indecent exposure

you got it all wrong

[helkaklat badrum, sterilt ljus från orangeglödande ljusrör på väggen, i taket en tjock svärm med flugor som samlat sig runt ett oidentifierbart objekt som sitter som fastgjutet i taket ovanför badkaret. i badkaret, en man, långt skägg, trött blick, håret hårt smetat över skalpen. han visslar en melodi bestående av två toner, hypnotisk, hysterisk efter ett tag, dramatisk och inbjudande i början]:

- vi börjar ansa våra näshår när håret på huvudet drar sig tillbaka, när tinningarna blir gråa, när damerna inte längre vänder sig om efter oss, när man börjar låta vid varje hukning, varje gång man reser sig ur soffan, ur sängen. vi börjar tappa kontrollen över vår kropp, medans sinnet växer sig allt starkare. vi börjar kunna styra de minsta insekterna med våra tankar och de lyder till en början bara de enklaste kommandon; som en hund: sitt, flyg, fot; och det gör ingenting, för det är något nytt, det är en ny upptäckt, och vi berättar det inte för någon. folk tar illa vid sig när man berättar om saker de själva inte kan göra. de blir avundsjuka, de rapporterar en till överheten, de tar energi från en pga sitt hat.

Mannen lutar huvudet hårt bakåt och dunkar i badkarskanten. han håller armarna längst sidorna och knackar en tystnadens takt som sprider sig ner i avloppet, ner i de andra badkaren som bildar resonanslådor och de andra hyresgästerna kan inte kontrollera sina kroppar som börjar dansa, sakta, sakta. hypnotiskt sa vi. en förmodad eld på vardagsrumsgolvet och en osynlig shaman som viskar framtidens händelser i våra svettfyllda hörselgångar. vi baktalar alla vi någonsin älskat och tillsammans skapar vi så mycket brus att nedfallet från media för en sekund dammas undan från mänsklighetens hjärnor, från deras sinnen, från deras kroppar. de tappar ett digitalt lager av sin hud och känner för första gången i sina liv verkligheten som trycker mot deras nu så nakna kroppar. gallskriken ekar genom huvudstaden, de plågade människornas skrapande fotsteg längst de trånga gångarna i gamla stan, de klöser sina öron, sina ögon, de sliter sina tungor ur sina munnar och kastar dem på närmsta k-märkta vägg. vi antar att de nu förstått vad mänskligheten egentligen är.

- det är när vi tar våra liv för givet som kropparna runtom oss börjar ge upp, säger mannen i badkaret, han svamlar nu, hans händer svävar runt och skapar ett osynligt konstverk framför hans grumliga ögon. han talar med sig själv, hans brummande röst som fortsätter eka ner genom avloppet ut i grannarnas badkar turned högtalare. han talar till dem, han ledsagar dem. han blir en självspäkande profet och talar enbart sanning. han har sedan länge tappat både förtroende, hopp och ork att lyssna på landets ledare. han håller sig i sitt varma bad, han viftar med armarna och skapar sina självförstörande konstverk; de som varar en halv sekund framför hans ögon.
- det är ingenting som tar slut inom kort. vi kommer alltid att befinna oss här, just nu. vi kommer inte undan tiden. vi kommer aldrig undan våra egna sinnen, vårt inre, vårt kött, blod och genetik. han andas tystare nu, bröstkorgen höjer och sänker sig som hos en komapatient, mekaniskt, men utan synliga hjälpmedel. han håller sig för bröstet, han håller sig för pannan som en primadonna. han ger ifrån sig ett gäspade läte och slumrar till. det är natt i hans rike nu, eftersom han somnat till.