18
Jan
2010
we can’t fight invisible enemies
återigen står burken där i köket. bland böcker, papper, glas, tidningar, eftersläntade icke än bortstädade glittersnören från julen. själv sitter man i gungstolen, filten över benen, laptopen i knäet. i soffan sitter sara och pluggar med sin rosa överstrykningspenna. ur högtalarna kommer musik från friskyradio. från utsidan av världen, det vill säga det som inte är vår lägenhet – kommer ingenting förutom kyla genom små mikroskopiska sprickor vid fönstret. taket rakt över gatan är fullt av snö. istappar hänger från taket. ibland faller en bit ner, och man hoppas att ingen går på trottoaren just vid det ögonblicket. pillerburken står kvar. jävla rosa jävla tablettjävlar. de måste ätas. enligt schema. annars blir det ingen bättring. efter 1 månad märks fortfarande ingen förbättring.
imorse såg jag en man på taket en bit bort. han satt med en hammare och slog bort snö från takpannorna. runt midjan hade han ett rep. fallhöjden måste ha varit runt 20 meter och min handsvett ökade mer och mer för varje slag han slog. till slut reste jag mig och gick.
ordning har återställts. allt som skulle genomföras under dagen har blivit genomfört. trivseln i hjärnan är tillbaka. glädjen borde infinna sig, och gör det fanimej. humöret svänger snabbare än en pendel i en spasmisk hand.