indecent exposure

just a little spark in the dark

• en man i sladdrig och skrynklig kostym går med sprattlande steg längst trottoaren. han röker en cigarett, han fipplar på sitt bluetooth-headset som lyser farligt blått och hans blick letar efter något, flackar över hela hans synfält, längst med gatan, uppför husfasader, läser av mötande människors ansikten och han verkar hitta vad han söker och då ser jag hans högra hand målmedvetet söka sig mot innerfickan i kavajen..

• en byggarbetare sitter med en cigg i handen, verkar inte röka någonting av den utan hänger bara med huvudet över en mobiltelefon i hans andra hand. jag går förbi och försöker se vad han gör men han sneglar upp mot mig och viker undan skärmen så ingenting går att se. i huvudet bygger jag upp scenarion om avslutade förhållanden, kroppar som behöver begravas, skulder som han inte kan betala men som någon via sms försöker inkassera.

• de passerar förbi min person, studsar emot mig, ingen ber om ursäkt, alla är så upptagna med att komma någonstans, ta sig till dagens, stundens fasta mål. jag ska dit, jag måste dit, jag är på väg någonstans, och ingen av dem verkar stanna upp, ingen av dem har tid, ingen av dem har något annat i huvudet än just resan och resans mål. de glömmer bort att titta på världen, de glömmer bort att titta på sina medmänniskor. de glömmer bort att uppmärksamma omvärlden.

• övergångsställe. mannen trummar med fingrarna som en annan tjackis och hans ögon har blivit ett pong-spel och han förlorar mot sig själv. han tröttnar på att trumma med fingrarna mot låret, han tröttnar på att försöka fokusera blicken på den röda gubben och tar ett steg ut och missar helt att 53:ans buss faktiskt kom i full fart. eftersom mannen nu var påverkad av stimulatia så hade han reflexer nog att flytta sig 2 centimeter åt öster, och slapp därmed bli ännu en, om än större, fluga på bussens framruta.

• en äldre kvinna, slitet gråsvart hår, en skrynklig sur mun med alldeles för mycket läppstift. så mycket att man först tror att hon har en helt enorm och deformerad botox-läpp. hon hostar en tuberkuloshosta och jag backar ett par steg, tar på mig hörlurarna och sätter igång musiken för att slippa höra vad som kommer vara det sista hon hör sig själv göra. om ett par månader. jag vänder mig om och torget ligger öde, ett par duvor, ett par människor som lapar i sig den sista solen för dagen, även de har sett det kolsvarta enorma molnet som kommer krypandes över himlen som en arg blöt målmedveten fluffig snigel. jag vänder mig om igen. kvinnan är borta. jag vänder mig om igen. människorna är borta, duvorna har precis lyft från marken. en av dem bajsar och när det träffar marken börjar den spricka upp, jag backar lite, jag tar händerna ur fickorna. marken fortsätter spricka, öppnar sig lite, jag hör tunnelbanetågen tjuta förbi därnere i underjorden, jag hör ett mullrande och en kör av panikfyllda skrik och ord, meningar, könsglosor som blandar sig med varandra och bara blir ett högtjutande sorl. jag tappar balansen och börjar falla, jag tittar mig bakåt i fallet och pustar ut. jag kommer aldrig att sluta falla.

passenger on a plane called me

• tittar ut genom den öppna dörren. en ung kille går förbi, verkar bli nervös över att bli påkommen att snedda över kontorets trapp. han gör någon ungdomlig rörelse med handen och jag antar att det är den generationens runk-rörelse och jag undrar mest varför han gjorde den. det var inte så att jag blev arg för att han gick där, tyckte mest det var kul att se att han tar enklaste vägen någonstans. och så får man skit för det. ungjävel.

• damen, kvinnan, äldre versionen, halvt grått-halvt svartfärgat hår, alldeles för mycket läppstift, alldeles för mycket smink, alldeles för slitet ansikte för att fungera ihop med puder – hon stannar mig, jag tar av mig lurarna och jag har sett henne förr, hon går omkring med sin dramaten, stapplar fram, röker cigg efter cigg, jag vet inte vad hon gör och jag kommer inte stanna henne och fråga ut henne om hennes liv, hon stannar mig, hon tar tag i min arm och jag får flashbacks och blir halvt panikslagen och får inre syner av rostiga yxor med röd färg på och skiten i malmö väller över mig, och hon släpper min arm när hon ser mina ögon vända sig utochin och hon frågar mig: “var ligger åsögatan?”, och jag svarar: “du tar bara höger därframme sen är du framme.” och jag tycker att hon borde veta det så mycket som hon gått på dessa gator. jag tar på mig lurarna precis efter hon kraxar ur sig: “tack älskling”.

• jag ser dem varje dag, varje vardag åtminstone om man räknar bort onsdagen. på väg hem från jobbet, det lilla matstället på vår gata, med uteservering och det är alltid samma människor där. jag vet inte hur pass trasiga de är eller någonting om deras liv eller val eller hur lyckliga de är, men de sitter där varje dag jag går förbi, alltid med en öl framför sig, i handen, i ansiktet, ett par i magen också antar jag och fler som inväntar en allt sluddrigare beställning. och de röker, de skriker, de tittar på förbipasserande, på mig, med en blick som är tom, död, ickenärvarande, och jag vill skrika, jag vill ifrågasätta, jag vill sparka undan stolsbenen på dem alla så de slår hakan i bordet och tänder och flisor flyger ut på gatan och krossas, fastnar i bussens hjul och jag spänner käkarna när jag går förbi, jag vill inte känna deras lukt, jag vill inte höra deras jävla lallande skitprat, jag vill inte ha deras blickar på mig. jag låter allting vara, och jag försöker bättra mig, jag försöker bli en del av världen igen, jag är på väg ut, jag har fällt ut vingarna och jag känner, smakar, andas i takt med vinden som är mer än redo att ta mig dit jag är på väg. det tar tid. ta det lugnt, vi kommer dit, ta det lugnt, ni är välkomna att följa med på färden. vart den än tar mig, vart den än tar oss.

four. or. one.

• runt hörnet står en pappa och hans 2-3åriga son. mitt på gatan. sonen har byxorna nere och tittar intresserad på när pappan håller i hans snopp och säger “kissa nu.” – varpå sonen såklart kissar. bredvid en röd cykel, bakom en bil, vid en soptunna, framför den lokala fiskaffären. tyckte det var sött. nöden har ingen lag.

• han kommer cyklandes, en systemetkasse hänger på styret. cykeln stannar till, han tittar sig omkring, tittar upp i luften – antagligen för att utvärdera hur vädret kommer att bli och verkar nöjd med vad han ser för han sätter sig ner på bänken bredvid sig. tar fram en öl ur kassen och knäpper upp den. ett mentalt pscht-ljud hörs inuti mitt huvud. han tar en klunk, tittar sig omkring. sätter burken bredvid sig. som varenda gång jag ser honom sitta där på bänken. sen sitter han där en timme ungefär, tittar på folk som går förbi, stressade ungdomar, hipsters, fuckfaces, kloner, en av de vanliga lite mer hardcore-bänkgubbarna cyklar förbi med sin systemetkasse på styret, tittar surt på mannen på bänken, skakar på huvudet och cyklar vidare. mannen på bänken rättar till sin keps, plockar fram ett par papper ur en av sina västfickor, sorterar om lite och stoppar tillbaka. ett papper faller till marken men han låter det ligga. jag för får mig att det är namn/hemadress/telefonnummer/ till mannen som cyklade förbi. förr en vän – nu bortglömd, med vilje.

• en annan av affärerna på väg hem. en kvinna sitter utanför, hårt sminkad. väldigt bister uppsyn, ingen verkar gå in i hennes butik heller. hon sitter där varje gång jag går förbi, utanför affären, med samma blick. långt bort, förbi horisonten har hon blicken, hon tittar in i framtiden, hon tittar rakt igenom en när man möter hennes blick.

• två yngre killar sitter vid parken som stupar ner mot gatan, dinglar med benen. varsin öl mellan sig. en av dem har svart hatt på sig, linne, uppkavlade skrikfärgade jeans, skor som inte har ett uns av sommar i sig och de bara sitter där. tittar på människor. de betraktar mig när jag betraktar dem. vi har alla solglasögon på oss. ingen av oss bekänner ögonfärg. ingen av oss kan se in i den andres värld. avskärmade.

also, wear gasmasks while you sleep

• kvinnan vid övergångsstället skriker och gapar. hon står där med en stor ikea-påse på axeln och skriker, skriker, skriker. hon skriker oavbrutet och stampar med höger fot i marken och förbannar övergångsstället. hon kliar sig i huvudet, tittar sig vilt omkring. jag gör allt för att inte möta hennes brännande blick och hon vänder sig om med någon sorts fnysande, jag ser hornen i hennes panna, jag ser galenskapen smyga omkring under hennes hud. hon går över övergångsstället och försvinner runt husknuten.

• en väldigt berusad man som brukar sitta utanför jobbet börjar sakta röra sig ut i gatan, mitt i korsningen mellan alkisgängets bänkar och vår ingång där jag och ett par kollegor står. han ser målinriktad ut, håller ut höger hand i något sorts infantilt försök att få grepp om oss, för att inte falla omkull, kanske för att sikta in sig så att han håller sin gång rakt framåt och inte faller av mot höger eller vänster och avslutar vandringen med att kolllidera mot en husvägg eller bil. han stannar upp mitt i vägen, vänder sig om mot sina vänner på bänkarna och alla fnittrar gubbigt berusat och en stor man på bänken höjer sin ölburk mot mannen i korsningen. som påbörjar sin enmans-dans. det hade platsat i en tecknad lucky luke-film. han dansar med armarna och benen och vinglar än hit, än dit. en dans som går i en halv minut, sen bugar han sig och går tillbaka till bänkarna och verkar få ta emot en oöppnad ölburk av gänget. kanske för en bra dans?

wicked city

• mannen, den onda mannen med de så väldigt elaka ögonen. ögon som första gången jag såg dem erbjöd mig en inblick i ett liv fullt av ilska, hat och en genetik som dansar på en tunn tråd mellan fantasi & rasbiologi. jag kan så lätt se denna man som en väldigt arg och elak lägerfångevakt i något krig i dåtidens värld. gevärskolvar som träffar oskyldiga kvinnors ansikten, krossar tänder, får ögon att ramla ut ur sina hålor, ett fortsatt matande med träkolven och till slut återstår bara en darrande hög av varfylld, rutten galenskap. en bild han memorerar och återkommer till när han tar sig en avkopplade och lustfylld resa i sitt inre. oftast på en offentlig toalett. oftast med en strypsnara runt sin hals. han lever hårt, äckligt och ingen misstänker att han egentligen är den som orsakar allt lidande här i världen.

• utanför det lilla fiket sitter han, ägaren, i svart skjorta & svarta jeans. hans skor är sådana där foppatofflor som det pratats om i media. han har blommor på dem, plastsaker fastsatta överallt och det passar verkligen inte in med hans vindbitna ansikte och trötta, drömlösa ögon. han låtar ögonen vandra över tidningen han har i handen och han möter min blick när jag går förbi. mina ögon vandrar vidare upp i hans panna, över hans svartgråa tunna hår och hamnar inne i fiket, innanför fönstret. tomt. inte en själ, och det ser inte ut att ha varit någon därinne på hela dagen. frågar mig tyst hur han har råd att ha kvar ett ställe där ingen äter. mannen visar sin vänstra hand och håller upp ett rakblad så att solen reflekteras i det. bländad blinkar jag till och missar ögonblicket då han tar tidningen och skär ut ögonen på statsministern som med ett bajsätande leende täcker hela framsidan.