26
Feb
2010
where do you think you’re going?
en snöblindhet som infinner sig. en röst som illmarigt väser bakom vänster öra. den rösten som genom åren blivit alltmer högljudd, alltmer påträngande, alltmer verklig. att vifta bort orden som knappt är hörbara – går inte längre. det är ju inte så att det aldrig förr berättats om trasiga själar med hörselsyndrom.
den arga mannen. ståendes i snöslask. han pratar för sig själv, hans läppar rör sig knappt och man hör ett mummel. han skakar på huvudet, tårarna fyller hans ögon, som de gjort i dagarna fyra. han viftar på huvudet, slår sig för öronen. det är någonting i hans blick. skam? skräck?
vi gör bryskt förbi en kvinna som med en pipande röst frågar om vi har ett par slantar över; det har vi inte, och tankarna slår herrn som just sagt nej. hur gör de hemlösa när bankerna inte längre tillåter riktig valuta utan tvingar in mänskligheten i ett visakortsberoende. skaffar de hemlösa kortapparater? ger man dem mat istället? hur överlever människorna i botten när de längst upp sätter gränser utan att veta någonting om de som hamnar utanför dem?
huttrandes i en extremt obekväm soffa. benen i kors. en stickad tröja värmer en del. händerna iskalla. benen likaså. efter den där halva ölen på krogen hände något. som vanligt. kroppen säger ifrån. kroppstemperaturen sjönk från normala 34,9 grader och landade någonstans på 12-gradersstrecket. en vandring hem genom slask, med blicken fäst mot hustaken. snön fortsätter falla, men denna gången inte från himlen utan från stadens sluttande tak som inget hellre vill än att bli av med sin blöta iskalla vita vinterpäls.
gapskrikande siamesiska tvillingar väller ut ur portuppgångar. skrattande läten ekar mellan husväggarna och medans bilar exploderar ett par 100 meter bort så springer vi skrattandes hand i hand, med en svans av gapskrikande siamesiska tvillingar och skrattande barn efter oss. vi tappar vår egen puls och fattning medans vi snubblar över påsar fyllda med blod. till höger om oss ligger vraket av en omkullvält blodgivarbuss. chauffören snyftar på trottoaren bredvid. ett par barn springer skrattandes fram till honom och ger honom godis ur rosa godispåsar. han ler fastän han ganska synbart slagit käken ur led. mobiler börjar ringa i lägenheter längst vägen vi springer. människor svarar inte. allting ringer, vibrerar, skakar, omhuldas i en tjock hinna av öronbedövande ljud. vi exploderar sakta inifrån och galenskapen påbörjas enbart när vi själva känner att vi måste fly. medans flykten i vissa fall kan vara en egensinnig handling är det ingenting för sådana som oss. inte med svansen bakom oss. vi flyter på öronbedövande ljudvågor från ynglingarna bakom oss och våra fötter sluta röra vid marken. våra kroppar slappnar av, vi lyfter uppåt mot skyarna – till slut så högt upp att vi kan blicka ner mot hustakens blöta iskalla vita vinterpäls. du sträcker ut handen och fångar upp lite snöslask och kastar mot mig. vi virvlar runt av rörelsen och fortsätter rotera längre och längre upp.
skratten nedanför försvinner sakta, sakta och
27
Jan
2010
we keep ourselves awake at night
“vansinnigt snöoväder” under dagen. människor kommer gåendes på trottoarerna. hand i hand. alla ler vi. på grund av snön eller på grund av något annat vet jag inte riktigt. jag ler av båda orsakerna. jag går där hand i hand med min käraste. vi har inhandlat dagens matransoner och är på väg hem till värmen, till soffan, till den vackra mattan framför teven. vi ställer ner påsen på parkettgolvet i hallen, gör allt för att inte droppa gammal snö och vatten på golvet och klär av oss halsdukar, mössor, handskar och jackor. skorna tas av och ställs undan.
utanför fortsätter snön att virvla runt. fastän det inte snöar så verkar det som om snön far omkring i vilda akrobatiska danser. det är snön på taken som pressas ner av de tilltagande vindarna. vi tittar ut genom fönstret, drar för gardinerna och stänger ute världen.
vi svarar på mail. vi startar någon sorts stream från friskyradio och låter musiken gå i bakgrunden medans vi låter timmarna ticka framåt mot nattens början. vi ler mot varandra, fortfarande. glädjen är det som håller en vaken, glädjen och kärleken kombinerat är det som håller en levande.
14
Jan
2010
out here, we blow shit up!
utanför fönstret är det tyst. det är det egentligen alltid, konstigt nog. stockholm är tyst. tystare än lilla hålan klippan i skåne. mycket tystare. åtminstone runtomkring där jag bor. tystnaden. snöfallet. de snötäckta taken på huset rakt över gatan. människorna i fönsterna. deras liv. man bygger fortfarande upp historier om personerna i fönsterna. och samtidigt, fortfarande, tror man att de gör exakt samma om en själv. ett utbyte av tysta berättelser som bara florerar i vardera lägenhet, kanske t.om kompiskrets.
underliggande vrede om kroppsliga krämpor har tonats bort en del. en del tårar under förmiddagen. allting löste sig till slut och lyckan drog sina händer genom både mitt och saras hår. vi tog en liten promenad. vi gav inte upp, vi löste problemen. och ringde en hel del samtal. sara fick svar på sina. jag fick prata in på telefonsvarare.
idag i hissen såg ansiktet smalare ut än vanligt. en nytt sätt att äta har infunnit sig. potatis & kött. enbart. det är vad magen vill ha just nu, och det verkar vara det enda magen klarar av just nu. utredning om problemen fortsätter. på lördag fortsätter undersökningarna. ja, tydligen har sjukhusen besökstider även på helgen häruppe. nästa vecka blir det ct-röntgen av skalle ute i huddinge. utredning fortsätter. jag vet fortfarande lika lite nu som för 10 år sen.
ett paket kom med posten idag. lite godis, en lapp från min mor och lite garn till sara. lyckan. och vi tackar min mor väldigt mycket.
19
Dec
2009
we don’t smoke that shit around here
små saker under snöstormens framfart genom/över stockholm:
- på pendeltåget på väg hem från flemmingsberg bevittnar jag en 24meters lastbil glida ganska snabbt på sidan mot ett par bilar som står stilla på motorvägen efter kollisionen ett par sekunder tidigare. snöflingorna piskar fönstret på pendeltåget och jag är glad att jag sitter inne i värmen. ett hus tar upp hela mitt synfält innan jag hinner se hur scenen slutar. hann lastbilen stanna? blev någon skadad?
- fortfarande på pendeltåget på väg hem från flemmingsberg: vi står stilla ett 10tal minuter medans vi inväntar mötande tåg. jag betraktar det snötäckta landskapet utanför och noterar armeringsjärn som sticker upp ur marken. alla stålpinnarna har röda “hattar” på sig. och jag får bilder i huvudet på någon som halkar till bredvid armeringsjärnen och faller handlöst över dem. och undrade stilla ifall de där röda plasthattarna verkligen skyddar mot sådant.
- någonstans ute i stan, jag minns inte alls vilken dag eller vart jag var på väg till eller ifrån, men jag ser två män stå i solskenet på en trappa 5 meter snett ovanför mig medans jag går. en av männen blickar ut över staden och pekar med hela handen och det ser läskigt nära ut en nazisthälsning och jag undrar ifall han är medveten om hur det ser ut från andra sidan. ibland önskar jag att jag hade en inbyggd kamera i huvudet. ögonblicksbilder som bara kan återberättas i textformat eller ifall man skissar av dem från minnet ger inte riktigt samma stans som ett verkligt fotografi av händelsen.
- någonstans vid odenplan halkar en äldre dam till framför mig och jag greppar tag om hennes vänstra arm och får henne att hålla balansen. hon tittar ilsket på mig medans hon mumlande rultar vidare medans jag skakar på huvudet och går åt andra hållet.
- jag står i kö utanför buss 53. framför mig står 10-15 personer och stampar i marken för att hålla värmen, antar jag. jag står sist i kön. plötsligt öppnas dörrarna till bussen, busschauffören går ut; säger att bussen inte går, sen lämnar han platsen. vi står alla kvar och väntar på en chaufför som inte verkar dyka upp. sakta men säkert krymper kön och till slut står bussen där ensam med varningsblinkers som klickar till varannan sekund.
18
Feb
2009
i feel beautiful with those 45 condoms filled with cocaine in my stomach
saker och ting har ordnats upp idag. för det första var det .iso’s stora dag – dagen då han slutade vara man. vi vaknade i ottan, jag ringde och väckte sara som försovit sig och hon blev jätteglad över att jag ringde. så vi pratade lite snabbt tills hon lyckats ta sig ur lägenheten, och jag fixae in .iso i LIVE ANIMALS-buren och traskade genom klippan. han satt inne i buren och stirrade på allt, fast jag har mina misstankar om att det egentligen var köldchock & utomhuschock som satt in och han egentligen var livrädd. klockan 8 imorse lyckades temperaturen ta sig ner till minus 11 och det var inte så farligt som man kan tänka sig.
kom till veterinär, fixade med papper, vart räkning skulle skickas och lite annat smått och gott och jag vinkade hejdå till en liten .iso som satt i buren och tittade nyfiket på allt i väntrummet.
väl hemma tog jag tag i att försöka sortera ut var i helvete hemresebiljetten från stockholm tagit vägen. efter 3 samtal till sj’s kundtjänst, som för övrigt ska ha en björnkram för att de faktiskt inte var otrevliga kräk utan istället trevliga och tillmötesgående och hjälpte mig med alla problem fastän jag (och sara) var/är så senila och tankspridda att det fan är att ett under att vi lyckas träffa varandra 2 gånger i månaden. efter en del sökningar via visakort så hitta de resan, och den var betald, inte uthämtad, och jag fick rätt bokningsnummer och allt var frid och fröjd. så nu är det också löst och hetsen och stressen inombords lugnade sig markant efter det sista samtalet.
fick oväntat besök också, hade inte gevalia hemma dock, utan bara en helstressad jag. men claudia dök upp, hade med sig paté till .iso och en fin påsklilja för, som hon så fint sa: “man behöver god mat och fina blommor den dan man blir av med sina kulor”.
sen fick jag sms från minette och vi möttes upp och tog en snabb kaffe och snackade skit och sen snabbt adjö och jag traskade till veterinär och betraktade galen hund med munkorg, bäbis i vagn som älskade att kasta sin napp på hunden. och sen kom dansk-veterinären ut med trött och nerkissad .iso och vi gick snabbt hemåt. temperaturen hade ändrat sig till minus 1 istället men ändå var det sjukt mycket kallare än imorse. byn vimlade av poliser och ett par bilar med förare utanför stod parkerade lite här och var och det var bälteskontroll och en hel del åkte nog dit på det. utanför mig hade polisen stannat en äldre aspackad herre, och en ung aspackad kille, och vad som hände där har jag ingen aning om. men idag vimlade det av poliser iallafall.
väl hemma igen så öppnade jag buren och .iso sakta men säkert krälade sig ut. bakbenen vägrade följa hans kommandon och han halkade mest runt överallt. släpade sig ut i köket, sörplade i sig lite vatten innan han började kela med vattnet och la sig med huvudet på sidan i vattenskålen. så jag fick assistera lite där för att förhindra drunkningsdöd. sen försökte han äta och det sluta bara med att han somnade i matskålen också. så jag tog filt och katt och la i sängen bredvid mig. och här ligger vi nu. han som slagen hjälte och jag som vaktande orolig kattpappa som klappar hans morrhår så han blir lugn i sömnens värld. stor dag. äventyr. men nu är han åtminstone kastrerad, vaccinerad och tatuerad i örat. mäktigt!
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=1jsBuVxslUo]