öppnar askfatet mellan passagerarsätet och förarsätet. lucky strike. en ilsken fråga från föraren: -”vad är det för satans åbäke som haft denna bilen innan oss?”. inte för att det spelar någon som helst roll. vi åker enkel resa. bilen är på väg mot sitt slut, vi likaså. ingen av oss vet om det än. vi röker våra cigaretter, byter radiokanal fram och tillbaka och hittar ingen riktig musik som fungerar. inte heller har någon av oss en tanke på att detta kommer bli soundtracket till vårt oväntade avslut. det kommer inte bli någonting i stil med thelma & louise, ingenting är så förhärligat som död i film. tyvärr har ingen av oss en videokamera. så ingenting förevigas, förutom våra ansikten, våra stirrande blickar som blickar rakt igenom de stackars barnen som hittar oss bredvid den sönderknycklade bilen. plåt, kött, plast & skumgummi. allting ackompanjerat av någon horribel dansbandslåt som man genast kan texten till, även om det är första gången man hör den.

bilen vi färdas i. skogen vi färdas igenom. strålkastarna möter träd, stenar vid vägkanterna, tysta nedsläckta stugor; sedan länge övergivna, sedan länge utan ägare. kommunerna köper upp marken för framtida exploatering, för framtida byggprojekt. strålkastarna viker av, går sin egen väg, vi inne i bilen lägger inte ens märkte till hur ljuset smyger ut åt höger i skogen för att lokalisera något, för att väcka något, för att förvarna om vår ankomst.

vi saktar ner farten, föraren, med blicken framåt, försöker fimpa utan att titta och askar rakt ner. samtidigt som jag sitter där och mosar min cigarettfimp. glödande tunt kött, ett fräsande ljud och en krater bildas på min hand. jag biter ihop käkarna så hårt jag bara kan och ögonen tåras, det är ingen jävla fight club-scen detta. det gör ont. det gör ont på riktigt. när föraren saktar ner helt för att komma till och svänga uppför backen möter min fräsande hand med tillhörande krater hans käke. humöret. medicinen gör det omöjligt att hantera vredesutbrotten och han är den sista som råkar ut för den. och han blir den sista jag slår på käften, dock blir han den första som förtjänade det.

sidorutan på min sida exploderar och det regnar in glassplitter över mig och föraren som, precis som jag, bombarderas av små vassa projektiler. tystnaden utanför möts av ett vrål som ekar runt i den sönderrökta bilen. vi kastar oss ut genom förarens dörr och skottlossningen på min sida bilen fortsätter. föraren tittar upp. ena sekunden är han där, andra sekunden har han ett rykande hål nedanför vänster öga och blod bubblar ur näsa och mun. jag springer två steg nedför backen och träffas av små hagelkulor som trycker sönder ryggslutet på mig och jag halkar till, glider ner på knä, smärtan i ryggen försvinner för ett tag då den omfördelas ner till mina knän som skrapas sönder och samman. sten och kvistar möter hud. sten och myror möter kött. sten och grus möter ben. flåsande på knä faller jag bakåt och hör fotsteg komma emot mig snabbt men jag har ingen möjlighet att röra mig, än mindre försvara mig. något kallt möter min panna och mina öron exploderar och efter det är allting tyst, borta, försvunnet och all smärta är borta.