag, vi hänger upp gardiner. vi lever ett bra liv.

vi låter ögonen vila på omvärlden. som utan min medverkan, då jag för tillfället var pausad i en bekväm stol på bussen, faktiskt fortsätter att finnas till, rotera, utvecklas. något steg fram, något steg bak – en livets dans på asfaltsgolv.

resan framåt i världen går så snabbt, accelerationen ökar hela tiden och chauffören ser bitter och grå ut i backspegeln. medpassagerarna hoppar av vid slussen och jag sitter nästan helt ensam kvar och undrar om jag hoppat på fel buss och detta är slutstationen. den enda människan förutom chauffören är en kvinna som sitter nästan längst fram. och utan problem fortsätter resan.

människorna utanför fönstret är stillastående – frusna i ögonblicket. mitt ögonblick, inte deras. duvorna som flygande värjer sig för vår framfart glider förbi. även där stelfrusna. som papperssvalor.

vid kajkanten står en man och hostar, håller sig för bröstet. han ser lidande ut och jag inväntar bara att han ska ramla ihop i en hög av död. människor går förbi honom, tittar inte ens på honom. ett hus tar upp mitt synfält och mannen och människorna försvinner.

asiatiska turister står utanför ett slott i en klunga. ansikten täckta av halsdukar, sjalar och mössor. kameror i händerna. pekandes med tumvantar åt olika håll. vilse?

grävmaskiner pressar upp asfalt och jord. orangegula arbetare hackar och gräver vid gasledningar. en man står och röker i gropen och inom mig får jag syner av exploderande gasledningar, kroppsdelar – en sakta roterande halvrökt cigarett som swischar förbi kameran. själv ligger jag tryckt under sätet och skyddar ansiktet med armar och händer.

en välklädd kvinna kommer gåendes, i famnen har hon ett stort vitt duntäcke: 180x200cm stort skulle jag gissa på. hon kommer till en liten park med snötäckta bänkar. stannar upp och lägger ner duntäcken på en av bänkarna. stannar kvar där ett par sekunder och tittar sig omkring, sen går hon vidare. duntäcket låg kvar i snön.

[betrakelser från senaste tiden]

• kvinnan vid parkeringen: måste ha varit bindgalen, väldigt uppretad eller extremt anal av sig. från det att vi såg att hon skulle ta sin bil och förflytta sig bort från parkeringsplatsen hann 12 minuter rinna bort. under den tiden satt vi och planerade att 1) gå fram och sparka henne på könet, 2) svära som ett gäng extremt berusade sjömän 3) 54303 gånger undra vad i helvete hon sysslade med. okok, vi backar lite. hon placerade för det första sin hund (som antagligen var skotträdd) på passagerarsidan av bilen. där hon efter att ha stängt dörren efter hunden valde att stirra ut i det blå i ett par minuter innan hon sakta rörde sig runt bilen mot förarplatsen. där tog hon ut skrapdon och började sedan metodiskt och med mycket underliggande fullblown OCD skrapa rutorna, och nu snackar vi inte skrapa rutorna så som andra gör. bort med is & snö, tillräckligt för att man ska se ut genom rutorna, nejdå, ALLT skulle bort. varenda millimeter skulle sakta men säkert skrapas bort. eftersom det var nyårsafton så var ju närmsta lediga parkeringsplats 2km bort, så vi valde ju givetvis att sitta kvar tills kvinnan med hunden (och antagligen ett huvud fullt av extremt mycket problem) blivit färdigt. först bromsljusen som tändes, våra förhoppningar ökade lite. avgaser började synas. efter ett par minuter till backade hon sedan sakta ut, gav oss inte en blick och flöt sakta ut ur vårt begränsade synfält. sakta blev hon ett med mörkret, och vi gled in i den tomma parkeringsfickan.
• mamman på tåget som med världens mest irriterande röst satt och domderade sin ryggradslösa man under hela resan medans hon själv satt och läste boken ‘ge honom en chans till’. mannen tittade på mig då och då, och jag mötte hans blick. lidandet var djupt, sorgset. hans barn var lugna och stillsamma. något mamman även där påpekade hela tiden: “ni ÄR ju så duktiga”. givetvis började de bråka av leda och revolt mot föräldrarna någon timme innan vi hamnade i stockholmstrakten, vilket fick henne att mot sin vilja sluta läsa den förbannade boken och sänka sin röst ett par nivåer till någon sorts glaskrossarstämma.

ögonen har, förutom de här två händelserna – varit extremt svåröppnade och inte tagit in någonting av omvärlden. människor har inte riktigt stuckit ut som de gjorde förr, om det har med något bisarrt nyårslöfte alla främlingar runtom mig helt plötsligt kokat ihop bakom min rygg vet jag inte. det återstår att se om det är en komplott eller bara ett sammanträffande. vi tar ett steg tillbaka och börjar om: ögonen försöker öppna sig, och går även så, dock lite saktfärdigt och motvilligt. värmen av ögonlock och lugnet i mörkret gör det svårt att vilja tillbaka till ljuset, till världens kulisser bakom sönderstressade entiteter av krävande människokött. vi börjar om. när världen fallit till sina knän, skrapat sig blodig över kropp och själ. med händerna hårt knutna i någon sorts panikartad bön sparkar vi oss själva på kulorna och avslutar världens tredje krig. och börjar om. enbart för att återupprepa alla fel vi gjorde förra gången. repris. på. repris. att människan lär sig av sina misstag må vara sant, om det har med småsaker att göra. när det kommer till en hel mänsklighets felsteg så talar man om krafter vi inte ens anat, eller kommer att ana, att de finns eller har funnits.