indecent exposure

everything was created below

med händer känsligare än en kirurgs rör han sakta skeden runt kaffekoppen. fotografiet från 1826 hängde på väggen. uppnålat. skändat. förstört. numera inte längre värt någonting. men när ekonomin kollapsat totalt, 9/10 av världens befolkning dött ut, så räknas ju inte saker i pengar längre.  pengar har tappat sin köpkraft, pengar har tappat sin skimrande piedestalplats bland världens, den dåvarande världens, människor. det handlade inte om överlevnad på den tiden – det handlade om att roffa åt sig så mycket man kunde från andra, dela inte med dig för guds skull, när du väl inskaffat något så håll i det hårt, stenhårt, och försöker någon göra så att du kanske förlorar 1 procent av din såkallade rikedom, så avliva dem på plats som ett sjukt djur. slaktmasken var den tidens mest använda vapen i länders olika domstolar.

ljuden av metall som krossar skallben på fattiga män och kvinnor ekar fortfarande när man går i de tomma korridorerna. där makt över andra människor förr var så påtagbart går man nu bland gulnande papper, krossat glas, högar av kläder som täcker benknotor tillhörande dåtidens domare, advokater & åklagare. det är ett virrvarr av en svunnen tid, en tid vi inte saknar. en portal tillbaka till en tid då oron inför frihetsberövande var det som skrämde människor mest, inte oron över att inte kunna äta sig mätt, ha någonstans att sova eller någonting livsviktigt. det var oron över att höra en knackning på dörren, på fönstret, utanför står specialstyrka beväpnad till tänderna. man bävade inför tanken. man inväntade slaktmasken och pappersmedias vrålskrikande rubriker på neongulgrönorange bakgrund.

den elektroniska världen fortsatte som den alltid gjort, vad makthavare eller debattdeltagare än sa och gjorde. den elektroniska världen hittade egna vägar, andra vägar. som brukligt. den digitala dansen med fingrarna över tangentbordet fortsatte. oron över att makthavarna var på väg att rasera världen hängde över oss alla. därför var ingen speciellt förvånad när det väl hände. när svallvågorna från överhetens beslut krossade lcd-skärmarna runtom i folkhemmens rum och knän. ingen var speciellt förvånad när datorerna stängdes ner, stoppades undan, när laptoparna blev bokstöd istället för benvärmare, när människorna som bidat sin tid framför skärmarna helt plötsligt, började göra andra saker. abbonemang sades upp, företag rasade samman, ekonomin blev inte bättre av händelserna som följde. mänskligheten överlevde bristen på kommunikation via tangentbord.

mänskligheten överlevde tyvärr inte makthavarnas motåtgärd för att ätgärda problematiken med en befolkning som ej längre satt pacificerad. en befolkning som, i brist på entertainment, började ifrågasätta mer och mer, blev varmare och varmare i sina kläder och gav makthavare frågor som började likna inkvisitionen, och det var inte långt för makthavarna till pennan för att underteckna undantagstillstånd och drömliknande scenarion. människor dog. människor led. för att de där uppe skulle få behålla makten, för att slippa bli ifrågasatta, för att slippa dålig press. början på undergången var underskriven. början till slutet blev starten på vår nya tid. 

kaffet smakar åtminstone fortfarande gott, vattnet rinner ur kranen i köket. reningsverken fungerar fortfarande. dåtiden suddas sakta men säkert ut mer och mer för varje dag som går. burkmat går fortfarande att äta. växtligheten börjar ta sig in i storstäderna igen, täcker över betong, täcker över motorfordon, täcker över massgravarna vi tvingades att gräva. historian har slutat återupprepa sig själv, eller det är så det antas vara just nu. historian har tagit slut. vi återuppbygger världen återigen. precis som förra gången detta hände. vi tror oss vara smartare än våra förfäder, men i själva fallet så går vi jämte dem, bakom dem, framför dem, trampar upp de fotspår de går i medans vi trampar ner i de fotspår våra förfäder trampade upp årtusenden före oss. vi är fortfarande desamma, och ändå är vi olik oss själva.

vi avslutade dagen framför spegeln, där en varm utandning bildade kondens över vår spegelbild. med fingret ritade vi upp ett hjärta i imman, och stod kvar i stearinlågans sken tills imman sakta försvunnit bort och tagit kärleksförklaringen till vår dåtid, nutid och framtid med sig. imorgon är en ny dag. framtiden kan vänta. ingen stress.