25
Apr
2010
can you please stand still for one second, mister
sjukhusdrömmen är återkommande. det där stora runda sjukhuset, 19 våningar högt. när man kommer in i entrén och tittar rakt fram ser man reception och skyltar. när man tittar upp är det 19 våningar tomhet, förutom de där 2 runda hiss-schakten som tar läkare, patienter, nyligen avlidna, nyligen födda till respektive våning.
jag står i hissen, eller någon står i hissen, den vars ögon jag ser igenom för tillfället. det hoppar lite under resans gång. speglarna i hissen fungerar inte, men räknaren för våningarna ovanför dörren i hissen fungerar ypperligt. jag trycker våning 19 direkt för att komma någonstans, jag vet inte vart. när hissen når 19:e våningen har hissen varken stannat eller saktat ner. den bara fortsätter. och sen börjar jag hoppa runt mellan rum, läkarkontor, mötesrum, korridorer, bårhus. jag teleporteras runt. och jag har ingen aning om vad det är jag letar efter. det känns som om någon försöker visa mig en dold hemlighet. men jag ser inget. jag bara löses upp, återskapas på en annan plats, får en snabb glimt av det nya, för att sedan lösas upp igen och allting går snabbare och snabbare och hjärnan är på gränsen att kollapsa av synintrycken och kroppen håller på att stängas av för gott av det ständiga upplösandet och ihopsättandet av celler och till slut slutar ögonen att ta in information och omvärlden, rummen, korridorerna suddas sakta bort från hornhinnorna och de mörka partierna blir ljusare och ljusare tills allt jag ser är ett vitt ljus och sen vaknar jag.