5
Jun
2010
@ fotografiska
sara tog en underbart fin bild på hennes mamma och mig igår när vi satt och fikade på fotografiska.
12
May
2010
11
May
2010
30
Apr
2010
11
Dec
2009
putting a name on nameless things
under promenad mot götgatan. omvärlden fladdrar sakta förbi, för evigt förstenade i form av höghus. fönsterrutor reflekterar kropparna som vandrar förbi, men inga ansikten. pixelerade anleten som stirrar sig blinda på sin egen reflektion.
blicken drar sig mot en rörelse 5 meter upp mot vänster. i ett av husen blickar en ung elvis ut över någon i vardagsrummet. hans läppar rör sig tyst medans kylan biter tag i mitt ansikte. med ‘christian varela – live @ ILT ’03′ i öronen stannar ljudet runtom mig upp. jag hör inte ens sara ropa på mig när vi möts upp utanför biografen.
efter en promenad hem från banken bänkar jag mig i soffan för att fortsätta med mitt experiment gällande slutet av mitt tänkande – min hals gör mig tokig, min mage gör mig galen. smärtan gör mig nervös. det är återigen hela den här saken med att inte veta, att behöva vänta på ett provsvar.
- experimentets första fas: jag i soffan: mjuka kläder, bekväma kläder, mjukt underlag.
- experimentets andra fas: random långkörar-serie (just nu frasier), något att vila ögonen på så att hjärnan slipper tänka.
- experimentets tredje fas: mycket grönt te, mycket halstabletter och värktabletter.
- experimentets fjärde fas: saras huvud lutat mot mitt bröst, benen ihopslingrade.
fortsättning följer. fortsättning följer alltid.
25
Nov
2009
if i made dreams out of rice
fortfarande ett öga för människor och deras utmaningar i livet. det är små korta snuttar av liv och leverne man möter varje dag på gatorna, små irl-twitter är vad ni är. 140 bokstäver avläses snabbt i era ansikten.
en man på bussen, gamla slitna kläder, luktade lite mystiskt, lite starkt av aceton. han går ett par meter framför oss när vi går längstmed gången i bussen, när doften av ruttna ägg/rutten tång/rutten gubbröv möter min arma näsa. och genast får jag för mig att alla på bussen tror det är jag som vädrat tarmgas och blir helt nervös och blodtrycket ökar och blodkärlen i ansiktet pressar, pressar, pressar och förvandlar ansiktet till något som hade kunnat nämnas som kött-tomat.
en man och en kvinna på systembolaget. mannen har skägg, antagligen därför jag låter mina ögon följa hans hetsiga gång in i butiken. i sitt följe har han en kvinna som nästintill crosscheckar mig när hon letar efter något speciellt vin. mannen viftar med armarna, kvinnan höjer rösten och pekar vilt åt alla håll.
en kvinna, även detta på systembolaget, vandrar förbi mig medans jag går mot den enda kassan som är öppen. hennes mun rör sig, och jag hör inte vad hon säger förräns hon går förbi: “rödvin, rödvin, rödvin, rödvin….”
jag ser mig själv, utan gubbakeps, utan handskar. håret står åt alla håll och kanter, skägget svajar i vinden. regnet duggar lite lugnt. jag är på väg för att posta ett brev. jag ser mina ögon röra sig över alla människor i mitt synfält. läser av, sorterar, PTSD. ha koll på alla. alltid.
men jag ler. och jag köper frimärken. postar ett brev adresserat till a-kassan. går vidare runt hörnet, på väg mot apoteket.
att inhandla
- ibumetin
- alvedon
- resorb (apelsinsmak)
- omeprazol
191 riksdaler senare. på väg hem. ögonen har lugnat sig. utomhusvärlden har lugnat sig.
sängen. jag och sara. the wire på teven. sara stickar. små pussar på hennes arm. små pussar på min panna. vi trivs.
22
Nov
2009
21
Nov
2009
17
Nov
2009
we can be strangers, we can be friends
efter ett par dagar behöver man tömma huvudet, låta fingrarna flyta fritt över tangentbordet. släppa all medveten kontakt mellan kropp, själ & tanke. spill it, magistern. och vi valsar på. fingrarna knatar vidare. framåt, framåt, framåt och vi ser oss inte om. fastän vi går i färdriktningen och det antagligen kommer stora monstruösa fordon bakom oss. vi tappar delar av synfältet, inriktade på någon viss punkt framför oss som inte ens är synbar för blotta ögat.
små väskor har packats fulla med krimskrams. bildlösa när man tänker på dem, men konturerna syns på väskorna. ett par tre papplådor (cirka 30x30cm, med lock) har fyllt med dylikt krimskrams, samma sak där, ingen aning om vad som finns i dem. funderingar på att sätta någon sorts framtida datum på dem och öppna om 10-15 år. bara för att. ge mitt framtida jag en pust av nutiden, men i framtiden dåtiden.
läkarbesök #1 genomfördes under förmiddagen. kvinnan i mitt liv tog mig under armen och vi äntrade transportmedel för vidare omflyttning i staden stockholm. vi hamnade precis utanför mottagningen, lapp nummer 8 drogs och 2 minuters väntetid senare anmäldes herrn i luckan. kvinnan i mitt liv frågade hur länge mitt frikort gällde, jag svarade rappt och direkt “tills jag fyller år nästa gång”, och damen i luckan blev helt storögd och “oj det var ju ett konstigt sammanträffande”-minen ramade in hennes ansikte.
läkaren kom in i rummet och säger: “din dotter undrade om du var glutenallergiker?”, och sara fick stora ögon och undrade “har du en dotter?”, varpå läkaren försökte rädda allt med humor och la handen på min axel och skrattade “ska ni gå ut och prata om det?”. han sa ju såklart “din doktor”.
läkarbesök gick bra. små saker gick redan att säga. någon sorts inflammation i matstrupen, biopsi gjorde i magsäck och tunntarm. svar om 3 veckor. besökstid bokades in. vädret för hela dagen har visat sig vara typiskt svenskt novemberväder. grått, regnigt, ljummet.
medans min mor (HEJ MAMMA, JAG VET ATT DU LÄSER :) berättade att det var solsken och nästan vårväder i skåneland. avundsjuk. avundsjuk.
2
Sep
2009
[byte av ämne]
efter ett bad. med kroppen uppmjukad, med huden brinnande i efterdyningarna av det skållheta vattnet i badkaret. dum som jag var så lade jag mobilen på handfatet, ifall någon skulle få för sig att ringa. ingen ringde. och man stänger aldrig av sin mobil, någonsin. alltid tillgänglig. alltid. alltid ett par knapptryck iväg från att meddela sina vänner vad man håller på med för stunden. våra hjärnor förvandlas sakta men säkert till gps-kartor över våra vänner och bekanta. för mycket insyn, för mycket inblick. det blir för mycket “woah-woah-woah, det räcker nu”, från båda hållen.
jag sitter i 3/4 adidasbyxor i sängen, den vita tunna kortärmade skjortan från h&m är knäppt, men jag har lämnat översta knappen oknäppt. mestadels för att jag inte vill strypa mig själv och lite för att det just nu är extremt irriterande att ha saker som rör vid min hals.
badet ja. när jag låg i badkaret fick jag ganska snabbt trötta ögon och det blev lite suddigt att titta på omgivningen. det jag såg var dock mina ben, långa håriga mansben, smala jävla ben till för den delen. och jag fick inte plats i badkaret. benen var för långa, hela jag var för lång. jag låg som en ihopvikt filt av hårigt kött. hade jag varit 90cm lång hade jag kunnat ligga raklång i badkaret. tyvärr är jag 103 cm längre än just det, så därav problematiken.med duschmunstycket sprayades vänster sida av halsen, höger sida av halsen, struphuvudet, slemmet i halsen som lossnar, kroppen mår genast bättre. lättare att andas igen.
efter badet. lokalisering av deo. lokalisering av panocod. en hel tablett denna gången, 2 brutna bitar hittade i resväskan. doseringsökning. smärtlindring. ett måste. jag försöker förklara något som inte behöver förklaras. jag försöker ursäkta något som inte behöver ursäktas. det är legalt. jag har recept. jag försöker ursäkta mig själv. i någon rådvill galenskap där jag försöker förklara för mig att tabletterna faktiskt är till för att hjälpa mig, inte något annat. att jag faktiskt inte, nu på äldre dar, inte äter skiten för att det är roligt, för att jag vill slippa tänka, utan för att jag behöver äta dem.
jag har helt enkelt för stor koll på mig själv. det är som sara säger; jag behöver sluta känna efter så jävla mycket såfort någonting händer inuti mig. men jag antar att man blir ganska lagom galen när man går runt och har ont hela tiden. hjulet fortsätter snurra. piller->ont->piller->ont. neverending story. tills man får så starka värktabletter att man inte ens känner att man lever.
16
Aug
2009
carbonated heart
min älskade sara har lämnat skåne. en sån jävla bra sommar vi haft. och nu påbörjas hösten/vinterns grejor istället. jag planerar flytt tillsammans med henne. jag oroar mig över allt som går att oroa sig över. ekonomi, liv, allt. jag har stressat så mycket på insidan. tankarna stängs av när jag sover och allt jag drömmer är antingen mardrömmar eller enbart färgbollar som stöter ihop med varandra och byter färg med varandra. som nåt jävla tetris-spel. som mina gamla tetris-feberdrömmar, eller mina lego-feberdrömmar, eller vilka som helst av mina gamla feberdrömmar.
men överlag så mår jag väl rätt så ok. jag mår som jag förtjänar. jag har ätit som nåt jävla svältoffer de senaste veckorna. tappat sjukt mycket i vikt. mina höftben går nu att använda till att skära genom glas. perfekt.
så här ligger jag. i soffan. slökollar west wing säsong 7. dricker 3-5 glas magnecyl / dag och ber till gudarna att mitt bröst ska sluta surra som om någon bytt ut mitt hjärta mot ett getingbo fullt med ilska små gulsvarta djävlar. jag är less på att ha världens trasigaste kropp.
13
Aug
2009
i watched myself die
nattliga äventyr som mest blev ett hopkok av smärta, tårar, skräck och darrande händer och underläppar. började få ont i bröstet fram mot kvällen igår medans vi satt och tittade på ‘how i met your mother’. kändes som om jag hade en stor boll med luft som tryckte utåt. och som vanligt blir jag skitnervös såfort jag har ont på ställen jag inte brukar ha ont, så jag stressa upp mig lite extra mycket. men tänderna borstades och vi la oss för att sova. jag läste lite ur min berlin 1945-bok ett par minuter, ligga på rygg var uteslutet för det gjorde alldeles för ont. blev sprattlig i benen och kunde inte vara stilla.
så jag gick upp och vandrade runt lite i lägenheten. gick på toaletten. fick flashbacks från när jag hade problem med gallblåsan och stenarna som huserade inuti den. tänkte ju såklart att så kan det ju inte vara. gallstensanfall ska man ju inte få när den är bortopererad. tydligen var fallet så ändå. jag ringde sjukvårdsupplysningen, snackade lite med en jättebra sjuksköterska. hon misstänkte att det var någon början på en hjärtinfarkt, eller så lät det åtminstone. såfort jag var uppe och rörde mig lugna sig magen men trycket i bröstet fortsatte. så jag visste inte vad jag skulle göra riktigt. till slut blev det så illa att jag stod mitt i sovrummet och grät av smärta och vi började röra oss mot akuten. efter 20 meter väste jag som darth vader och det kom en taxi som vi stannade, jag hoppa in i framsätet och sa att vi skulle till akuten för det kändes som om jag fått en hjärtattack. varpå hjälten i taxin burnade en u-sväng och blåste iväg mot akutmottagningen i 180km/h och tog svängarna i samma hastighet. jag vacklade in till mottagningen medans sara betalade taxin. fick prata lite med någon herre i en lucka, fick ett armband med namn/personnummer och fick vänta i 10talet minuter innan de kalla in mig.
fick lägga mig på en säng, fick en nål uppkörd i armvecket och diverse blodprover togs. saker stoppades i näsan och allting mättes och testades och till slut blev jag inrullad i rum nummer 16. där jag inte alls kunde ligga still i sängen utan började min nattliga vandring från vägg till vägg därinne. 11 steg enkel resa. 11 steg tillbaka. jag undrar hur många steg jag tog därinne. kom lite läkare då och då, pratade med mig, klämde och hade sig. lyssnade hjärtat. tog ekg. blev konfunderade för jag hade väldigt låg puls. blev mer konfunderade för att hjärtat verkade slå helt fel. till slut kom någon hjärtläkare in med ultraljudsmaskin och spanade in mitt hjärta och sa att det var någonting runt hjärtat, som antagligen inte var något farligt. jag uppvisade inte de symptom som skulle uppvisas ifall det hade varit farligt. vilket antagligen borde vara 1) att dö. 2) inte prata.
så det pratades lite fram och tillbaka. jag och sara somnade omslingrade i den skitsmala sängen i rum nummer 16 medans vi väntade på läkare efter läkare. till slut fick jag recept på voltaren stolpiller ifall jag fick känningar av gallstensanfall igen. och ordination att köpa på mig ett helt gäng magnecyl och mumsa ett par sådana om dan i en veckas tid för att se om smärtan i bröstet försvinner.
efteråt gick jag och sara någon sorts walk-of-shame på vägen hem. jag i hennes svarta tröja med vitröd sjal runt halsen. huttrandes. med band runt handleden och påplåstrad och blodigt armveck. hela natten är en enda lång dimma av lysrör, gula väggar, blodstänk i toaletten, sjukhuskläder & en varm sara som tog hand om mig och fanns nära tillhands när jag var räddare än jag någonsin varit.
12
Aug
2009
all i can say, is that i love you in a certain way
eftersom jag just i detta skedet av livet inte äger ett par hörlurar till min mobil så blir tågresor ganska tråkiga. först slog jag på stort och köpte tetris från 3′s hemsida (via mobilen) och spelade så tummen blödde. när tetris började bli en trist grej att sysselsätta sig med så köpte jag sims 3 till mobilen. 49:-, lätt inte värt pengarna. så det spelades inte så mycket. sara tog det till sitt hjärta dock och började smussla med min mobil och försvann iväg för att spela sims 3. tills även hon tröttnade, till viss del.
så nu sitter jag här. med 2 tråkiga spel på mobilen och inga hörlurar. musik har jag gott om, tyvärr. och jag är inte en sån människa som helt plötsligt drar fram sin mobil, rattar in random pissdålig låt och låter den ljuda ur mobilhögtalarna. inte bara för att jag tänker på folk runtom mig lite väl mycket, inte fan vill de höra min jävla musik, utan för att musik ur mobilhögtalare är nåt av det hemskaste som finns. diskanten skär sönder ens trumhinnor om man råkar ha mobilen närmre än 10 meter, bas är det ingen talan om överhuvudtaget. så det är inte ett val jag känner att jag kommer att ta.
istället, som under dagens tågresa, så (jag har en sony ericsson-mobil), gick jag in i anteckningar, och började skriva små korta historier. eftersom jag satt på tåget blev det mycket av min dåvarande omvärld, med en fin touch av min inre fantasi. så det sysselsatte jag mig med i 1½ timme. och tiden gick grymt mycket snabbare. och jag blev inte åksjuk för fem öre. jag brukar bli det när jag får för mig att skriva med papper och penna. detta kanske kan bli något nytt. jag får se hur historierna fortskrider. det kan ju hända det dyker upp ett och annat här. man vet aldrig.
26
Jul
2009
e-n-t-o-u-r-a-g-e
det har varit ett gäng riktigt tråkiga dagar. mycket sjukdom, mycket sånt som tillhör sjukdom. mediciner, läkarbesök, idioti. mitt vänstra armveck ser för jävligt ut tack vare en blind sköterska. som stack mig båda gångerna, med fem dagars mellanrum. andra gången fick jag ett blåmärke redan innan hon stuckit mig, så illa var det.
sara och jag har legat utslagna i soffan/sängen och hostat/snorat/harklat/gnällt/gråtit av magont, feber, snor, värk i hela kroppen. vi gick väl antagligen rakt in i influensa-land och kom ut på andra sidan med allt i behåll. mina bihålor slog bakut totalt och tvingade ner mig på knä. så jag har ätit hårdkur penicilin de senaste dagarna. snart färdig med det, hjälper inte det, vilket jag inte är helt hundra på att det gör/gjort så blir det väl mer tester hos läkare och ännu mer antibiotika. tristess.
så det har inte varit så mycket tjoho och rajtantajtan om man säger så. förutom att vi tittat igenom alla säsonger entourage nu. sara för första gången, jag för andra eller tredje. en serie som flyter så sjukt smidigt är svårt att hitta. speciellt med så många säsonger.
och nyheten som slår allt annat: .iso kom hem igen. efter nitton dagars frånvaro dök han upp. några kilo smalare, väldigt trött och kelsjuk och extremt hungrig. och kelen. jag har nog aldrig sett honom vara så närgången mot mig. kom och la sig bredvid mig i sängen och gosa in sig i en liten hög och spann så hela sängen vibrerade. han är lycklig. jag är lycklig. han har det så bra. och numera håller han sig inne i trädgården och går inte utanför. förutom när det kommer vildkatter som inkräktar. då blir det fight. trodde aldrig jag skulle få gå runt med honom på axeln mer. älskade lilla kattrackare.
6
Jun
2009
bend over and cough
hamrande vecka. hamrande huvudvärk. minimalt med sömn, maximalt med stress. öronbedövande morgontinitus och varma kramar från sara. min kropp sjunker till 24 grader celsius på natten, för maximal djupsömn. och mardrömmarna följer som ett brev på posten. pang bom och sen ligger man där och drömmer om håriga fjärrkontroller och gestalter som står runt sängen och betraktar en medans man försöker sova.
fotografierna på väggarna tittar på mig. munnarna börjar röra på sig. ord jag inte hör formas med, vad jag antar är, orörliga läppar. hade jag kunnat läsa på läppar hade det ju dock varit helt underbart gastkramande. mitt undermedvetna, min trötthet, min totala brist på sömn, och vips, så är hjärnspökena igång och orerar runt min person.
men stockholm lämnades i god ton. bra morgon, vaknade innan larmet tuta igång. åt frukost (wtf?), drack vatten, hällde i mig 2 treo och away we went. 04.30 skulle klockan ringt. rullandes 2 stora resväskor längst dundrande trottoarer tog vi oss mot första destinationen: tunnelbanan. tjo. folk man mötte såg enormt fulla/bakfulla/bakflummiga ut och en enkel ung man stack ur från mängden. han frågade 3 unga damer om något och de svarade bara med: “vi är upptagna.” vad frågan var lär jag aldrig få veta. men det var ändå småintressant att försöka klura ut vad han egentligen frågade dem.
tåget var försenat. ovanligt när det kommer till STATENS JÄRNVÄGAR. nej. en kvart försenade. människor stod och glodde på perrongen. och var FAN kom alla jävla människor ifrån? tåget var fullproppad med arslen med stora resväskor (oss inkluderade) och alla var ändå sådär lagom trevliga och tysta. ingen fes äggfisar i vagnen vilket jag tackade gudarna för. någon ett gäng stolar bakom oss hostade kravallhosta och själv satt jag och snorade för allt smör i småland. hoppas jag åtminstone jämnställde karmakontot för alla jävla resenärer som smittat ner mig med rymdebola och allt möjligt skit de senaste gångerna jag åkt skytteltrafik norrut/söderut om vartannat. somnade till ett par gånger. hässleholm närmade sig. tokkramandes med sara mellan vagnarna, ett snabbt adjö.
pågatågspersonalen var lika övertrevlig och förstående som förr. vårt tåg var extremt försenat och kom in samtidigt som tåget mot helsingborg skulle lämna. folk sprang som lämlar utför random enormt stup och slängde sig combatstyle in i vagnarna för att HINNA MED TÅGET! jag frågade konduktörs (konduktörinnan?) om de väntade på folk som var uppe och köpte biljetter (eftersom det inte finns biljettautomater på perrongen) och hon tittade på mig med djävulens ögon och sa bara “hm, NEJ!” sen stängdes dörrarna och tåget tuffade iväg. åh tack tänkte jag och planerade skånetrafikens inom snart skådande framtida konkurs, utförsäljning, uppsägningar, folks liv i kris och kras. och sen kan jag stå där gnuggandes händerna som nån annan superskurk från stålmannen och sparka igelkottar i ansiktet på dem när de sitter utanför 7-11 och försöker tigga en krona från mig. as. AS. AS!