indecent exposure

ox. and. sadness. dragontails and fred flintstone

ett försök att förklara sina åsikter och uttömda argument, till sig själv. en bonnasving* med vänster arm, som förnedrande och med tårfyllda ögon får mannen med armen att skämmas ögonen ur sina hålor.
ett försök att dramatisera sig själv inför omvärlden. att upphöja sin entitet till skyarna. att gudförklara sig själv. att sväva från världens alla krav och dramatiska utsvävningar, både inom det sociala och det extravagant sexuella. vi vet alla att drömmen som hängt med sedan tidernas begynnelse inte kommer att genomföras under vår livstid. vi kommer inte att

vi brakar genom ruttnande träplankor, någonting som skulle kunna kallas för hus, omslingrade i vredesmod. ådrorna över kroppen pulserar i mordisk takt. knogarna är vita av ansträngning, fasthållning. musiken i hörlurarna är ju ett måste och vi är ackompanjerade av elektroniska symfoniorkestrar ledda av armlösa och blinda dirigenter. vi trummar taktfullt mot motståndarens panna med vårt blodiga pekfinger. ett leende dyker upp hos motståndaren när våra händer sakta glider ner, över svett, blod, tårar, rundar hans kinder, rundar hakan, finner målet som kallas hans hals och vi trycker till. hårdare. trummorna ifrån hörlurarna höjer sig till skyarna, vi känner forna tiders kravaller utspela sig på vår rygg. ryggraden är barrikaderna och elden som sakta droppar från taket ovanför kallas för demonstranter och håret på vår rygg är maktutövarna och de försvinner i små snabba smärtutsöndringar medans de brinner upp.

ett struphuvud krossas. vi faller tillbaka. vi andas inte längre. hjärtat har sedan lång tillbaka exploderat av utmattning, utnötning, ett idiotiskt leverne och kross-skador. mitt eget personliga world trade center. det som föll var min själ. det som raserades var mitt ego. det som orsakade det var omvärldens idiotiska utsöndrande av medial galla. reklam som tränger sig in i människors drömmar. tv-hallå:or som helt plötsligt är mer kända för sina blodiga tampongbilder på flickr, än för sitt tandkrämsleende som möter oss när vi slår på tv:n för att slippa det gråa höst och vintermörkret. istället för att glömmas bort som brukligt äro.

när dramatiska och ursexuella utsvävningar doppar det smidda järnet i vattnet, uppstår liv. en värld skapas, en värld raseras. en dröm skapas och en framtid lika krackelerad (som tavlan expertisen kallar mona lisa) stakas ut för det nya livet.

vi tar härmed adjö. vi tar härmed i hand på att natten var underbar, att drömmarna som drömdes var minnesvärda nog att skrivas om. vi tar inte upp någonting om vår avsaknad av empati, lyrik, konstnärligt leverne eller att vi vaknade badandes i kroppsvätskor, med händer ärrade av flera års slagsmål, med båda tummarna intryckta i hålor som bildats runt vårt eget struphuvud.

* förklaring följer: bonnasving härstammar från de skånska vidderna, från tiden innan bilen tog steget in i världen. från tiden då hästen var ett bruksdjur, från tiden då man levde på vad man tillverkade och odlade. från den tiden då när hungern uppstod vid gårdarna så resulterade ilskan över den kommande svältdöden i ett enormt slagsmål som senare resulterade i att de som var hungriga fick mat. och fick sina sår och blessyrer omvårdade. bonnasving kan förklaras för modernt folk som en vänsterkrok eller högerkrok, ett slag med knuten hand (valfri). ett slag i ilska. ett slag utan en tanke på konsekvens, vare sig för utbringaren av svingen eller för mottagaren.