it's ok to eat fish
välsignad av läkarvårdens top men så ligger jag nu här i sängen. utlämnad åt penicilinets öde. utlämnad åt den gula sörja som sakta rinner nedför min matstrupe. näsan är täppt, jag är röd i hörselgångarna och världen känns samtidigt så jävla intetsägande. jag har slutit kokongen om mig själv. dragit mig undan med mediciner, vatten, musik från dubstep.fm och laptopen. ligger och tittar på sopranos-avsnitt, men ändå inte. avsnitten rullar förbi, jag hänger inte med i storyn alls. men det är skönt med lite ljud och rörelse framför ögonen.
under gårdagen besöktes köpenhamn. christiania var målet. gick runt lite. spanade läget. chris är chris fortfarande. till stor del. till samma del som förr också för den delen. hamnade på nån uteservering med liveband som sög. de spela en låt, gick av scenen i 30 minuter, återkom, spela en låt till. vi drack öl. snackade skit. blev solbrända. betraktade människor från när och fjärran. turister. yngre som äldre. glada allihopa. ölen flödade. vi gick en runda. virra in oss i folks trädgårdar. spatserade längst kanalen hela vägen till centralen. jag vet inte hur långt vi gick igår, men det var 200 gånger längre än jag trodde jag skulle orka med. och det känns fanimej idag. smalbenen är som mörat kött. sönderbankat.
tåg hem över bron. jag skulle vidare till klippan eftersom jag hade doktorstid idag. åkte om hässleholm. dummaste jag gjort denna sidan söndag. tog 10 minuter att komma ifrån malmö central (en av dörrarna på tåget vägrade stänga sig), sen fastnade vi vid nån perrong efter hjärup (spårarbete) och där satt vi en riktigt bra stund. tåget mot helsingborg som lämnade hässleholm 22.22 gick tidsenligt också. 22.24 kom vårt tåg in på stationen i hässleholm och nästa tåg gick 23.22. lyckan! om stockholmare tycker att sl är nåt av det jävligaste som finns, så har de aldrig åkt med skånetrafiken.
så där stod man. iofs inte ensam, eftersom alla tåg var försenade på ett eller annat sätt. så vi var väl en bruten skara av resenärer.
kom åtminstone hem till byn igen. alla väglampor längst järnvägen var släckta. kolsvart. en kolsvart by där ingen befinner sig utomhus efter klockan 21 på kvällen. förutom stökiga element. och jag då. med sara i luren gick det dock ganska bra. jag avskyr att vara ute ensam när det är mörkt. fortfarande. istället för att låta mörkret arbeta åt mig, låter jag det motarbeta mig. men jag kom hem.
och nu ligger jag här. i sängen. trött av penicilinet. mätt i magen av kikärtsbiffarna jag åt innan med keso/oliver & rostade mackor. lite för mätt för mitt eget bästa. dubstep.fm smeker ut basgångar från vardagsrummet och balkongdörren är vidöppen och svalkar mig med kalla på-väg-att-bli-regn-vindar. psykiskt är jag på topphumör. faktiskt. utan satans mediciner från skojologerna i ängelholm. det trodde man aldrig väl?
att använda en permobil som murbräcka
att åka tåg till och från malmö har väl aldrig varit speciellt intressant eller kul i sig. men när det dyker upp hjältar som mannen i permobilen och bräkande galenskånska dök upp utanför dörrarna i hässleholm efter att alla med ben satt sig ner på bekväm stol i vagnen, så går det inte att hålla sig för skratt, eller känna någon sorts lycka över att det faktiskt finns sve…skåningar som faktiskt är korrekta i sitt sätt att hantera jobbiga situationer.
jag sitter lugnt och stilla på min plats i vagnen, ganska nära dörren, runtom mig sitter ett par som är på väg hem efter någon utlandssemester, damen i sällskapet pratar högt och vilt om vacker natur, vacker konst, goda vinsorter och vafan som helst som var bra och härligt med deras semester. att hon glömde berätta om sin mans infantila försök att stoppa upp vass ananas i hennes stjärt på fyllan medans hon sov berusningssömnen, gjorde ju bara historian så mycket bättre.
på höger sida om mig utanför vagnen sitter en skäggig gapig skåning i permobil. han behöver en ramp. annars kommer han inte in. på vänster sida (också utanför vagnen) sitter en annan, lite yngre herre, i en lite större och mer avancerad permobil. den kvinnliga konduktören för dagen säger att hon är på väg att hämta rampen i nåt rum längre bak i vagnen. skäggiga herren muttrar något om att han minsann missat tåget i kristianstad och blabla och han hade minsann inte fått köpa biljett hela vägen till köpenhamn. mannen i den avancerade permobilen sitter mest och undrar vafan de pysslar med. allt detta händer medans den manliga konduktören mest står och beter sig som ett jävla fån. säger att han inte har tid att fixa med ramper och att de helt enkelt får ta andra tåget, eftersom detta tåget är försenat. kvinnliga konduktören kommer tillbaka och säger att låset till ramprummet (?) är trasigt och de kommer inte åt rampen för att få på dessa två herrar.
skäggiga mannen blir då skogstokig och skriker och har sig och manliga konduktören säger att de helt enkelt får ta nästa tåg och att de pratat med det tåget och rampen är redan framplockat. manliga konduktören går iväg och fler könsglosor från skäggiga mannen uppstår. jag ångrar här att jag inte tog fram min mobil och började filma allt som hände efter det.
skäggiga mannen backar sin permobil, folk verkar tro att han tänker rulla sig tillrätta och invänta nästa tåg i sann kuvad anda. men icke. han trycker joysticken i botten, rakt framåt och hoppar över glappet mellan perrong och tåg och landar inuti vagnen (som befinner sig 50-70cm lägre än perrongen) med ett jävulskt brak och svär och spottar samtidigt efter manliga konduktören att han är ett jävla rövhål och diverse andra härliga svordomar. han kraschar in i vagnen, förstör framsidan av sin permobil och svär ännu mer åt detta. vilken hjälte.
just då vaknar pk-männen i vagnen till liv och flyger upp och erbjuder avancerade permobilen hjälp in i vagnen. jag satt mest och skrattade åt hela jävla cirkusen. vaihelvete liksom.
resten av resan fick jag dock trycka in hörlurarna i hjärnan för att slippa höra skäggiga mannen gråta över sin förstörda permobil, att han bara hade biljett till malmö men skulle till köpenhamn, att han inte hade tid att köpa biljett i malmö och blablabla. visst han sitter i permobil, visst han har säkert inte det lätt. men vaihelvete. bästa var ju när han blev ännu argare för att ingen konduktör ville lösa ut biljett från malmö-köpenhamn åt honom på tåget. undrar varför..
när jag kom av tåget efter många om och men så möttes jag av rally-permobilskäggmannen som var på väg tillbaka från biljettautomaten. så han var snabb ändå. och han hann säkert med tåget till köpenhamn ändå. men han tog ingen skit. han gav dock.
bend over and cough
hamrande vecka. hamrande huvudvärk. minimalt med sömn, maximalt med stress. öronbedövande morgontinitus och varma kramar från sara. min kropp sjunker till 24 grader celsius på natten, för maximal djupsömn. och mardrömmarna följer som ett brev på posten. pang bom och sen ligger man där och drömmer om håriga fjärrkontroller och gestalter som står runt sängen och betraktar en medans man försöker sova.
fotografierna på väggarna tittar på mig. munnarna börjar röra på sig. ord jag inte hör formas med, vad jag antar är, orörliga läppar. hade jag kunnat läsa på läppar hade det ju dock varit helt underbart gastkramande. mitt undermedvetna, min trötthet, min totala brist på sömn, och vips, så är hjärnspökena igång och orerar runt min person.
men stockholm lämnades i god ton. bra morgon, vaknade innan larmet tuta igång. åt frukost (wtf?), drack vatten, hällde i mig 2 treo och away we went. 04.30 skulle klockan ringt. rullandes 2 stora resväskor längst dundrande trottoarer tog vi oss mot första destinationen: tunnelbanan. tjo. folk man mötte såg enormt fulla/bakfulla/bakflummiga ut och en enkel ung man stack ur från mängden. han frågade 3 unga damer om något och de svarade bara med: “vi är upptagna.” vad frågan var lär jag aldrig få veta. men det var ändå småintressant att försöka klura ut vad han egentligen frågade dem.
tåget var försenat. ovanligt när det kommer till STATENS JÄRNVÄGAR. nej. en kvart försenade. människor stod och glodde på perrongen. och var FAN kom alla jävla människor ifrån? tåget var fullproppad med arslen med stora resväskor (oss inkluderade) och alla var ändå sådär lagom trevliga och tysta. ingen fes äggfisar i vagnen vilket jag tackade gudarna för. någon ett gäng stolar bakom oss hostade kravallhosta och själv satt jag och snorade för allt smör i småland. hoppas jag åtminstone jämnställde karmakontot för alla jävla resenärer som smittat ner mig med rymdebola och allt möjligt skit de senaste gångerna jag åkt skytteltrafik norrut/söderut om vartannat. somnade till ett par gånger. hässleholm närmade sig. tokkramandes med sara mellan vagnarna, ett snabbt adjö.
pågatågspersonalen var lika övertrevlig och förstående som förr. vårt tåg var extremt försenat och kom in samtidigt som tåget mot helsingborg skulle lämna. folk sprang som lämlar utför random enormt stup och slängde sig combatstyle in i vagnarna för att HINNA MED TÅGET! jag frågade konduktörs (konduktörinnan?) om de väntade på folk som var uppe och köpte biljetter (eftersom det inte finns biljettautomater på perrongen) och hon tittade på mig med djävulens ögon och sa bara “hm, NEJ!” sen stängdes dörrarna och tåget tuffade iväg. åh tack tänkte jag och planerade skånetrafikens inom snart skådande framtida konkurs, utförsäljning, uppsägningar, folks liv i kris och kras. och sen kan jag stå där gnuggandes händerna som nån annan superskurk från stålmannen och sparka igelkottar i ansiktet på dem när de sitter utanför 7-11 och försöker tigga en krona från mig. as. AS. AS!

