3
Feb
2010
going by train at night
kvinnan som står och sliter med en barnvagn, på väg in genom en port. ingenting händer, hon står stilla, slider och drar i vagnen och ungen sitter och stirrar på omvärlden med enorma ögon och ler. mamman biter ihop tänderna och jag tänker vara en hjälpsam herre och lyfta upp vagnen åt henne men då blir hon sjövild och tar ett sista krafttag och rycker in vagnen och stänger dörren till porten och stirrar på mig som om jag var en galen yxmördare.
kvinnan på bussen med barnvagnen. vi står och väntar på att hon ska av och hon verkar bli extremt stressad av att det är människor runtom henne och istället för att hon går ut först och varsamt kör ner vagnen tar hon liksom sats med den och kör ut den lite snabbare än vad man tycker borde vara ok och ungen sitter i vagnen och hoppar som en krocktestdocka och jollrar efteråt. vilket nog var tur.
den arga rödskäggiga mannen vid gullmarsplan som skriker åt högtalarna varje gång de ropar ut väntetiderna på tågen. och hans mumlade mellan utropen. blickarna människorna har runtom honom ser skrämda ut.
20
Jan
2010
on our street it’s always halloween
ett förbannat stormigt yttre. ett lugnt inre. fast det var egentligen tvärtom. läkarbesöket som kostade 0 riksdaler. man har frikort. ett blått vackert laminerat sådant. från akutmottagningen på sös. vänta lite i en soffa bredvid en långhårig man som försökte göra allt för att trycka sig in i mobiltelefonen han hade i handen. läkaren kallade bryskt mitt efternamn, och när han tar en i hand (antagligen efter att ha spritat sina händer), så drar han en mot en. det ger ett hemskt stressat intryck. man blir inföst i hans lilla rum och det förklaras på 10 sekunder för honom vad saken gäller och pangbom så är remissen ordnad från hans sida och allt som behövs nu är att köra någon sorts nedräkning tills kallelsen kommer dimpande ner i brevlådan.
2 gånger under dagen har jag stannat till på trottoaren för att, tillsammans med en random klunga människor betrakta mannen på taket rakt över gatan. svingandes en stor kammare slår han mot 1-meters istappar. de faller ljudlöst mot marken och krossas. ingen övervakar hans arbete, men jag antar att han hade skrikit till om någon bortkollrad person gått på den sidan trottoaren så hade han skrikit till. om det nu ens hjälpt, de flesta går ju med musik i öronen här i krokarna.
sakta men säkert försöker jag skala bort min egna självcensur när jag skriver. det går inte så bra änsålänge. alldeles för proper och blyg. det är mitt eget tycke, inte andras. jag inväntar någon sorts dom från läkarkåren. provresultat och klockan tickar på.
17
Jan
2010
she started dancing, he started prancing
-”everything is ok, everything passes on by, everything is doable and accepted – as long as you dance in the dark with your shirt tucked in your pants and your hands in your pockets.
vi avfärdar andra människors rädslor som just rädslor. avarter av vårt eget sinne, något vi innerst inne säkert också har en svag dragning av skräck gentemot. vi noterar rasrisk-skyltarna överallt i stan. vi noterar människors blickar uppåt, för att se om det faller istappar, snötäcken eller dylikt från skyarna, från hustakens sluttande dödsfällor. faller inget för stunden gör vi vidare och vänder snabbt blicken nedåt istället. fokusera på det fasta hala istäcket på trottoaren istället, fokusera på mannens skor framför dig – se för allt i världen inte någon av de mötande människorna i ögonen.
kvinnan framför som vid ögonkontakt med en av rasrisk-skyltarna snabbt förflyttade sig från mitten av trottoaren till någon sorts smygande ninjaförflyttande husväggssmekare medans hon fortsatte sin färd framåt på trottoaren.
vi noterar välkommen-mattan i ica-butiken. det som förr åtminstone kunde kallas för en matta, men nu, i snöns och slaskens tid mer borde liknas med filtig pool-liknande attiralj. [mamma med barn #1] – jag hör ett klatschande ljud och barnet bakom mig står och stampar i sörjan, det stänker grus och brun slask över färdigsalladerna bredvid honom. hans mor schyschar honom och säger “nej nej“.
[mamma med barn #2]: som kommer gåendes längst gången. barnet hostar något så kopiöst att jag bara inväntar ett gejserliknande utbrott från hans munhåla. han raphostar och mamman stannar upp, böjer sig ner och undrar om han är ok. han pratar tyst om någonting-rap-som-vill-upp-någonting. mamman reser sig och de fortsätter gå. barnet fortsätter hosta som om han ska spy upp smådjävlar vilken sekund som helst. den lilla 70cm höga köttportalen till helvetet. och inombords noteras det för fullt. mitt illamående av barnets läten. min höjda beredskap på när han väl faktiskt hostar så att han slutar andas. scenarion som utspelas inuti huvudet och ingen av dem slutar bra. till slut försvinner mamma med barn #2 från mina öron och det kan fortsättas med inhandling av mat.
även på tunnelbanan ökade ilskan av någon anledning. 3 av 4 säten till vänster om mig var upptagna med något jag antar kan kallas för människor. 2 unga damer och en man, hans ansikte höll sig hela tiden utanför synfältet så han förblir osedd här i livet. så var det även med damerna. osedda. fastän man tittade rakt på dem var det ingenting som fastnade. teflonansikten. blicken bara gled av dem, bort, bort, ansiktet vände sig instinktivt bort från dem: de hade ett långt samtal om de hellre hade velat gifta sig eller få barn, och det kändes som det dummaste samtal jag någonsin varit tvingad att lyssna på.
vi går igenom en liten park. i ett par buskar vid slutet av parken har någon hängt upp massor med talgbollar och det kvittras febrilt från talgoxar och andra diverse småfåglar. vi pratar om kvittrandet och hur skönt det är att höra på i förbifarten och att det inte är ett ljud man skulle vilja ha runtom sig flera timmar i sträck. vi hämtar en hatt. vi blir bjudna på middag, vi hänger upp gardiner. vi lever ett bra liv.
8
Jan
2010
drive through the swamp at night
vi låter ögonen vila på omvärlden. som utan min medverkan, då jag för tillfället var pausad i en bekväm stol på bussen, faktiskt fortsätter att finnas till, rotera, utvecklas. något steg fram, något steg bak – en livets dans på asfaltsgolv.
resan framåt i världen går så snabbt, accelerationen ökar hela tiden och chauffören ser bitter och grå ut i backspegeln. medpassagerarna hoppar av vid slussen och jag sitter nästan helt ensam kvar och undrar om jag hoppat på fel buss och detta är slutstationen. den enda människan förutom chauffören är en kvinna som sitter nästan längst fram. och utan problem fortsätter resan.
människorna utanför fönstret är stillastående – frusna i ögonblicket. mitt ögonblick, inte deras. duvorna som flygande värjer sig för vår framfart glider förbi. även där stelfrusna. som papperssvalor.
vid kajkanten står en man och hostar, håller sig för bröstet. han ser lidande ut och jag inväntar bara att han ska ramla ihop i en hög av död. människor går förbi honom, tittar inte ens på honom. ett hus tar upp mitt synfält och mannen och människorna försvinner.
asiatiska turister står utanför ett slott i en klunga. ansikten täckta av halsdukar, sjalar och mössor. kameror i händerna. pekandes med tumvantar åt olika håll. vilse?
grävmaskiner pressar upp asfalt och jord. orangegula arbetare hackar och gräver vid gasledningar. en man står och röker i gropen och inom mig får jag syner av exploderande gasledningar, kroppsdelar – en sakta roterande halvrökt cigarett som swischar förbi kameran. själv ligger jag tryckt under sätet och skyddar ansiktet med armar och händer.
en välklädd kvinna kommer gåendes, i famnen har hon ett stort vitt duntäcke: 180×200cm stort skulle jag gissa på. hon kommer till en liten park med snötäckta bänkar. stannar upp och lägger ner duntäcken på en av bänkarna. stannar kvar där ett par sekunder och tittar sig omkring, sen går hon vidare. duntäcket låg kvar i snön.
7
Jan
2010
we grow used to the sadness
[betrakelser från senaste tiden]
- kvinnan vid parkeringen: måste ha varit bindgalen, väldigt uppretad eller extremt anal av sig. från det att vi såg att hon skulle ta sin bil och förflytta sig bort från parkeringsplatsen hann 12 minuter rinna bort. under den tiden satt vi och planerade att 1) gå fram och sparka henne på könet, 2) svära som ett gäng extremt berusade sjömän 3) 54303 gånger undra vad i helvete hon sysslade med. okok, vi backar lite. hon placerade för det första sin hund (som antagligen var skotträdd) på passagerarsidan av bilen. där hon efter att ha stängt dörren efter hunden valde att stirra ut i det blå i ett par minuter innan hon sakta rörde sig runt bilen mot förarplatsen. där tog hon ut skrapdon och började sedan metodiskt och med mycket underliggande fullblown OCD skrapa rutorna, och nu snackar vi inte skrapa rutorna så som andra gör. bort med is & snö, tillräckligt för att man ska se ut genom rutorna, nejdå, ALLT skulle bort. varenda millimeter skulle sakta men säkert skrapas bort. eftersom det var nyårsafton så var ju närmsta lediga parkeringsplats 2km bort, så vi valde ju givetvis att sitta kvar tills kvinnan med hunden (och antagligen ett huvud fullt av extremt mycket problem) blivit färdigt. först bromsljusen som tändes, våra förhoppningar ökade lite. avgaser började synas. efter ett par minuter till backade hon sedan sakta ut, gav oss inte en blick och flöt sakta ut ur vårt begränsade synfält. sakta blev hon ett med mörkret, och vi gled in i den tomma parkeringsfickan.
- mamman på tåget som med världens mest irriterande röst satt och domderade sin ryggradslösa man under hela resan medans hon själv satt och läste boken ‘ge honom en chans till’. mannen tittade på mig då och då, och jag mötte hans blick. lidandet var djupt, sorgset. hans barn var lugna och stillsamma. något mamman även där påpekade hela tiden: “ni ÄR ju så duktiga”. givetvis började de bråka av leda och revolt mot föräldrarna någon timme innan vi hamnade i stockholmstrakten, vilket fick henne att mot sin vilja sluta läsa den förbannade boken och sänka sin röst ett par nivåer till någon sorts glaskrossarstämma.
ögonen har, förutom de här två händelserna – varit extremt svåröppnade och inte tagit in någonting av omvärlden. människor har inte riktigt stuckit ut som de gjorde förr, om det har med något bisarrt nyårslöfte alla främlingar runtom mig helt plötsligt kokat ihop bakom min rygg vet jag inte. det återstår att se om det är en komplott eller bara ett sammanträffande. vi tar ett steg tillbaka och börjar om: ögonen försöker öppna sig, och går även så, dock lite saktfärdigt och motvilligt. värmen av ögonlock och lugnet i mörkret gör det svårt att vilja tillbaka till ljuset, till världens kulisser bakom sönderstressade entiteter av krävande människokött. vi börjar om. när världen fallit till sina knän, skrapat sig blodig över kropp och själ. med händerna hårt knutna i någon sorts panikartad bön sparkar vi oss själva på kulorna och avslutar världens tredje krig. och börjar om. enbart för att återupprepa alla fel vi gjorde förra gången. repris. på. repris. att människan lär sig av sina misstag må vara sant, om det har med småsaker att göra. när det kommer till en hel mänsklighets felsteg så talar man om krafter vi inte ens anat, eller kommer att ana, att de finns eller har funnits.
19
Dec
2009
we don’t smoke that shit around here
små saker under snöstormens framfart genom/över stockholm:
- på pendeltåget på väg hem från flemmingsberg bevittnar jag en 24meters lastbil glida ganska snabbt på sidan mot ett par bilar som står stilla på motorvägen efter kollisionen ett par sekunder tidigare. snöflingorna piskar fönstret på pendeltåget och jag är glad att jag sitter inne i värmen. ett hus tar upp hela mitt synfält innan jag hinner se hur scenen slutar. hann lastbilen stanna? blev någon skadad?
- fortfarande på pendeltåget på väg hem från flemmingsberg: vi står stilla ett 10tal minuter medans vi inväntar mötande tåg. jag betraktar det snötäckta landskapet utanför och noterar armeringsjärn som sticker upp ur marken. alla stålpinnarna har röda “hattar” på sig. och jag får bilder i huvudet på någon som halkar till bredvid armeringsjärnen och faller handlöst över dem. och undrade stilla ifall de där röda plasthattarna verkligen skyddar mot sådant.
- någonstans ute i stan, jag minns inte alls vilken dag eller vart jag var på väg till eller ifrån, men jag ser två män stå i solskenet på en trappa 5 meter snett ovanför mig medans jag går. en av männen blickar ut över staden och pekar med hela handen och det ser läskigt nära ut en nazisthälsning och jag undrar ifall han är medveten om hur det ser ut från andra sidan. ibland önskar jag att jag hade en inbyggd kamera i huvudet. ögonblicksbilder som bara kan återberättas i textformat eller ifall man skissar av dem från minnet ger inte riktigt samma stans som ett verkligt fotografi av händelsen.
- någonstans vid odenplan halkar en äldre dam till framför mig och jag greppar tag om hennes vänstra arm och får henne att hålla balansen. hon tittar ilsket på mig medans hon mumlande rultar vidare medans jag skakar på huvudet och går åt andra hållet.
- jag står i kö utanför buss 53. framför mig står 10-15 personer och stampar i marken för att hålla värmen, antar jag. jag står sist i kön. plötsligt öppnas dörrarna till bussen, busschauffören går ut; säger att bussen inte går, sen lämnar han platsen. vi står alla kvar och väntar på en chaufför som inte verkar dyka upp. sakta men säkert krymper kön och till slut står bussen där ensam med varningsblinkers som klickar till varannan sekund.
19
Nov
2009
drop the pieces
en dagisklass som är på väg mot bussen herrn sitter i. ett av barnen ramlar, ligger kvar, gråter och skriker och vägrar resa på sig, vilket resulterar i att fröknarna plus alla de små barnen får stanna, och därmed missar bussen. ändå ler alla. förutom den lilla gråtande flickan. fröknarna såg inte sådär arga ut som man kunde tänka sig att de hade kunnat vara om de varit fel människor på fel jobb. barnen först.
en gammal dam med rullator som inte kommer in i bussen. den är för hög, rullatorn väger för mycket. en man som står vid en barnvagn erbjuder sig att hjälpa henne. damen fnyser och går iväg utanför bussen, till nästa dörr. där hon får hjälp. och accepterar den. vad var det där om?
läkarbesök där det klämdes, slogs och rispades på herrns kropp. reflexer fungerar utmärkt, blodtrycket perfekt, allting är som det ska. förutom ett par små förhöjda värden som annars ligger på samma nivå. och har gjort i flera år.
men skillnaden mellan alla andra läkare som påträffats under åren så gav denna inte upp direkt utan slussade vidare till kurator/mer undersökningar/sjukgymnast. utredning fortgår. skönt. lugnet börjar lägga sig över kropp och själ.
26
Oct
2009
born in a mansion, died in a dumpster
frukosten är helig. sägs det.
det enda frukost gör med herr skägg är att göra honom mätt och belåten i femton minuter tills magsäck och tarmsystem förstår att det är föda och nyttigheter på ingång. då blir det en stilla vals mot toalettens eviga rövnötande. och om man, som nu, börjat mumsa i sig enorma kvantiteter knäckebröd med ost på morgonen så bildas det ju såklart smulor. över hela bordet. i knäet, i laptopen [infoga random skräckfilmsljudslinga här] och det avslutas alltid med att han sakta men säkert samlar ihop smulorna i en liten hög till vänster eller höger om sig. hans far gör exakt likadant. så även hans bror. och även hans bortgångne farfar.
små saker han noterar hos sig själv. små saker som gör honom glad och får honom att minnas allt som varit.
han tittar ut genom köksfönstret. grått. lite ljusare än igår. byggnaderna som syns går i färgerna rosa-gult-orange och ett av husen har markiser, en del utsläppta, de andra icke synbara – och de går i den härliga färgen grönt. två av dem gör det. de andra är solblekta och sönderregnade och slitna av väder och vind och hetsigt användande som solskydd av folket innanför fönsterna.
ett annat hus som han brukar betaktra när han sitter vid köksbordet är det huset som är längst bort. huset går i rosa-gult. fönsterna längst upp, antagligen vindsvåningen, har fönster som alla andra våningar. med en enda skillnad. fönsterglasen är bortplockade. det kan vara en synvilla men en snabb inzoomning med den gamla hi8-videokameran gör inte mannen klokare. det är omöjligt att se om det finns glas eller inte.
vidare efterforskning behövs.
4
Oct
2009
one foot in front of the other
sittande i tunnelbanetåg. regnet smattrar mot rutorna. kylan utifrån går rakt genom glaset, rakt genom fyra lager av kläder man proppat på sin stackars kropp. medans man rör sig framåt noterar man små ögonblicksbilder som fastnar i hjärnan: ett litet barn böjt över en cykel där kedjan lossnat, han torkar sina oljiga händer på byxorna, tittar upp och möter min blick med tårar i ögonen. och där sitter jag, villig att hjälpa, få bort hans tårar, få hans kedja på plats igen – men tåget accelererar och han försvinner ur mitt synfält och jag ur hans.
på tåget: en sliten kvinna, kanske 50+, kanske 25 år, det går inte riktigt att sätta en ålder. hårt sminkad, slitet ansikte, vilket gör åldersbestämmandet svårt att sätta rätt. sorgsna ögon, kanske ett hårt liv, kanske någon nära precis lämnat jordelivet. sminket verkar cementerat i hennes ansikte och hon möter ingens blick, utan flackar med ögonen än hit, än dit. händerna hårt knutna i knäet.
vilsna själar som man möter. snabbmöten där man på ½ sekund har en människas liv, framtid, mående, arbete, död, framför sig. och sen ser man personen aldrig mer. vi vandrar genom varandras personliga sfärer, stöter emot varandra som elbilar på tivoli, noterar varandras närvaro här i världen och går framåt i vår egen takt, mot vår egen framgång eller vårt eget nederlag. ingen av de andra kan hjälpa mig att nå framgång. medans jag kan höja dem till skyarna på ett ögonblick.
en stor stad. massor med människor. min betraktar-ådra får utlopp för allting som finns att få utlopp för. trivseln finns. oron och ångesten över att vara utomhus bland andra människor dämpas sakta men säkert. snart kommer sjumilastegen återigen. snart trampar vi självständigt och med självförtroende längst med livets vägar. medans vi gör det strör vi vår egen väg med torkade rosblad, allt för att få till någon sorts soundtrack till vandringen vi genomför. även om det här med att trampa på blommor är lite äckligt och ger diktaturvibbar.
25
Sep
2009
see there, charlie, it was all inside my head
ord. skägg. ångest. skägg. present av älskade kvinnan. den röda boken som startskott för den röda perioden; kärlekens period. smöret flyter och jag älskar det. saker har löst sig. på bra sätt. klumpen i magen ligger kvar och gnider sig mot hjärtat. bossk – I ljuder ur högtalarna. baslådan smattrar då och då till med basgångar. blicken flackar. tröttheten sätter in sina fotsoldater igen, stampar in över ögonen mina, sätter små svarta fotspår över hela mitt synfält och sakta men säkert hänger de små men många betongklumpar i ögonfransarna, allt för att tynga ner ögonlocken, få mig att sluta ögonen, få mig att låta medicinen sköta sitt jobb, sluta kämpa emot, bara sov, sov bort skiten.
att flytten skulle kännas så overklig. han bor där nu, däruppe, i svenskens rike, i fiendeland, blivit en uppsvensk. den där skånefanatiska jäveln som förr vrålade och frätljud hördes såfort hans fot sattes på fel sida gränsen. kärleken till skåne kommer ju aldrig att försvinna.
läktiden har påbörjats. instanser har kontaktats. framtiden är vibrerande av ovisshet och hösten känns läskigt färggrann. världen andas runtom en, och man försöker inhalera dofterna. och hoppas, hoppas, hoppas att man kan ta ett andetag till, följt av ett till.
fortsättningen med drömmarna i denna hemmet har inte framkallat besvikelse. det är mardrömmar för hela slanten. hela tiden. tre stycken under natten. minns grumligt insjövatten som man bottnade i. en träflotte bland vassen. en död man på botten som grabbade tag om fötter, armar, ben, drog ner och höll kvar. efter uppvaknandet kom känslan av att huset välter, en klassiker som annars bara brukar komma när man håller på att somna. kort tupplur på eftermiddagen resulterade i arton minuters sömn och en dröm innehållande betongtunnel, tak som rasar in ett tjugotal meter framför en, man vänder sig om för att undkomma, och då rasar taket in på den sidan också och man är fast. uppvaknandet.
1
Sep
2009
en stickad kofta-man
senaste tidens sängliggande har tagit ut sin rätt. med råge. jag hasar mig över parkettgolvet, iförd raggsockor, mjukisbrallor, tshirt och nyinköpt kofta. jag är sjuk, men ser klockrent 70tal ut. skägget har börjat växa ut igen. färgen har återvänt i ansiktet. jag ler. jag trivs.
jag har även under dagen samtalat med en hel del flyttfirmor runtom i skåne, ett par även i stockholm. prismässigt är det ju värsta djungeln därute. jag körde på ett skånskt företag. som låg på ett lagom fint pris på runt 4000:-. kan bara smyga in vad ett företag ville ha för hela kalaset, och det var en rätt saftig peng, de begärde runt 17000:- för flytten. skratt och adjö.
dagarna ter sig så likt varandra. vaknar, mår bra ett tag, sen vaknar resten av kroppen och smärtan ökar i styrka, jag fyller på med kodein och håller den nertryckt under ytan, ger den inte ett uns luft. matar på under dagen som går så den inte kan trycka upp huvudet för luft. fyller magen med färgglada piller och känner mig som någon av skurkarna i finn & fifi, jag minns bara att han jagade en häst som kommit till liv ur en gammal tavla föreställande ett helgon sittandes på hästen. vart hästen än trampade växte det upp blommor. och den galna mannen som jagade hästen för att avliva den mumsade piller igenom hela tidningen. och fick utbrott när han åt fel piller. jag tror jag har kvar den någonstans. borde scanna in ett par härliga bilder så alla kan se.
3
May
2009
prove that it is drugs
hemma igen efter en vecka i stockholm. en vecka som gick alldeles för snabbt. antingen gör trevligheten med att vara nära sara att tiden går snabbare än för er vanliga dödliga, eller så har jag börjat uppleva förlorad tid. men. ja. träden blommar ur totalt och värmen börjar bli halvt galen. vilket mina ben tydligen lagt märke till, med råge.
har levererat tavlor, tittat massor med house, besökt skärgård, utsikt utan dess like. nakenbastu, kuta naken på brygga och fega ur att hoppa ner i 9-gradigt vatten efter att ha sett sara spatta ur totalt nere i vattnet. iih. jag doppa foten iallafall. ja, jag är en badkruka. skoja inte.
tågresan hem från stockholm kändes lagom stressig först. hoppa på tåget vid stockholm södra. lala. bittert avsked från sara. tågvagnen var knökfull av barn under 5 år. och de var inte glada. och föräldrarna kändes mer stressade än vad jag gjorde. så det blev konflikter. inuti mitt huvud. skrikande barn i 4½ timme. herregud. skrikande barn med föräldrar som schysch:ar dem som dövstumma. jag avslutade mitt förhållande med omvärlden där i den lilla tågvagnen genom att dropkicka in hörlurarna till mobilen så långt in i öronen som det bara gick och höjde volymen så mycket det bara gick.
grillade järnet hemma hos föräldrarna. kotlett och jag som grillmeister. rödvin, god mat och trevligt väder. .iso smög runt i buskarna och lurpassade på ALLT som rörde sig. men han var glad, och snäll, och lyckades med att inte bli påkörd av alla tusentals bilar som körde förbi.
när jag och herr katt väl kom hem verkade han mucho glad, gick och drog sig mot väggarna, vi besökte balkongen och han körde ett par snurrvarv på marken där och mjau:ade förnöjt. sen fick han lite mat och däckade lycklig och belåten på sin klätterställning. medans jag såg en fin ny present i köket. en ny dammsugare. MED FJÄRRKONTROLL. herregud. får lägga upp lite bildbevis på skönheten senare. så imorgon ska den testköras lite. och mer tavelramar ska inhandlas, nu är det dags att måla så fingrarna blöder akrylfärg.
27
Apr
2009
it's going down
resan upp till ye olde hufvudstad gick i panikångestens tecken och jag satt still i min stol kanske 50 minuter av resan. resten av tiden for jag som en vandrande vålnad (inte fantomen) och försökte göra allt för att andas normalt och inte hyperventilera. somnade till ett par gånger. vaknade lika snabbt då jag trodde att jag slutat andas. folk tittade konstigt. en mörkhyad man satt och gav mig onda ögat under hela resan och skakade varsamt på huvudet. en åksjuk dam fick byta plats med någon annan framför mig då hon var åksjuk.
alla på resan verkade på spänn, allvarliga, irriterade. personalen skällde ut en mamma som på någon vänster kommit in på den annars låsta personaltoaletten i bistrovagnen. dottern såg gråtfärdig ut. mamman såg förvånad ut. tågvärdinnan såg ut som dr. mengele. jag betraktade och allting kändes som en bisarr feberdröm då jag rusade fram genom sverige i 200km/h. jag andades sakta in, sakta ut. djupa andetag. kontrollera paniken, kontrollera ditt inre, låt omvärlden rasa i maklig takt. betrakta. försök njut.
med mig på resan hade jag rullresväska med blödande smiley-pin framtill. en laptopväska full av allsköns tekniska vidunder. och en bok. och snus. och ett fint inslaget paket med tavlor. 3 för att vara exakt. som ska levereras innan jag återigen tar mig söderut mot medelhavsklimatet i min hemby. där vindruvorna prunkar i värmen, där barnen skriker medans de hoppar genom vattenspridaren på torget. där, nattetid, formationer av gäng hänger på torget utanför, rökandes cigg, planerandes på det där nya illdådet de haft i åtanke senaste veckorna.
efter 4 mödosamma timmar kom jag fram i stockholm, sara kom leendes mot mig, gigantisk kram uppstod och vi flöt sakta samman till ett igen. att vara isär tär så jävla mycket på en, men det gör också mötena så jävulskt härliga. tågresan hade nirvana – tourette’s som soundtrack. på repeat. perrong-scenen med mig och sara och stressade människor runt om bestod av zero 7 – in the waiting line. halvstress till tunnelbana, inköp av remsa, stämpling av remsa. ut till lidingö där det var utställning på en skola som saras vän lisa går på. intressant som fan. allting var så jävla inspirerande och man ville bara släppa taget om allt, och skapa något eget.
pizza och kebabtallrik i parken. solen sken. ett gäng människor puttade på varandra en bit bort. jag betraktade vidare. inväntade första smockan. inget hände. ett par kryckor skramlade medans en större herre basunerade ut sitt oförstående gentemot en överförfriskad kamrat. jag inväntade krycka-mot-käkben-incidenten. men inget hände. det gnabbades. mannen med för mycket alkohol innanför västen stöttes bort ur gruppen. och gick vidare. letade alkohol, motade sig in i andra grupperingar av nyktra människor, startade bråk där också, hällde ut rödvin på någon kvinnas byxor, gnabb uppstod. irritation uppstod. människor tröttnade på mannen, lämnade parken i vredesmod. och mannen med för mycket alkohol innanför västen gick vidare. parasitade sig vidare, letade vodka/öl/vin. vadsomhelst. till slut hade han gått igenom alla grupperingar av människor i parken. utom oss. som han av någon anledning antingen inte såg eller inte vågade sig fram till.
en natt i varandras famn. och jag sov som någon som inte fått sova på flera veckor. sara däremot sov inte alls bra. jag var väl klängranka av rang. närhet och kärlek får mig att bli from som ett lamm. ensamhet får mig att bli neurotisk, spattig, icke i behov av sömn.
fysiskt är jag ett vrak. med obenämnd nyfunnen allergi som kloggar igen hals, näsa, ögon, med lemmar som värker som efter en hit’n'run med monstertruck. jag stapplar mig fram. biter ihop, äter kodein, dricker kaffe, kramar min dam. känner kärlek. känner hopp om framtid. knäpper lite bilder med fujifilm finepix s5000. lyssnar på ljuden från omvärlden. allting är en tecknad film som jag tittar på genom smutsiga fönster.
27
Mar
2009
i'ts music i've been waiting all my life to hear
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=OuzjJt-D_Gk]
sara genomförde en god gärning idag och dokumenterade dansbandskungarnas buss uppe i stockholm. tänk lyckan att få svinga sina lurviga på dansgolvet till live-tonerna av dessa hjältar.
jag har hängt upp tavlor i lägenheten idag också. dock tomma. men, jag verkar vara en sån som hänger upp tomma tavlor på väggarna. för nu vet jag var de ska hänga, och då blir det genast mycket lättare att genomföra färdigställningen av dem. skissa lite, måla i lite färg och vips, så är allt ordnat.
24
Mar
2009
rögle – södertälje
(från hd.se)
jag älskar headlines ibland. jag fick en bild av en burkhjärna a’la futurama i huvudet och undrade vem skurken egentligen var.
tågresan mot skåne imorse. herregud. sj hade flyttat avgångstid ett par minuter åt fel håll och det blev förvirring i huvudet, mest med tanke på att jag sovit 30 minuter på hela natten. dock så läste jag ut ‘the historian‘-boken (elizabeth kostova) mycket bra vampyrlektyr. kan tänka mig att min syster yster genast kommer att leta upp den, om hon inte redan läst den. har för mig att hon är en sucker för vampyrer.
jag valde även att däcka nästan direkt på tåget, sådär i limbo mellan vakenhet och total sömnkoma vaknade jag till ett par tusen gånger av att jag halvdrömde att jag åt, och munnen rörde sig och jag satt och ljudligt mm:ade och mm:ade ännu mer. när jag skulle gå av i hässleholm var jag så sömndrucken att jag knäade ner tåg-grannens kaffekopp på golvet, över hennes väska och allt, och koppen rullade under hennes stol med blubbande läten. hon verkade inte bry sig märkbart dock. jag bad om ursäkt och stövlade genom gången och armbågade halvsovande människor i nacken.
hamnade hemma hos föräldrarna. .iso har bott där under tiden jag varit iväg. han kom galopperande mot mig och jamade högljutt och de andra 2 katterna glodde mest konstigt på honom. sen frukost med mamma, snacka lite skit. bädda ner mig med laptopen i soffan på ovanvåningen, drog en filt över mig och slösurfade in dagen. .iso kom smygandes och stirra på mig, varpå han sakta men säkert smög upp i soffan och bädda ner sig hårt tryckt mot mina ben. kärleken.
men stockholm var som vanligt riktigt jävla trevligt. mycket fina promenader och fönstershopping i något slags stockholm med vårsyndrom som inte riktigt brister ut som det ska. fast, skåne verkar ju vara precis likadant. 10-15 grader varmt och 30 minuter senare snöar det, sen solsken och värme igen. ur led är vädret.
träffat lite bra folk också, råkade hamna på random studentpub i kista och det kändes mycket bisarrt att stå där och dricka billig och och kolka i sig lika billig redbull/vodka medans man tittade på hormonstinna odjur som i brist på damsällskap luftjuckade sina manliga vänner i ansiktet på dansgolvet. det var vackert på något snedvridet sätt måste jag säga.
avskeden och hemresorna blir bara värre och värre. man sitter där på tåget, får tårfyllda sms från sara, skickar lika tårfyllda sms tillbaka, vänder ansiktet mot fönstret för att dölja sina tårar från sina medpassagerare, och då kommer man på att man fortfarande står på södertäljes perrong och det står massa människor där och stirrar på saltvattnet som rinner nedför ens kinder. vackert.