30
Jun
2010
be. a. famous. bastard. you. swine.
- en man med hund kommer gåendes och stannar plötsligt upp. han drar ner gylfen och ställer sig vid en preliminär stoppskylt som vägarbetarna satt upp vid trottoarkanten, det ska nämligen borras upp asfalt vid övergångstället och trixas med sladdar och ledningar. jag misstänker att stoppljusen inte riktigt fungerar som de ska. mannen har en hund i koppel och hunden tittar vant bort medans mannen tömmer sig utomjordiskt stora urinblåsa över trottoar, skylt & väg. han frustar nöjd precis när vi går förbi. ingen annan på gatan ger sken av att märka av vad mannen håller på med. förutom jag som skrattar och pekar.
jag har ~500 bilder från de senaste 2 veckorna som måste ordnas och tittas igenom. jag har ingen aning om vad som finns där eller om jag någonsin kommer att orka gå igenom och lägga upp dem. jag bävar inför denna uppgift.
- en man i 50-60årsåldern kommer gåendes, sliten blå adidasjacka som var ny på 70-talet. ett par stentvättade jeans och en öl i ena näven. hans andra arm håller hårt runt en stor jävla bergssprängare, en sån där gammal jävel man såg ghettosnubbar kuta runt med när de breakdansade. rattar överallt, lampor, klistermärken. och han, mannen alltså, han ler med hela ansiktet. han har gråspräckligt skägg, har en uteliggarsolbränna som kombineras med den där alkoholiserade rödsprängda nyansen som alkisar får. men han ler, och han svänger med benen när han går, och han njuter av våra blickar, och han vet att det han spelar och hans utseende inte alls går ihop. men han är lycklig. han har sin öl, han har sin musik, och han har folkets jävla uppmärksamhet. just nu, just då, i den sekunden, när hela gatan vände sig om efter honom då han höjde volymen till 11 av 10, då var han något. om än bara en jävla idiot som spelade alldeles för hög skitdålig musik utanför systembolaget.
25
Nov
2009
if i made dreams out of rice
fortfarande ett öga för människor och deras utmaningar i livet. det är små korta snuttar av liv och leverne man möter varje dag på gatorna, små irl-twitter är vad ni är. 140 bokstäver avläses snabbt i era ansikten.
en man på bussen, gamla slitna kläder, luktade lite mystiskt, lite starkt av aceton. han går ett par meter framför oss när vi går längstmed gången i bussen, när doften av ruttna ägg/rutten tång/rutten gubbröv möter min arma näsa. och genast får jag för mig att alla på bussen tror det är jag som vädrat tarmgas och blir helt nervös och blodtrycket ökar och blodkärlen i ansiktet pressar, pressar, pressar och förvandlar ansiktet till något som hade kunnat nämnas som kött-tomat.
en man och en kvinna på systembolaget. mannen har skägg, antagligen därför jag låter mina ögon följa hans hetsiga gång in i butiken. i sitt följe har han en kvinna som nästintill crosscheckar mig när hon letar efter något speciellt vin. mannen viftar med armarna, kvinnan höjer rösten och pekar vilt åt alla håll.
en kvinna, även detta på systembolaget, vandrar förbi mig medans jag går mot den enda kassan som är öppen. hennes mun rör sig, och jag hör inte vad hon säger förräns hon går förbi: “rödvin, rödvin, rödvin, rödvin….”
jag ser mig själv, utan gubbakeps, utan handskar. håret står åt alla håll och kanter, skägget svajar i vinden. regnet duggar lite lugnt. jag är på väg för att posta ett brev. jag ser mina ögon röra sig över alla människor i mitt synfält. läser av, sorterar, PTSD. ha koll på alla. alltid.
men jag ler. och jag köper frimärken. postar ett brev adresserat till a-kassan. går vidare runt hörnet, på väg mot apoteket.
att inhandla
- ibumetin
- alvedon
- resorb (apelsinsmak)
- omeprazol
191 riksdaler senare. på väg hem. ögonen har lugnat sig. utomhusvärlden har lugnat sig.
sängen. jag och sara. the wire på teven. sara stickar. små pussar på hennes arm. små pussar på min panna. vi trivs.