indecent exposure

we’re all watching you, mister

inställningarna var helt korrekta. alla reglage såg ut att dansa. och ändå hände ingenting. vi väntade. och väntade. inte på att något skulle hända, egentligen – för om det började hända saker skulle allting ske i överljudshastighet och ingenting vi gjorde då skulle ha någon som helst betydelse. inte för oss, absolut inte för oss, men inte heller för de ovetande som bodde i en radie på 125 mil runt vår center.

ett par väsande läten från underjorden. ett par svettdroppar som sakta rinner från en kollegas panna, ner över hans ögonbryn och droppar sakta ner mot marken och plötsligt reflekteras hela världen i droppen och världen vänds uppochner och ingenting har längre någon som helst betydelse. alla minst för oss. vi fick nationer att stänga sina gränser, vi fick människor att ta sina liv i skräck inför framtiden, vi fick flygplan, båtar och alla möjliga transportmedel att antingen krascha eller inte ens starta. människoliv gick åt, miljontals människor som försvann, miljontals familjer som splittrades, brändes till döds och vi sitter i vårt skyddsrum som mest är till för syns skull och hackar upp döda människors aska som vi blandar med smutigt kokain från något östland och vi fyller våra kroppar med andra människors död och får en kick av det. vi sparkar av våra skor och någon råkar i ren förvirring stöta till pendeln mitt i rummet och med ens hade våra öden blivit delade med de människor vi hade rester av i våra lungor och i vårt blod.

ingen fanns kvar att rapportera om vad som hände. världen fortsatte rotera. vi förstörde livet för alla som levde, människor, djur, insekter. allt förstördes. och vi ångrar ingenting, för vi försökte åtminstone få världen och människorna och djuren i den att ta ett steg framåt i evolutionen.

man lyckas inte alla gånger.