indecent exposure

wanna be an early riser?

man sitter på bussen, i sin egen lilla bubbla. inte alls sugen på att interagera med omvärlden eller dess invånare. man tittar ut genom fönstret för att slippa se vraken som stapplar på bussen, alla de där som påminner om en själv. i alla olika åldrar. i alla olika kläder. mångfald. egocentrism. ett rop på hjälp. en storstad på väg att explodera av stress, vansinne, trångboddhet.

vi står handfallna i klungor när en olycka eller katastrof inträffar. vi saknar tryggheten i hemmet där vi kan sitta under en filt i soffan och välja att byta kanal när det blir för jobbigt. men när man står i kaskader av blod och någonting som förr var människor så hjälper det inte att blunda för då är ögonen inte det enda intryck man har av omvärlden. du har en helt annan känsel när du känner det varma blodet runt dina anklar stelna. du har en helt annan känsel när du luktar den metalliska doften av blod, byggdamm och innehåll av människa.

men man sitter på bussen till slut. med ett svagt minne av det som hänt, att man gick in igenom roterande dörrar som stannade till varenda gång en äldre människa steg in. de är i framtiden. detta fanns inte när de var i min ålder. jag är inte stressad så jag ger inte den äldre herren blickar som kan döda, som vissa av de andra människor i glasrondellen gör. jag låter honom förstå själv. ja, backa undan lite, dörren börjar rotera snart igen. såja. den äldre mannen ler lite. han har lärt sig något nytt. de yngre människorna bakom honom har inte lärt sig ett dyft. de himlar bara med ögonen och vill inget annat än sparka undan benen på honom och trampa över hans sprattlande kropp. de. måste. någonstans. de känner väl att de är en viktig del av samhället och att deras hetsigt påkomna framtidsplaner för mänskligheten, deras idéer är något som måste ut, ut, ut och de måste fram, fram, fram och ingenting kan på inga sätt eller vis stoppas upp dem i deras framfart mot ära och rikedom:

nu inväntar jag bara dagen då deras hjärta exploderar av stress och idioti. då dyker jag upp bakom ett hörn, med en stor skylt i händerna och höjer sakta plakatet över mitt huvud och ser att människan, som nu sjunkit ihop på knä med höger hand hårt greppat runt bröstet – ser vad det står, det är ett citat:  (det är en vacker font och den är lättläst även för någon vars blick blivit dimmig av skräck och annalkande död):

[Progress isn't made by early risers. It's made by lazy ones trying to find easier ways to do something. - Robert Heinlein.]