• den äldre herren ger ifrån sig ett kvittrande tyst skrik, och det hörs genom fönsterna i bussen vi står i. jag vänder mig om och ser honom falla hårt i marken och precis missa en lyktstolpe med sitt ansikte. han har kortbyxor på sig, ljusbrungrå strumpor och en av hans skor, loafers, har fallit av hans fot. hans ena knäskål är det som tagit emot mest av fallet och han har skrapat upp det ganska rejält. det blöder inte, konstigt nog – mest med tanke på att all hud på knäskålen hänger löst och ser ut att fladdra i vinden. människor springer genast fram och hjälper honom. 5-6-7-8 personer hukar runt honom, ger honom vatten, stöd, någon ser ut att plocka fram en mobil. jag har ingen aning om hur det gick eller om det ens var allvarligt – eftersom bussen började rulla framåt igen.

• leendet skakar till lite och ansiktet sjunker in, imploderar i sig själv. skakningarna över ryggraden darrar sakta ner mot skinkorna och där avtar de. känseln i benen har sjunkit med 35%. värktabletterna har dykt upp igen och jag äter dem ett par gånger om dan. lite vila från smärtan. litet break i den vardagliga lunken. haltandet upphör. och kroppen fortsätter försöka göra uppror. sådant trycks ner hitler-style och hålls nertryckt.

de växer upp så snabbt de små liven. det känns som bara igår mamma och pappa fiskmås började bygga bo på taket rakt över gatan, och idag dansar en av ungarna runt på taknocken som fred astaire. jag känner lite stolthet ändå, jag har sett ungarna växa upp, jag har genomlidit deras infernaliska pipande dag och natt, men nu – i slutet av deras markburna liv, så känner jag ändå mycket glädje för att ha varit med om detta. och titta bara så fint han/hon dansar. jag tror jag fick första korta flygturen på bild också. det lönar sig att vara envis med kameran.

• en man med hund kommer gåendes och stannar plötsligt upp. han drar ner gylfen och ställer sig vid en preliminär stoppskylt som vägarbetarna satt upp vid trottoarkanten, det ska nämligen borras upp asfalt vid övergångstället och trixas med sladdar och ledningar. jag misstänker att stoppljusen inte riktigt fungerar som de ska. mannen har en hund i koppel och hunden tittar vant bort medans mannen tömmer sig utomjordiskt stora urinblåsa över trottoar, skylt & väg. han frustar nöjd precis när vi går förbi. ingen annan på gatan ger sken av att märka av vad mannen håller på med. förutom jag som skrattar och pekar.

jag har ~500 bilder från de senaste 2 veckorna som måste ordnas och tittas igenom. jag har ingen aning om vad som finns där eller om jag någonsin kommer att orka gå igenom och lägga upp dem. jag bävar inför denna uppgift.

• en man i 50-60årsåldern kommer gåendes, sliten blå adidasjacka som var ny på 70-talet. ett par stentvättade jeans och en öl i ena näven. hans andra arm håller hårt runt en stor jävla bergssprängare, en sån där gammal jävel man såg ghettosnubbar kuta runt med när de breakdansade. rattar överallt, lampor, klistermärken. och han, mannen alltså, han ler med hela ansiktet. han har gråspräckligt skägg, har en uteliggarsolbränna som kombineras med den där alkoholiserade rödsprängda nyansen som alkisar får. men han ler, och han svänger med benen när han går, och han njuter av våra blickar, och han vet att det han spelar och hans utseende inte alls går ihop. men han är lycklig. han har sin öl, han har sin musik, och han har folkets jävla uppmärksamhet. just nu, just då, i den sekunden, när hela gatan vände sig om efter honom då han höjde volymen till 11 av 10, då var han något. om än bara en jävla idiot som spelade alldeles för hög skitdålig musik utanför systembolaget.