17
Jan
2010
she started dancing, he started prancing
-”everything is ok, everything passes on by, everything is doable and accepted – as long as you dance in the dark with your shirt tucked in your pants and your hands in your pockets.
vi avfärdar andra människors rädslor som just rädslor. avarter av vårt eget sinne, något vi innerst inne säkert också har en svag dragning av skräck gentemot. vi noterar rasrisk-skyltarna överallt i stan. vi noterar människors blickar uppåt, för att se om det faller istappar, snötäcken eller dylikt från skyarna, från hustakens sluttande dödsfällor. faller inget för stunden gör vi vidare och vänder snabbt blicken nedåt istället. fokusera på det fasta hala istäcket på trottoaren istället, fokusera på mannens skor framför dig – se för allt i världen inte någon av de mötande människorna i ögonen.
kvinnan framför som vid ögonkontakt med en av rasrisk-skyltarna snabbt förflyttade sig från mitten av trottoaren till någon sorts smygande ninjaförflyttande husväggssmekare medans hon fortsatte sin färd framåt på trottoaren.
vi noterar välkommen-mattan i ica-butiken. det som förr åtminstone kunde kallas för en matta, men nu, i snöns och slaskens tid mer borde liknas med filtig pool-liknande attiralj. [mamma med barn #1] – jag hör ett klatschande ljud och barnet bakom mig står och stampar i sörjan, det stänker grus och brun slask över färdigsalladerna bredvid honom. hans mor schyschar honom och säger “nej nej“.
[mamma med barn #2]: som kommer gåendes längst gången. barnet hostar något så kopiöst att jag bara inväntar ett gejserliknande utbrott från hans munhåla. han raphostar och mamman stannar upp, böjer sig ner och undrar om han är ok. han pratar tyst om någonting-rap-som-vill-upp-någonting. mamman reser sig och de fortsätter gå. barnet fortsätter hosta som om han ska spy upp smådjävlar vilken sekund som helst. den lilla 70cm höga köttportalen till helvetet. och inombords noteras det för fullt. mitt illamående av barnets läten. min höjda beredskap på när han väl faktiskt hostar så att han slutar andas. scenarion som utspelas inuti huvudet och ingen av dem slutar bra. till slut försvinner mamma med barn #2 från mina öron och det kan fortsättas med inhandling av mat.
även på tunnelbanan ökade ilskan av någon anledning. 3 av 4 säten till vänster om mig var upptagna med något jag antar kan kallas för människor. 2 unga damer och en man, hans ansikte höll sig hela tiden utanför synfältet så han förblir osedd här i livet. så var det även med damerna. osedda. fastän man tittade rakt på dem var det ingenting som fastnade. teflonansikten. blicken bara gled av dem, bort, bort, ansiktet vände sig instinktivt bort från dem: de hade ett långt samtal om de hellre hade velat gifta sig eller få barn, och det kändes som det dummaste samtal jag någonsin varit tvingad att lyssna på.
vi går igenom en liten park. i ett par buskar vid slutet av parken har någon hängt upp massor med talgbollar och det kvittras febrilt från talgoxar och andra diverse småfåglar. vi pratar om kvittrandet och hur skönt det är att höra på i förbifarten och att det inte är ett ljud man skulle vilja ha runtom sig flera timmar i sträck. vi hämtar en hatt. vi blir bjudna på middag, vi hänger upp gardiner. vi lever ett bra liv.